Igår, kvart över sex på morgonen, möts jag av denna syn utanför vardagsrumsfönstret:
För er som inte ser så vimlar det alltså av poliser runt grannhuset. Mitt morgonkaffe inmundigas alltså ståendes, utan att skämmas, i fönstret. Jag ser poliser på balkongen, så jag kan lista ut vem det handlar om. Det är mopedisten som polisen tog här utanför för någon månad sedan. Mopeden är en DT, och jag antar att den var trimmad eller något, eftersom dess ägare gärna kör runt som en dåre på den. Jag får dock inte till varför det helt plötsligt ska behövas tre polisbilar och sex poliser på en mopedist.
Men eftersom jag är tålmodig och gärna står och väntar får jag även se hur de packar in mopedens 25-årige ägare i polisbilen, samt att de visiterar hjälmen som satt fast på mopeden. Och ur hjälmen plockar det ett handeldvapen. Tänk, jag som har hans badrumsfönster bara några meter från min balkong! Vilket tur att vi inte har gjort något som stört honom...
Mopeden kan vara en lätt motorcykel också. Jag är ingen expert.
Denna morgon har varit bra mycket mer stillsam. Jag sitter och pluggar och ojar mig över Au2. Jag hade sett fram emot att läsa pedagogik, och tänkt att det faktiskt är intressant och att det finns massor att lära. Dessvärre hade jag glömt bort vilken lekstuga det är. Rent ut sagt larviga uppgifter, som jag upplever inte ger mig någonting, och motivationsnivån sjunker med en gång. Vi har fem elever av trettio som läser till grundskolelärare eller förskolelärare, ändå har undervisningsnivån lagts under dagisnivå (ja, dagis är det enda lämpliga ordet i sammanhangent).
Nåväl, nu ska jag läsa om lärande i praktiken, ur ett sociokulturellt perspektiv och reta mig på alla felformuleringar och syftningsfel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar