Vecka 16 +1 Mors dag

Emma:

Jag börjar må normalt nu, kan väl fortfarande inte leva utan primperan-tabletterna, men det värsta illamåendet är över. Att spy lite på morgonen då och då är inget jag stör mig på, det kan jag leva med. Snart är det dags att börja jobba också. Och på måndag är det möte med chefen. Otäckt. Nu är det i alla fall officiellt, att vi är gravida. Inte går det att dölja heller, det syns tydligt på mig att jag är gravid, Bengt däremot går ner i vikt - trots att han sitter och äter chips till frukost. Hälsosamt?

I övrigt börjar det kännas ganska gött att vara gravid, nu när illamåendet börjat ge med sig. Konditionen lämnar visserligen mer att önska, och minnet har börjat svika lite - fast det är inte så illa som Bengt försökt påskina i tidigare inlägg. Jag kommer faktiskt ihåg koden till visa-kortet. Ibland.

Det faktum att vi faktiskt ska få en bebis har väl ännu inte sjunkit in riktigt. Det gör det väl inte förrän man sitter här hemma med en bebis i famnen. Verkligheten kommer väl slå till en dag, antar jag. Det är mycket vi ska hinna göra innan dess; hitta och inhandla en barnvagn som duger, köpa spjälsäng och kläder till den nya, skötbord måste man visst också ha... samt tusen andra grejer som man inte ens haft en tanke på att man skulle kunna behöva. Hur vet man vad man behöver när man aldrig haft bebbe förut?

Idag är det mors dag. Nästa mors dag tänker jag fira mig själv, så det här blir den sista mors dag någonsin där jag inte tänker vara egoistisk. Nästa år kommer det bara handla om mig...

Bullar i ugnen

Bengt:

Idag har jag en efterlängtad studiedag.

Dagen började med att åka till MAXI. Innan mina fem koppar kaffe...

Som ni kanske vet från tidigare inlägg så blir det alltid/oftast/ibland fel när jag handlar.
Tre SMS från MAXI-huset och fem kassar med mat senare kom jag hem.
Jag kokar upp mina fem koppar kaffe i bryggaren och känner ett fantastiskt sug efter kanelbulle.
Vi har en påse med fyra bullar kvar i, sen Emmas supersug efter kanelbullar.
Jag kör in två stycken i micron och ställer in på ett par minuter på högsta värme.
Givetvis hade jag tänkt att ta ut bullarna innan tiden gått ut, men blev distraherad av min sambos klagan över att internet inte fungerade.
Micron började ryka, och det är nu ett stort kanel-os-moln i lägenheten.
Emma ger mig mycket beröm för att jag verkligen lyckats... Igen... Ingen ironi här inte...

Men jag handlade i alla fall rätt saker på MAXI!!!

Förvirring...???...

Bengt:

Mycket har hänt sedan sist...
Vi har varit i Tjockhult och tillbaks för att hjälpa Emmas bror och sambo att flytta. Stockholm var för mig en enda stor stressig gata, men efter att ha landat strax utanför stadion i Solna så upptäckte jag att det inte var så farligt. Man kanske skulle ta och flytta dit...???

Emma är fortfarande fantastiskt gravid. Det går inte att ta miste på...
Tyvärr behöver hon fortfarande piller för att kunna överleva dagarna. Ofrivilligt blev vi varse om detta då pillerna tog slut.

Jag har hört talas någonting om att gravida kvinnor kan bli lite förvirrade. Men inte min kära sambo inte...
Hon kommer minsann ihåg sin kod till VISA-kortet...
Hon har inga problem att ta sig in när portkoden är så lätt...
Och att slå över till AUX på TVn, så vi kan se på film, är inte heller några problem...

Fast till hennes försvar så har hon inte använt VISA-kortet eller slagit portkoden sen det var snö ute...

Själv har jag ännu inte fattat att jag ska bli farsa. Det är bara vuxna som blir föräldrar... Inte JAG!!! Vi har nu äntligen fått tid till ultraljud. Jag är jättespänd inför att få se hur många det är där inne, och om allting är OK? Jag har sagt hela tiden att det är två... Undrar ja...???
När ska man fatta? Har försökt läsa lite om det och vissa säger vid ultraljudet, andra är allmänt förvirrade under hela graviditeten.
Kanske är det jag som är förvirrad???
En sak man blir förvirrad över är i alla fall hur man räknar ut hur långt man är gången.
Vi är nu i vecka 16. Fast egentligen är det bara 15 och några dagar...
Vi är nu i 5:e månaden. Fast egentligen är det bara 4:e månaden och en massa veckor och dagar...
Sen räknar man väl inte de två första veckorna efter ÄL??? Eller???

Det är definitivt JAG som är förvirrad...

Synd att byggarbetarna har hjälm...

Emma:

... jag skulle nämligen vilja kasta något riktigt hårt i huvudet på dem. Den där byggarbetsplatsen på andra sidan gatan håller på att reta gallfeber på mig, i synnerhet den där förbaskade cementborren. Har precis suttit och blängt elakt på en av byggarbetarna med cementborr, vilket faktiskt fick honom sluta. Man ska inte underskatta effekten av min arga blick.

Idag har för övrigt varit en dålig dag. Jag har kräkts jättemycket, har ont i bröstet och har fortfarande ont i revbenen. Tröttsamt. Nästa tid hos läkare blir nästa tisdag, och på onsdag ska vi träffa barnmorskan.

Kristi himmelsfärd har i alla fall varit jättemysig. Den har tillbringats till större delen på Stensö camping, hos Bengts föräldrar. Vädret har lämnat mycket att önska, men jag har haft det bra!

Önskar tiden kunde gå lite fortare. Det borde vara november nu, så att det blir ett slut på eländet. Barnmorskan jag pratade med idag sa lite försiktigt att graviditetsillamående brukar ju gå över i tolfte veckan. Vilken tröst, jag är i femtonde veckan och spyr fortfarande. Inte alls särskilt ovanligt om man ska tro HG-trådarna på familjelivs forum. (HG är Hyperemesis Gravidarum). Nåja, en dag i livet ska det väl bli bättre...

Lägenheten är vår!!

Emma:
För den som har lyckats missa det; lägenheten på Norrgårdsgärdet är vår!! Nu ska vi få det större med öppen spis och balkong, och lägre hyra. Kan inte bli så mycket bättre. Hyfsat centralt är det också. Det här med att flytta är något som ligger i släkten. Lillebror, lillasyster och vi ska flytta inom loppet av 6 veckor. Jisses vad stark Bengt kommer bli!! Själv kånkar jag ju runt på en 100 grams bebbe, så jag orkar inte bära mer...

Nu är det v. 13 +4. Jag mår toppenbra på för- och eftermiddagarna, men framåt kvällen blir det sämre. Förhoppningsvis kommer även kvällsillamåendet ge med sig så småningom. Har tagit på mig åksjukebanden till handlederna, kanske kan de hjälpa lite nu när illamåendet inte är så intensivt längre. Jag håller på att bli riktigt tjock, och graviditeten är inte så enkel att dölja. Det mesta är väl vatten och svullnad, själva bebben är ju inte mer än 1 dm stor.

Det är synd om Bengt

Emma:

Igår morse väckte jag Bengt klockan 5.00 i panik: "DET STINKER FRÅN KATTLÅDAN INNE PÅ TOALETTEN SÅ JAG KAN INTE KRÄKAS". Försök själv att spy när du inte kan andas genom näsan... Så stackars Bengt pallrade sig upp och gjorde i ordning kattlådan åt mig, så jag kunde kräkas utan obehagliga dofter. Sedan gick han upp, det är ju knappast någon idé att försöka somna om efter en sådan panikartad start på morgonen.

Hans hemska dag tog inte slut där. Arbetsdagen höll på till halv fem och han var inte hemma förrän klockan fem. Då var det dags att städa inför lägenhetsvisningen. Jag hjälpte till så gott jag kunde, men jag är varken snabb eller effektiv, så bördan låg på Bengt. När städning och lägenhetsvisning var över drog jag med mig Bengt ut för att valla hundarna, vilket var mindre kul eftersom jag mådde jätteilla och knappt kunde konversera.

När vi kommit hem igen skickade jag iväg Bengt för att handla på Maxi. Jag behöver mat för att slippa kräkas, och det var panik på mat här hemma.

Halv nio kom stackarn hem. Då fick han laga mat till sig själv. Stanken av maten fick mig att kräkas, så den fick han förtära ifred. Och jag gick och lade mig.

Det är synd om Bengt.

På väg mot bättre dagar

Emma:

Idag har jag inte kräkts. Nu är det ett dygn sedan sist, för den som vill veta, vilket kanske inte är rekord men ett tydligt tecken på bättring.

Idag har vi dessutom varit på lägenhetsvisning. Lägenheten var alldeles för fin, bra läge, bra hyra... Nu kommer man bara bli ledsen om man inte får den. Den ligger på tolvmannagatan, en stor trea (större än den här), med ett alldeles fantastiskt charmigt kök från 30-talet. Jag vet att ett kök från 30-talet kanske inte låter så lockande, men jag blev så förtjust i det att jag höll på att börja gråta. Bilden är inte från lägenheten, den är bara en fingervisning om hur ett 30-talskök kan se ut. Det fanns dessutom en fungerande öppen spis i vardagsrummet, sovrummet var gigantiskt och det lilla rummet alldeles perfekt för en liten baby... Och framför allt hade lägenheten en balkong, vilket för min del förutom hyran är en av de största anledningarna till att jag vill flytta.

Dessutom låg den på bottenvåningen, vilket skulle bidra till att katterna kan bli utekatter och därmed även kanske kunna minska i antal...

Intravenöst

Bengt:

Då har äntligen min kära sambo fått komma hem.
Efter att ha varit inlagd på lite intravenöst käk ett par dagar, så har hon nu fått upp lite färg och vikt igen.
På valborgsmässoafton gick det bara inte mer. Efter att ha kämpat i veckor för att få i sig lite mat, bara för att minuter senare springa till toaletten och se det komma upp igen, så tog det stopp.
Kommande dag, lagom till förstamajtågets trummande marschljud, låstes dörren och vi åkte till sjukhuset.
4dagar senare är hon nu hemma.

Tiden däremellan är bara som ett stort mörker. Tomhet, tristess, trötthet... Om jag hade tråkigt, undrar då hur det var för Emma.

Nu ligger vi, 6 av 8, i soffan och latar oss. Eller ja... Emma kämpar mot behovet av att springa in på toan och köra buss... Jag latar mig, i väntan på att tvätten ska bli klar...