Vad vi gör?

Emma:

Jo, det ska jag tala om. Vi har det nämligen alldeles oförskämt bra! Idag har vi gjort snögubbe när Alva kom hem från förskolan, annars har Bengt och jag pluggat - jag har skrivit och skickat in terminens första paper - och så har vi varit en vända på VC där jag tog bort mina staples som satt på snittet. I övrigt bakar vi kanelbullar, pluggar lite till, leker med Alva, tittar på film och tar livet med ro sådär som man bara kan göra i en bebisbubbla. Det blir fantastiskt mycket Olle-gos i soffan. Tänk att man kan må så här bra bara för att man fått en ny liten familjemedlem!?

På fredag ska jag på terminens första seminarium, det känns konstigt och lite jobbigt. Annars tror jag det kommer att fungera jättebra det här, när Olle ammar eller ligger och sover sitter jag och läser kurslitteratur. Det är bara seminarierna som ställer till det lite. Men Olle får följa med säger kursansvarige, och det är ju snällt. Sen kan det nog vara roligt för Bengt att få uppleva att vara hemma med en liten, även om det till en början bara handlar om strödagar.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi har det bra!

Emma:

Alva har varit på förskolan idag och målat ögon. Det är visst det enda hon målar och till hennes föräldrars förvåning var det verkligen ett öga hon hade målat. Tydligt, med ögonbryn, iris, ögonfransar och allt. Hon är ett geni!

Vi börjar långsamt vänja oss vid att vara tvåbarnsföräldrar. Vardagen och rutinerna börjar fungera, Olle är ganska schysst på så sätt och äter sällan mer än en kvart i sträck ungefär varannan, var tredje timme. Lite oroväckande är det dock, får han verkligen i sig tillräckligt på så kort tid? Vi ger ju ingen ersättning längre, så det finns ju en viss oro för att han inte får i sig tillräckligt. De ska komma på hembesök från BHV på torsdag så då får vi väl se om han går upp som han ska. Det kanske var lite väl vågat att ta initiativet att sluta med tillmatningen, men jag upplevde att det störde amningen. Jag har ju en massa mjölk, ungen äter ofta... Varför ska jag då ge honom ersättning? Det är ju i och för sig smidigt att få hjälp med matningen, ganska skönt ibland tillochmed, men jag tycker det är viktigt med amningen och har inte lust att äventyra den...

Nåväl, vi får se vad barnmorskan säger på torsdag. Alva föddes ju också stor men låg sedan och strök utmed socialstyrelsens normalkurva för både vikt och längd. Det tror jag Olle kommer göra också!

Kanske glömde en...

Emma:

Jag har inte ett dugg dåligt samvete för att jag glömde att dottern fyllde 2 år och 3 månader igår. Inte alls. Nej då. Här uppmärksammar jag hela övriga familjemedlemmars åldrar, förutom dotterns. Jag känner mig inte som världens bästa mamma direkt.

Bara av den anledningen ska jag ge er tio av alla miljoner saker som gör Alva till världens underbaraste unge:
1. Hon säger spontan "älskar dig mamma" och "älskar dig pappa" och ger oss underbara pussar och fantastiska runt-halsen-kramar. Kärlek.
2. Hon ger sin lillebror så mycket kärlek, ikväll höll hon på att pussa på honom i en evighet innan jag lyckades få henne i säng.
3. Hon lägger till -a- vid sammansatta ord, vilket är otroligt sött som t.ex. ostabit och hästagubben (lillagubben).
4. Hon älskar att få höra att hon är stark. Då sträcker hon upp båda händerna i luften och säger "HästagubbenPippistark ".
5. Hennes dansstil är legendarisk och är omtalad på hela förskolan. Favoritlåten är Gangnam style.
6. Hon har några favoritsånger som ska sjungas om och om igen, Pippi, Emil och Bamse är det som gäller och dessa ska framföras av andra, själv sjunger hon oftast inte med.
7. Det finns ingen som kan sjunga Karlsson på taket som Alva; "Karlsson, Karlsson, inte bästa Karlsson"...
8. Hon bjuder alltid på mat på rummet, det kan vara allt från köttabulla och mackejoner till sallad eller glass.
9. För det mesta är hon en liten solstråle med väldigt bestämda åsikter och ett oförskämt dåligt morgonhumör.
10. Hon är vår fantastiska lilla dotter, och det är ett stort privilegium att få vara hennes föräldrar på alla sätt...

Födelsedagar

Emma:

Förr i tiden brukade jag fira födelsedagar här i bloggen med bildkavalkader, kanske ska ta upp en gammal trevlig tradition igen? Vi säger grattis till Bengt för att fylla gubbe +2 år, och grattis till Olle som i skrivande stund är 1 vecka och 40 minuter gammal...

Tiden försvinner

Emma:

Det där med tid och liten bebis är ju helt magiskt. Jag har glömt bort hur svårt det är att bedöma hur lång tid allting som har med bebisar att göra tar. Det är stört omöjligt. I morse planerade jag in matning av bebis på en timme. Jovisst, fröken tidsoptimist, lilla Olle blir inte mätt på en timme, han behövde två timmar. Minst. Vi kom en kvart för sent till BB. 4130 vägde han, vi blev tillsagda att vi ska fortsätta ge honom ersättning. Och det går åt, ikväll har han ätit nästan konstant. Nåja, det kommer väl igång så småningom. Det är ju en stor bebis, det är klart stackarn behöver mat!

"Dömd" till kejsarsnitt

Emma:

OM vi skulle få för oss att skaffa ett tredje barn kan jag bara glömma att få uppleva en vanlig förlossning. Efter två snitt är risken för livmoderruptur alltför stor vid en tredje förlossning. Det är med vedmod jag måste acceptera detta faktum, varför det är så viktigt för mig vet jag inte, känns som om jag står utanför gemenskapen. Att det är lite mesigt och som en genväg att föda genom operation. Fick lite tröst i måndags när jag tittade på doctors på BB där det av en ren tillfällighet diskuterades vad som "gör mest ont", kejsarsnitt eller vaginal förlossning. Såhär listade dem det efter vad som kräver mest smärtstillande och har längst konvalesens:

1. Ur-akut kejsarsnitt, där mamman sövs ned och ingreppet innebär att man gör två snitt för att få ut bebis snabbt
2. Vaginal förlossning där mamman spricker ända upp i ändtarmen
3. Akut eller planerat kejsarsnitt
4. Vanlig vaginal förlossning där mamman inte spricker alls alternativt där inga tarmar omfattas av rupturen

Det känns skönt att veta att det ena inte är värre än det andra. För min del i alla fall. Sen har ju jag fått uppleva krystvärkar och en flera dagar lång latensfas med smärtsamma värkar, som så många andra.

En barnmorska på BB och jag diskuterade det här med varför vissa kvinnor är halvdöda efter ett kejsarsnitt och varför andra är uppe på benen redan efter några timmar. Hon tyckte det var lite fascinerande att jag vid ena snittet hör till den ena gruppen kvinnor och vid det andra snittet den andra gruppen kvinnor.

Förväntan, gott bemötande, bra smärtstillande, mindre och färre rädslor och i det stora hela en mycket trevligare upplevelse. Vid första snittet opererades jag, vid det andra snittet födde jag barn.

Vi är hemma!

Emma:

Nu har Olle flyttat in på våran gata och är på riktigt en del av familjen Näslund/Millerfelt. Han verkar helnöjd med nya bostaden och har redan hunnit spilla i soffan och lekt i Alvas rum. Att storasyster är nöjd med sin lillebror vore en klar underdrift. Han är hennes nya docka!

Det verkar i övrigt lite klurigt att få ihop det där praktiska med två barn. Hur tänkte vi nu, liksom? Hur får man två barn somna samtidigt? Vad heter den boken? Hur säger man åt en tre dygn gammal bebis att vara tyst så han inte väcker storasyster? Han fattar ju inget? Hans haka börjar bara skaka och så skriker han ännu mer... Suck..,

Vår nya kärlek...

...heter Olle, efter sin farfars far. Han föddes genom snitt den 19/1 klockan 22:34, 50 cm lång och 4415 g tung. Alva älskade lillebror redan vid första ögonkastet och ville klappa, gosa och hålla i honom. Hon grät och var helt utom sig när de var tvungna att åka. Underbara unge!!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Att vakna?

Emma väckte mig kl 02.00 i natt och sa att jag kunde sova en stund till om jag ville. Så vad gör man? Jo, somnar om såklart...

I själva verket sa hon:
Jag börjar få ordentligt med värkar nu. Men jag ligger här och klockar dem och ringer till förlossningen.
Men du kan sova en stund till om du vill.
Sanningen finns i betraktarens ögon...

Emma förklarade också vänligen men bestämt att anledningen till att lillebror inte vill komma ut är på grund av mina fula strumpor...

Hon bad mig också att hämta lite juice, men att inte göra den så stark. Så jag gjorde den extra stark...

Vi glömde packa nässprayet mot Emmas groteska gravidtäppa. Så jag gick till apoteket här på sjukhuset, men gick vilse på vägen tillbaka.

Fortsättning följer...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu kastar jag in handduken!

Emma:

Nja, inte helt, men jag skippar faktiskt dagens föreläsning. Jag orkar helt enkelt inte gå dit och sitta i skolbänken i fem timmar. Jag har skickat in den ena examinationsuppgiften och hoppas på att jag får tillgång till den andra examinationsuppgiften senast i morgon, så jag kan skriva den till på lördag. Sen är terminen slut. Nästa termin börjar på måndag. Tror inte jag kan komma då, för då ska jag föda barn, men jag ska försöka närvara på första seminariet veckan därpå.

Jag är tjock och otymplig, det blir värre och värre för varje dag som går. På nätterna drömmer jag att bebis är på gång och blir lika besviken varje gång jag vaknar och inser att det inte är sant. På sätt och vis är jag ju glad om det inte blir ett akutsnitt, samtidigt vill man ju få ut den här stora klumpen till bebis och få lite avlastning i bärandet. Igår var han så stillsam därinne att jag blev lite orolig. Han svarade bara på mina buffar, men annars var han lugn och stilla. Hoppas det är lite mer fart i honom idag så jag slipper gå och bekymra mig om att han inte mår riktigt bra därinne.

Det går magsjuka på förskolan igen, så Alva får vara hemma. Vi kan inte riskera att någon av oss insjuknar i det nu inför förlossningen. Vi behöver vara friska och krya, så att inget kommer i vägen för lillebrors nedkomst. Imorgon ska vi på inskrivning och på måndag halv sju på morgonen ska vi vara på sjukhuset för förberedelserna inför operationen. När själva operationen blir av beror väl på om det finns fler operationer med högre prio än min. Det känns stort och konstigt allting, som om det är svårt att tänka bortom kejsarsnittet och vad som kommer att hända efter det. Och då har vi ändå varit med om det förut och vet ungefär vad som väntar. Förutom att det kommer en lillebror och inte en Alva den här gången. Men det är klart man oroar sig lite för hur det ska gå, man oroar sig för att bebis andning inte ska komma igång som det ska eller att det ska uppstå andra komplikationer. Den jag oroar mig för minst är mig själv. Jag reder mig nog...

Vecka 37 +3

Alva hjälper till att skotta fram bilen

Emma:

Imorgon slår jag mitt personliga rekord i graviditetslängd. Låter förmodligen mer spännande än vad det är, men Alva föddes i v. 37 +4. Vattnet gick cirka halv tre på eftermiddagen och tio över sju på kvällen var hon ute. Det var en tisdag. Jag hade ätit ett paket nudlar till lunch och skrivit ett långt inlägg om hur jag förlikat mig med att vara tjock. Andra blogginlägg från samma tidsperiod vittnar om längtan efter att få äta och dricka vad jag vill och hur nervösa både jag och Bengt började bli inför litens nedkomst. Tiderna förändras, ändå är känslorna lite desamma. Jag oroar mig för hur det ska bli med två barn i familjen, oroar mig för hur jag ska ha tid för båda och hur mitt hjärta ska klara av att älska två barn utan att spricka.

Jag längtar efter att få äta det jag vill, dricka det jag vill och att mat återigen smakar som den ska. Jag längtar efter att få gå ner i vikt istället för upp och att bli rörligare och rörligare för varje dag istället för tvärtom.

Jag kan erkänna att jag är lite besviken över att lillebror låter vänta på sig, samtidigt som jag föredrar det planerade kejsarsnittet framför ett akutsnitt. Det blir bra tidsmässigt på alla sätt, den 21:e.

Nåväl. I morse satte sig Alva upp i sängen när Bengt kom och väckte henne och sa: "Alva skola". Lilla snuttan har längtat hela helgen efter att få gå till förskolan. När hon kommer dit kastar hon av sig ytterkläderna och springer in. Det är knappt så hon har tid att vinka hejdå. Idag har hon dansat och målat med kompisarna OlleTuvaMeja. Ibland får visst Anton vara med på ett hörn.

Vår bil har fått på sig vinterskrud och imorgon ställs den på igen. Vi har saknat den lite. Ska bli skönt att kunna åka bil till förlossning, BHV och affären, det behövs i dessa tider. BB-väskan är dock inte färdigpackad. Får nog ta tag i det imorgon, det börjar ju närma sig...

Alien!!!

Bengt:

Emma har en liten Alien i magen som försöker komma ut. Det ser helt sjukt ut när han bökar runt där inne. Jag har haft, och har fortfarande, vissa svårigheter att förstå hur det känns. Tyckte jag fick med ganska bra på denna film hur det ser ut...

- Posted using BlogPress from my iPhone

En vecka kvar...

Emma:
Nu är det tungt. Nu är jag trött på att vara gravid. Jag vet att det bara är en vecka kvar, men det känns som en evighet tills dess. Lillebror är så bufflig därinne att jag ibland skriker högt av smärta när han sparkar. Magen väger kilon och är otympligt hård av sammandragningar. Jag längtar efter att få äta socker och annat som jag brukar tycka är gott men inte gillat under graviditeten. Jag har inte kunnat äta tacos eller kebab eftersom det ger mig grym halsbränna.

Gnäll, gnäll.

Alva är på strålande humör, trots att hon får vara hemma från sin älskade förskola. Vi har fått en massa kläder av kusinerna som sorterats ut och några har lagts i Alvas byrålåda. Lite tröjor i blått och grönt. Något Alva upptäckte. Hon höll upp den blå tröjan framför sig. "Olles töja" konstaterade hon och lade ur alla blå och gröna tröjor. Olles kläder ska visst inte ligga i Alvas byrålåda. Förmodligen påminde kläderna om Olles, han har väl mycket blått på sig... Däremot gick tröjorna med biltryck hem och skulle användas omedelbart. Det börjar bli noga det där med vad man har på sig...

Så blev vi snuvade på ännu en "vanlig" förlossning

Emma:

Lillebror går i sin systers fotspår. Han ligger förvisso rättvänd men bedömdes på tillväxtultraljudet hinna bli så pass stor att kejsarsnitt är den bästa utvägen. Jag som hade sett fram emot ett normalt förlossningsarbete, får nu ännu en gång acceptera att smärtan kommer att komma efter att barnet har fötts och att den kommer vara hundra resor värre. Varför lillebror blir så stor är en gåta, jag har haft jättebra blodsockervärden och inte fuskat mer än lite vanlig läsk och glass på nyårsafton. Kanske ligger det genetiskt i kombination med förhöjda sockervärden?

Nåväl, skriv ned 21:a januari i kalendern, så får vi hoppas på att det i alla fall inte blir ett akutsnitt innan dess. Snittet kommer ju att ske i v 38+3, och Alva kom ju ut i v 37+4. Det blir alltså ett snitt oavsett lillebror kan vänta eller inte. Jag har försökt hitta info om varför det är så, det är ju många som har fött en fyrakilosbebis vaginalt. Det enda jag kan hitta är att risken för livmoderruptur ökar om man genomgått ett ks och att nästa barn beräknas vara stort. Det vill vi ju inte vara med om!

Det finns ju inga garantier för att man skulle fått en normal förlossning ändå. Det kan ju lika gärna ha blivit andra komplikationer och andra omständigheter. Det är visst så när det kommer till barnafödande, di där ungarna verkar vilja göra lite som de själva vill. Det är fantastiskt vilket makt naturen har över oss ändå! Vi får se det positiva i att ha ett datum för nedkomsten och att det datumet infaller precis efter att hemtentan ska vara inne. På så sätt hinner jag färdigt den här terminen och blir redo att hoppa på nästa när jag väl har landat lite. Så lillebror, stanna därinne till den 21:a nu!

Gnäll

Emma:

Imorgon är det tags för ännu ett tillväxtultraljud. Det ska bli spännande eftersom vi inte fått träffa någon barnmorska eller läkare på över en månad. Det är märkligt hur vården ena stunden slår på stora trumman och jag får inom loppet av några dagar träffa allt från barnmorskor, läkare, till diabetessköterska och dietist. I nästa stund blir det helger och röda dagar, och då är ingenting av det särskilt viktigt längre. Diabetessköterskan tyckte mina värden var så bra att hon inte tyckte vi behövde träffas igen. Barnmorskan på MVC jobbar bara måndagar, vilket både jul och nyår inföll på, sånu ska jag inte träffa henne förrän på måndag.

Till råga på allt trampade jag snett igår när jag var ute och vallade Cherry vilket utlöste en helt fantastisk foglossning. Nu kanjag plötsligt inte gå, utan vaggar fram. Promenaden till och från skolan tar en evighet!

Gnäll, gnäll, gnäll. Imorgon är en annan dag. Då kanske bebis kommer?

Första dagen efter jullovet

Emma:

Det var en Alva som längtat efter kompisarna när hon gick till förskolan i morse. Och det var en Alva som inte var redo att gå hem när mamma kom och hämtade. Och det var en fantastiskt trött Alva som kom hem och lade sig på hallgolvet i ytterkläder och skrek hysteriskt i en halvtimma. Inte ens finbesök av morfar lyckades bryta hysterin till en början. Men till sist lossnade det och det var en lite gladare Alva som kröp till sängs på kvällen och somnade lite snabbare än vanligt.

Jag kan ju tillägga att det var lite som att vinna på lotto när jag kom och hämtade Alva utomhus på förskolan idag. Det innebar med andra ord att jag inte skulle behöva kämpa med hennes ytterkläder innan vi gick hem. Det är jobbigt nog att få på sig sina egna ytterkläder när man är höggravid.

22 dagar kvar till planerat förlossningsdatum...

Magen och jag

Emma:

Magen börjar kännas som en egen individ, som om den fått ett eget liv och sitter utanpå min kropp. Den är numera gigantisk och extremt knölig för det sticker upp rumpor, knän och fötter lite överallt. Dessutom rör den sig som om den hade ett eget liv. Jag känner mig ofantligt stor. Just som jag trodde att jag inte kunde bli så mycket större så blev jag det. Mycket större. Jag känner mig ändå ganska smidig än så länge, så länge jag inte försöker ta på mig skorna, resa mig från golvet eller kliva upp ur soffan. Jag sitter längre och längre ut på köksbänken för att slippa tränga in mig och magen bakom köksbordet. Ändå kan jag faktiskt ta på mig stödstrumporna själv, och foglossningen känns inte alls så intensiv denna graviditet.

Hittills har jag gått upp 18kg, vilket är väääääldigt mycket, men långt ifrån de 30 kg jag gick upp när jag väntade Alva. Det tar sig! Även om det förmodligen beror på att jag inte mår så illa den här gången.

Idag är det 25 dagar kvar till BF. Jag har medicin för nio dagar till. Är jag alltför optimistisk ifall jag tror att jag ska klara mig utan? Jag har ju lergigan som jag kan ta istället, men jag vill ju inte gå utan ondansetron i två hela veckor...

Vi får se. Nu ska jag och eventuellt också magen sova!

Nedmontering av granen

Emma:

Vi har aldrig tidigare kastat ut granen innan tjugondagKnut, men någon gång måste vara den första. I år glömde vi att ge granen ett nytt snitt när vi tog fram den, vilket innebar att den inte drack något vatten och började därmed barra med en gång. Det blir lite tomt utan den, men vi överlever nog. Alla andra julgrejer får dock stå kvar till nästa helg. Stjärnorna plockar jag inte ner en dag för tidigt i vintermörkret. De lyser upp och barrar inte i alla fall. Alva hjälper självklart till, hon vill ha vantarna på sig precis som pappa och sopa ut barrhögarna som pappan sopat ihop!

Nu är jag trött på att vara gravid. Jag har konstant hals- och bröstbränna som jag kräks av, magen är stor och tung och foglossningen kommer och går. Jag vill få den där förlossningen ur världen. Jag längtar efter lillebror!!

Vecka 37 (36+0)

Emma:

Idag har Alva varit en tiger. Jag tycker det är så intressant att följa hennes lekutveckling och önskar att det fanns mer att läsa om det på nätet. Det har hänt så mycket med hennes lek, det börjar bli mer abstrakt. Hon klär på sig prinsesskor, prinsesskrona och slänger handväskan på axeln och förklarar att hon ska köpa skinka. Hon lovar att skynda sig på och att hon kommer snart, sen får man några slängkyssar. När hon kommer tillbaka har hon ingen skinka med sig. Den är bortglömd.

Hon leker mycket i Pippihuset. Tommyoanka trillar ofta och slår sig och då måste Alva blåsa. Eller så ska Pippi komma och rädda. Alva är dessutom väldigt stark, "hästagubbePippistark", som hon själv uttrycker det. Annars är det fortfarande att leka att man äter mat på hennes rum. Då MÅSTE man sitta vid bordet på en grön pall som sviktar under min tyngd och käka mat som Alva lagt upp. Man kan serveras soppa, glass eller köttbullar och mackejoner. En av favoritsysselsättningarna är fortfarande att läsa. "Inte lika bra" säger hon om böcker som är tråkiga och slår ihop dem. Då hämtar hon en annan bok.

Lillebror trivs i magen. Han ligger där, med rumpan vänster om naveln och trycker ut sina små fossingar på min högra sida. Det är ofta man kan peta på dem eller känna nästan hela benet. Mysigt även om det känns stundtals väldigt obehagligt.

Det har tyvärr blivit tokigt med tidsbokning på MVC, vilket innebär att jag inte fått komma dit på tre, snart fyra veckor. Känns lite jobbigt, tycker jag, med tanke på att jag bör få extra många kontroller med tanke på omständigheterna, inte färre än vanligt. Förhoppningsvis är allt som det ska, och på torsdag ska vi på tillväxtultraljud. Då får vi veta mer om det blir igångsättning, kejsarsnitt eller bebis kan ta sig ut på egen hand.

Det har varit lugnt med förvärkar och foglossning den senaste tiden, så nu känns en förlossning ännu längre bort...

Året då lillebror kommer till jorden

Emma:

Jag undrar jag varför det är så svårt att finna tid till att blogga. Förhoppningsvis blir det lättare när bebis är ute och jag sitter och ammar, då brukar det finnas tid över till sånt. Det är nytt år, förhoppningsvis ett bättre sådant än det förra, då det återigen varit en tuff graviditet för oss. I skrivande stund var tanken att jag skulle sova eftersom jag ska upp tidigt imorgon, men liten i magen roar sig med att leka med revbenen på höger sida vilket gör det rent omöjligt att komma till ro. Han är en liten vildpanna, den där lillebror. Vi är i v 35 +5 nu. BB-väskan är ännu inte packad och babykläderna är ännu inte tvättade. Det är galet vad tiden bara försvunnit för oss! Imorgon börjar jag i skolan igen och Bengts lov är slut på måndag. Vi ska tillbaka till det gamla vanliga lunket igen, bortsett från att bebis nedkomst är nära förestående. Kommer han samtidigt som Alva skulle jag bara ha tio dagar kvar som gravid. Det känns som ett skäligt delmål, för nu är jag trött på det. Mest är jag trött på att inte få sova. Nattsömnen är enormt störd, jag får springa och spy, kissa, dricka eller så ligger jag bara vaken för att bebis har bestämt sig för att vara det. Eller för halsbrännan som brinner i bröstet. Eller för att jag har så tjockt slem i halsen att jag inte kan andas ordentligt. Däremellan snarkar jag. Sen vaknar jag varenda gång jag behöver vända på mig. Det känns som en befrielse att bara ha amning på schemat framöver, möjligen ett och annat blöjbyte. Fast vem vet? Lillebror kanske får kolik? Då kommer inte nätterna vara en fröjd.

Nåväl. Det känns som om lillebror tröttnat på att sparka på mina revben, så nu ska jag passa på att sova lite. Annars blir det en tuff morgondag.