Och Alva hon sjöng...

Emma:

Nu har vi varit på babysång i Nicodemussalen. Det var jättemysigt men lite för mycket Gud för min smak... Alva, den lilla musikälskaren njöt till fullo, i synnerhet när stereon gick igång. Hon skrattade, skuttade, vevade med armarna och sjöng. Sen satt hon och drog en 4-månaders pojke i armen. Sötplutt. Vi får väl se om vi går tillbaka, eller om vi bara försöker pricka in sångstunder på öppna förskolan. Alva är ju fortfarande en nattuggla, så vi somnade inte förrän klockan elva igårkväll, med några nattmål på det är man inte riktigt igång klockan sju på morgonen. Inte för att vi var tvungna att vakna vid sju, men Alva blev hungrig halv sju och lagom efter att jag somnat om tyckte katten att han skulle spy inne i sovrummet. Sen gick det inte somna efter det.

Alva sover dock, hon slocknade med en gång i vagnen och har sovit i en timma nu. Hon vaknade inte ens när vi var och hälsade på pappan på jobbet. Det är jobbigt att sjunga!

Snart är det namnfest!

Emma:

Helgen närmar sig med stormsteg och därmed även namnfesten. Vi blir 15 stycken som det ser ut nu, vi är så glada att så många tackat ja och åker många mil för att kunna fira Alva. Naturligtvis är det roligt med kortväga gäster också! Och att de som varit tvungna att tacka nej verkligen försökt att komma! Det värmer att Alva har så många nära och kära.

Lilla Alvisen är dock inte helt nöjd efter gårdagens vaccination. Hon har sovit oroligt inatt och igår var hon jätteledsen. Förmodligen har det väl stramat och gjort lite ont efter sprutorna, och hon har sovit lite mer än vanligt. Det gör ont när ens barn inte riktigt är på topp. I synnerhet när Alva är en så himla gladlynt unge i vanliga fall, då känns det extra jobbigt när hennes mungipor åker ner. Jag tror jag sett tårar i ögonen på Alva totalt tre gånger under hennes levnadstid. Hon ler och skrattar och pratar mest hela tiden, förutom när hon har bestämt sig för något och det inte riktigt blir som hon tänkt sig - fast då blir hon mer arg än ledsen.

Lillfröken har fått nya gardiner i sitt rum. Vi hittade ett jättefint tyg på IKEA som jag sydde gardiner av och satte upp. Snart så kan hon flytta in i sitt lilla rum, även om hennes mor knappast har särskilt bråttom i just det ärendet...

Invägning och palsternackspremiär

Emma:

Idag var vi BVC och fick vaccin. Alva blev arg på BVC-sköterskan när hon stack henne och skällde ut henne efter noter. Vi får hoppas att det inte blir feber och trötthet som efter förra vaccineringen.

Alva väger numer 7000 gram och mäter 62,5 cm. Det är 1000 gram mer än för 2 månader sedan och 3 cm. 3095 gram och 13,5 cm sedan hon föddes, för 5 månder sedan. Och 5 cm större huvud.

Det blev palsternackspuré till lunch för första gången idag. Det gick också hem, fast det var en ny smak. Roligt att maten fungerar så bra, Alva gapar så duktigt, smakar och sväljer. Det blir väl inte mer än någon matsked åt gången, men vi har inte bråttom.

Imorgon blir det babysim, fast på det torra. Lite info för oss föräldrar bara, innan det blir bassäng nästa vecka.

Alva - redan 5 månader!!

Emma:

Och som vanligt firar vi väl med lite bilder?

Friday I'm in love

Emma:

Vissa dagar är bara helt enkelt ämnade för ett gott humör. Idag är en sådan dag inte mycket skulle kunna grusa mitt humör. Till att börja med är det fredag, för min del veckans bästa dag, även om nu På Spåret är slut för säsongen. Solen skiner är och det är alldeles våraktigt ute. Det är våffeldagen - jag älskar våfflor! Det är löning. Vi har storhandlat och lägenheten är städad. Allt är bara helt enkelt fantastiskt...

Och:- TILL SIST NAPPADE HON!!!

När Alvis var ett par månader kämpade verkligen Bengt och jag för att få Alva att ta nappen, men hon totalvägrade och skrek ordlösa okvädesord åt oss så fort vi försökte. Vi gav upp. Men som jag tidigare nämnt: när man har med barn att göra lönar det sig att vara envis. När vi var och handlade idag köpte vi två nappar till Alva som jag kokade så fort vi kom hem. Så när Alva blev trött lade jag henne i hennes säng och pluggade in nappen i munnen. Alva sög på nappen, slöt ögonen och SOMNADE!! Inte en protest, inte ett knyst, inte ett ordlöst okvädesord kom över hennes läppar.

Visste ni förresten att det är panchis(pensionärs)timmen vid elva på Maxi? Jag hamnade i ett smärre chocktillstånd när jag såg dem små gråhåriga tanterna flockas som gamar kring lösgodiset. De rusade runt med godispåsen och spaden i ena näven samt en kundvagn som de inte kan släppa för då trillar de i andra näven. Det var nog ett tjugotal tanter som stod där och slogs om de sista godisbitarna samtidigt som ett butiksbiträde stod och fyllde på med nytt godis åt dem. De var alldeles galna! Det fattades bara att det skulle bli slagsmål om sista spaden eller nåt. Mitt bland alla galna tanter tultade det runt små fjortisar (tonåringar) som fått nys om att godiset bara kostade 25:-/kg och köpte upp sina surt förvärvade pengar (barn-/studiebidraget). Jag var helt fascinerad. Fick tag på en spade, en godispåse och stejchdajvade in i panchishögen.. Som tur var är ju jag duktig nu för tiden och köper bara fyra sorters godis med fem bitar av varje sort. Räcker som gott till mig både fredags- och lördagskvällen - för lite får man unna sig även när man försöker gå ner i vikt!!

Jag önskar er en riktigt trevlig helg därute i världen (och Tuss - jag är inte ett dugg avis på att våren har kommit till er...)!

Sommartid om hörnet

Emma:

Klockan är 09.10 och Alva har inte stigit upp för dagen än. Hon sover som en stock i vår säng, fast hon har sovit halva natten i sin egen säng inatt - vilket känns alldeles fantastiskt. Det kanske är därför jag vaknade vid 7 i morse och kände mig alldeles otroligt utvilad. Sömnkvalitén försämras säkerligen avsevärt när jag inte behöver ligga som en ostbåge runt Alva och försvara henne mot rullande pappor, kvävande kuddar och täcken eller klumpiga hundar. Snacka om sekundbevakning. Nä, istället sov lillfröken i sin egna säng och jag var tvungen att känna efter med handen på hennes mage om hon andades en gång i kvarten. Men jag sov säkert gott däremellan.

Det blev ingen löpning igår. Jag satte mig på cykeln istället. Det blåste ju bara 12 m/s, men jag hade bestämt mig för att cykla och då kan ingen orkan i världen sätta stopp för det. Jag har inte suttit på en cykel på 13 månader, cyklade inte under hela graviditeten och har inte gjort det sedan Alva kom. Men precis som de säger de där visa människorna, att har man en gång lärt sig cykla...

Jepp, mjölksyra efter 300 meter. Jag började dock i motvind och fick härlig medvind på vägen hem, så när jag kom hem mådde jag bra och tyckte jag hade cyklat supersnabbt hela rundan. Jag lyckades cykla 8 km, vilket idag visade sig vara fantastiskt alldeles för mycket. Inte för att jag har träningsvärk, inte någonstans, men jag kan ändå varken stå, gå eller sitta...

Alva har för övrigt lärt sig ett nytt ljud. Hon kör ut tungan mellan läpparna och spottar så det bara stänker saliv. Själv är hon helnöjd över sina prestationer. Nu har vi anmält oss till både babysim och kyrkans babysång, vilket båda kör igång nästa vecka. Från att inte haft någon veckolig aktivitet alls uppgraderar jag till 2 inbokade aktiviteter varje vecka. Förutsatt att Alva tycker det är skoj förstås. Babysången börjar halv tio varje torsdag, och nu är klockan snart halv tio och Alva har alltså inte stigit upp än, så hon kanske inte kommer vara sådär överförtjust över att ställa klockan... I synnerhet inte nu när allt kommer hända en timma tidigare efter omställningen till sommartid.

Det lönar sig att vara envis

Emma:

Nu börjar jag tröttna på att lilla Alvisen sover hos mamma och pappa hela nätterna. Hon totalvägrar att sova i sin egna säng och än mindre somna i den. På dagarna får vi ha henne på magen och ligga och vagga henne till sömns. Icke hållbart. Så idag gav jag mig tusan på att hon skulle somna i sin egna säng, det tog 20 minuter. Jag lade ner henne, hon skrek, jag tog upp henne, vaggade henne tills hon lugnat sig och lade ner henne. När vi kört det på repeat några gånger tröttnade Alva och började snutta på sin snuttis istället, till sist somnade hon. Nu har jag plötsligt händerna fria!

Igår gjorde jag mig till och gjorde värsta morotspurén med kokta morötter, en skvätt olja och bröstmjölk som jag mixade med stavmixern. Efter den smått misslyckade morotspurépremiären var självförtroendet i botten, men har jag bestämt mig för något så ger jag inte upp i första taget. Och moderns matlagning gick hem! Alva nästan slukade morotspurén och verkade tycka att det var lika gott som gröt. Hon känns så stor när hon sitter där och smaskar i sig mat. Och det börjar hon väl bli också, hon fyller 5 månader på lördag...

I eftermiddag blir det en långpromenad i det vackra vårvädret. Igår gick vi 4 km, så jag skippade faktiskt löpturen på kvällen, men det är inte hållbart i längden så idag blir det en kortare promenad och löpning ikväll. Jag läste en artikel om tempoväxling som jag tänkte jag skulle testa om andan faller på, det beror ju lite på min dagsform.

Att äta

Emma:

Idag, efter över en veckas grötätande, var det dags för morotspuré. Alva vet vad som gäller och sparkar ivrigt med ben och armar, exalterad över vad som komma skall. Hon sträcker sig efter skeden och gapar duktigt.

När morotspurén nuddar tungan stannar hon upp och tittar förvånat på mig. Vad är detta? Vad har du gjort, mamma? Det här är inte god gröt.

Alva grinar illa och matar ut morotspurén ur munnen med hjälp av tungan. Hon ser anklagande på mig.

"Det är gott!" uppmanar jag min dotter och försöker stoppa in ännu en sked puré i munnen på henne.

Alva gapar inte längre. Hon är inte längre ivrig och viftar inte heller med armar och ben. Skeptiskt matar hon ut ännu en sked morotspuré ur munnen med hjälp av tungan. Efter några skedar blir hon förbannad. Nu får du lägga av morsan, jag äter inte sånt här skit, jag äter bara gröt och bröstmjölk, talar hon om för mig. Och det skär i mammahjärtat för att jag gjort min dotter besviken.

Och imorgon ska jag göra det igen. Ge henne morotspuré. Det här med föräldraskap var tuffare än jag trodde....

SkallePer checkar in

Emma:

Det är lite svårt att veta vem i familjen som är SkallePer egentligen, den enda som verkar ha håret intakt är Bengt. Alvas frilla är nog snarare något att asgarva åt än gråta över... till en början var det en helt vanlig munkfrilla efter att håret nötts bort på bakhuvudet men numera börjar hon tappa håret ovanpå huvudet också. Jättesnyggt. Förmodligen kommer vi få en liten lintott då både Bengt och jag var blonda när vi var barn, Alva har dessutom ganska ljusa ögonbryn och ögonfransar vilket tyder på att även hon kommer vara blond. Nåja, det är inte mycket till hår där inte.

Men SkallePer skulle även kunna vara jag. Jag har inte börjat bli skallig än, men jag tappar alldeles gränslöst mycket hår. Det ligger långa hårstrån överallt. Och Alva är inte den som är den, utan grabbar gärna tag i mitt hår och när jag väl lyckas ta mig loss sitter lillfröken där med en tova hår i handen och ler skadeglatt åt mig. Jag har en teori om att hon är lite avis på att jag har så mycket hår och att hon känner att hon inte vill vara ensam om att vara skallig.

Smakisarna går fortfarande bra. Alva hjälper till för fullt när hon ska äta, hon sular tag i skeden och stoppar den i munnen. Fast släpper jag så släpper hon också och då får man gröt överallt. Men gröt är gott. Imorgon ska vi prova morotspuré, fast vi fortsätter nog med gröten på kvällarna, det kan vara roligt för Bengt att få vara med och mata henne lite också.

Snackis

Emma

Igår vaknade Alva och insåg att hon har en hel del att säga världen, så ända sedan dess har hon pratat. Och pratat. Och pratat. Hon har kommit på ett helt nytt vokabulär som hon testar. Det går inte att begripa någonting av det hon säger, men själv verkar hon tro att hon gör sig fullt förstådd. Hon tittar in djupt i våra och säger "Bläääblubb äuje äääaaauuu buu", gärna med tummen och pekfingret i munnen och tungan utanför. Det kom så plötsligt allting, som om hon verkligen funderat och formulerat orden i flera veckor och sen drar alltihop för oss - ingen successiv utveckling här inte!




En annan helt fantastisk grej som hänt i Alvas liv är hennes fötter. Det är ju ett par veckor sedan hon fick syn på dem, men nu har hon även klurat ut hur hon ska få tag i dem. Så favoritsysselsättningen just nu är att ligga på rygg, hålla i fötterna och säga "blubb blubb blubb".

Och hennes mor och far är gränslöst imponerande. Alva är ju den första bebisen i världen som kan göra allt det här....

Jag knäckte koden

I lördags

I söndags

Emma

Den senaste tiden har det varit svårt för Alva att komma till ro när hon ska sova. Att få henne somna i sin egen säng har varit lönlöst. Jag har fått ha henne på mitt bröst, gungandes, vaggandes och buffandes, medan Alva gråtit och klagat om vartannat. Så kom helgen. Alvas far är hemma och hjälper till. Och Alva somnar, pang bom, precis som när hon var nyfödd och kunde somna överallt. Gång på gång på gång.

Spekulationerna om varför haglar. Jag hade teorier om att hon kanske inte känner sig lika trygg hos mig som hos sin pappa, att jag kanske luktar för mycket mat så att det stör henne, att hon tycker pappan är så tråkig att hon lika gärna kunde sova när hon är hos honom, att hon älskar sin pappa mer än sin mamma, kanske tvärtom...

Men jag knäckte koden. Alva vill ligga i famnen och lyssna på musik, ganska högt. Då somnar hon. Just nu somnade hon till Type O Negative's September Sun (en av tidernas bästa låt!). Tjejen har musiksmak.

Sen kan man dra av musiken och lägga henne i hennes egna säng. Och hon fortsätter att sova.

Alva röjer loss på öppna

Emma:

Igår var vi på sångstund på öppna förskolan i Norrliden. Vi hör egentligen till den ute i Oxhagen, men igår följde vi med M&M och röjde loss i förortsdjungeln. Jag har varit lite tveksam till dessa sångstunder så tidigt, eftersom jag tänkt att Alva var för ung för att ha behållning av det.

Alla bebisar var runt åtta månader och mammorna gick och satte sina barn på en matta, och där satt dem och vevade, drog varandra i håret, tränade på att stå och kröp runt med sina egna stilar. Alva satt i mitt knä och begrundade vansinnet. Och när sångstunden körde i gång ville Alva stå! Hon stod där och lyssnade och tittade och vevade. Det kan jag säga, att det gör hon bara när hon är på riktigt bra humör! Efter en timma blev det lite mycket och Alva blev lite mammig, men efter en gosstund kunde hon slappna av igen och leka lite med leksakerna, titta på de andra barnen och mysa lite.

Så det blir fler gånger! Vi ska gå och hälsa på mormor någon gång på hennes jobb också (förskola). Det ligger typ tvåhundra meter härifrån, så det är ingen jätteinsats precis.

I söndags fick Alva gröt som smakis för första gången. Alva tyckte det var fantastiskt gott och verkade kunna äta hur mycket som helst, så jag fick stoppa henne för att hon inte får ont i magen. Nästa vecka ska vi testa morötter, tänkte jag. Hon gillar ju att käka upp hennes gosekanins morot, så det kanske funkar med äkta vara också...

Kampen mot hyperemesis

Emma:

För ett år sen började jag spy, ganska exakt. Det började ganska blygsamt, jag kände mig allmänt konstig i kroppen i en vecka innan jag spydde för första gången. På sätt och vis var det välkommet eftersom jag under graviditeten där jag fick missfall aldrig mådde dåligt. Jag ville må dåligt eftersom det var en bekräftelse för att allt var bra med fostret.

Lite morgonillamående kunde man väl stå ut med.

Eller hur. Jag spydde. Och spydde. Och spydde. Jag fick tips om att man skulle ha mariekex på nattduksbordet som man skulle käka innan man steg upp ur sängen. Jag spydde mariekex. Jag vaknade av att jag höll på att spy. Jag fick tips om postafen, receptfritt åksjukepiller, men jag kräktes ändå. Och blev trött.

Till sist fick jag några lergigan comp av MVC. Jag mådde fortfarande illa, men slutade nästan att kräkas helt. I en hel vecka. Sen började helvetet igen.

Vecka 12 skulle allt vara bra igen, det sa alla. Men inte för mig. Vecka 13 lades jag in på sjukhus, eftersom jag kräktes en gång i halvtimman. Fick inte i mig någonting, inte vatten, inga förbaskade mariekex heller. Jag låg inlagd i 3 dygn för att vätska upp med dropp och tömma magen. Efter två dagar fick jag äta för första gången. Det var helt fantastiskt, dillkött med potatis, mmmm.... Jag hade inte kunnat äta ordentligt på flera veckor. Numera levde jag på primperan suppar, vilket faktiskt gjorde mitt liv drägligt.

Men jag kräktes fortfarande. Nästa anhalt var vecka 20, då skulle det gå över, det sa alla. Jag var skeptisk, hade börjat förlika mig med att jag faktiskt kunde må dåligt resten av graviditeten. Men med primperanet fungerade det någorlunda. Jag började jobba i början på juni. Jag hade inte kräkts på en vecka. Men efter två veckor på jobbet var det igång igen, jag började kräkas trots primperanet, och det blev mer och mer för varje dag. Jag sjukskrevs. Och fortsatte att kräkas. Jag började på eget initiativ och med viss konsultation med läkare och farmaceuter kombinera lergigan comp med primperan. Ungefär varannan timme är jag tvungen att stoppa i mig något att äta, jag måste göra det innan jag hinner bli hungrig, annars kräks jag. Det är ett helvete, kan jag säga, att tvingas äta när man inte är hungrig.

Under tredje trimesten får jag inte äta varken primperan eller lergigan, säger läkarna på MVC, så när augusti kommer slutar jag med medicinerna. Det slutar med att jag kräks så mycket att jag blir inlagd på sjukhus igen. Eftersom jag passerat v. 22 i graviditeten blir jag nu inlagd på förlossningen till skillnad från tidigare då jag legat på gyn. Här får jag skäll för att jag slutat med medicinerna. Det borde jag inte ha gjort.

Jag fortsätter med lergigan och primperan. I början av september blir jag inlagd igen. Denna gång för att jag har sjukt hög puls och hjärtklappning. Läkarna kan inte hitta något fel på mig, men de spinner vidare på min egen teori om att det var någon ångestattack. Jag får tid hos kuratorn på gyn. Att kräkas 24-7 i 7 månader har satt sina spår, både hos mig och hos Bengt. Efter första mötet med kuratorn kräks jag inte på en hel vecka. Jag kan bara spekulera i vad det beror på, men min egen teori är att jag i sviterna av missfallet i kombination med extremt illamående utvecklade en psykosomatisk hyperemesis. Jag säger inte att det är något jag skulle kunna "tänka mig ur" - för det kunde jag inte, men med psykologhjälp släppte den värsta stressen och jag började må bättre.

Mitt i alltihop visar det sig att mina SF-mått är alldeles för höga och vid tillväxtultraljudet konstateras det att barnet sitter i säte alldeles för nära inpå beräknat förlossningsdatum. Och att barnet förmodligen kommer vara ganska stort när det föds. Min hjärna belastas alltså även mitt i allt elände med att klura ut huruvida jag vill göra kejsarsnitt eller inte.

Under de sista 2 veckorna innan Alva föddes kräktes jag inte alls. Jag hann få 2 veckor bra graviditet. Med grym halsbränna och fantastisk foglossning. Men jag spydde inte och jag orkade göra saker på ett helt annat sätt än tidigare. Och morgonen efter att Alva föddes behövde jag inte längre lergigan eller primperan. Hyperemesisen var borta.

Jag är fortfarande oerhört lycklig och lyrisk över att jag inte mår illa. Jag behöver inte äta förrän jag är hungrig. Jag kan äta vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Och jag har världens vackraste dotter hos mig.

Alva går loss

Emma:

Alva har numera förärats en plats på golvet, eftersom ungen inte längre kan ligga kvar där man la henne. Hon korvar sig och rullar och snurrar och ligger efter några minuter inte ens i närheten på samma plats av där man la ner henne. Hon har även börjat ett nytt ljud, det är som om hon testar sin röst, och när man busar med henne skriker hon högt av förtjusning. Tigerstadiet, när hon bara sa "grrr grrr gurgel" har hon nästan lämnat helt.

Ursäkta vinkeln på kameran, men jag var bara ute efter ljudet egentligen:



Jag har för nuvarande ett stort bekymmer: hur mycket får ett barn på 4 månader ligga och skrika? När Alva är trött blir hon väldigt gnällig och när man lägger henne i hennes säng börjar hon ofta gråta. Låter man henne ligga en stund övergår gråten till en klagan, hennes "tröttprat" och så småningom somnar hon. Vi pratar om kanske 2-3 minuter gråt. Hon beter sig exakt likadant även när hon somnar i famnen. Det känns alltså som om det inte spelar någon roll huruvida hon ligger i sin säng eller i min famn. Jag brukar lägga ner henne i hennes säng och sen ligger jag bredvid och håller om henne och vaggar henne, så hon ligger ju inte ensam och skriker. Är det fel ändå? Det kändes rätt ända tills jag började fråga folk och då får jag till svar att hon inte ska ligga och skrika, att det inte är bra. Och jag vill ju inte att hon ska må dåligt eller fara illa av det, det är för hennes egen skull jag vill att hon kommer till ro i sin egna säng.

Det är inte alltid så lätt att veta hur man ska göra...

Nu ska det här fattiga fettot skriva ett inlägg

Emma:

Passar på att blogga nu när Alvisen sitter nöjd i babygymmet och suttar på ormen. Hon har precis varit mycket arg på sin mor, som varje morgon, eftersom ärmar är djävulens påfund och Alva vill inte stoppa in sina armar i de onda ärmarna. Varje morgon har vi denna kamp.

På tal om kamp så är det dags för mig att ta tag i mina kilon. De måste bort. Jag gick upp cirka 30 kg under graviditeten, jag har gått ner 20 av dem. Jag har sex kilo kvar till inskrivningsvikten och ytterligare sex kilo kvar till att se normal ut. Sporttoppen är beställd och när den anländer ska jag börja springa. Tänker börja så smått med en runda på 2 km och öka på efter hand. Kondisen är det nog sådär med, men jag räknar med att det går ganska fort att få upp flåset eftersom jag tränade ganska mycket innan graviditeten.

Jag har dessutom dragit ner på kolhydrater. Jag är av den kroppstypen som inte klarar av kolhydrater, så till de senaste två middagarna har jag ätit sallad till köttet istället för pasta. Det märkliga i historien var att min mättnadskänsla satt i hela kvällen och jag fick inget sötsug efter maten, så som jag ofta får. Kan det vara kolhydraterna som gör det? Min frukostmüsli tänker jag dock inte svika, det är så gott och jag tycker jag klarar mig länge på den. Jag tror inte på att följa en diet slaviskt, utan huvudsaken är att man gör av med mer energi än man stoppar i sig. .

Som det ser ut nu går jag ner 0,5 kg i veckan, vilket egentligen är exemplariskt om man inte vill gå upp i vikt igen. Jag ska inte banta, jag ska bara bli nyttigare och börja träna lite, sen får kroppen ta den tid den behöver för att bli av med extrakilona. Fortsätter jag i den här takten är jag tillbaka i min startvikt i slutet på augusti. Det sista jag vill att hamna på någon svältdiet...

Uppdatering

Emma:

Passar på att göra ett blogginlägg nu när jag ändå är för trött för att göra något stort. Häller morgonkaffet i strupen för att vakna till lite. Lilla Alvisen vaknar fortfarande tidigt, men har börjat kompensera det med att även somna tidigare. Skönt. I natt sov hon nästan hela natten i sin egen säng dessutom, det har varit dåligt med det sista tiden.

Just nu sitter hon i sitt babygym med aktiveringstavla, som spelar, snurrar och blinkar när man trycker på lite knappar. Vid sidorna har jag hängt dit gosedjur som hon kan ta tag i och sitta och suga på. Hon har efter ett par dagar börjat fatta att om hon sparkar och viftar drar gymmet igång och börjar spela, så hon sitter stilla och suger på ett av gosedjuren och tittar på när det spelar och blinkar. Så fort det slutar börjar hon sparka och vifta så musiken kör igång igen. Sen sitter hon och suger på ett gosedjur. Ibland försöker hon få tag på plastfigurerna som hänger i gymmet för att stoppa dem i munnen, vilket inte går för de sitter fast. Då blir hon arg. Och skäller på figurerna. Fast hon börjar bli så pass stark att babygymmet flyttar sig lite när hon försöker stoppa figurerna i munnen.

Det går bra med smakisarna. Vi kör fortfarande på potatis. Igår hjälpte Alva till och slet tag i skeden och körde in den i ögat. Hon är inte heller så bra på att pricka.

Smakpremiär

Fint ska det vara! Första potatisen i den fina Villeroy&Boch-servisen
Alva fick i julklapp av sin moster och yngre morbror

Emma:

Nu har Alva käkat riktig mat för första gången. Det gick över förväntan. Hon var på bra humör och smakade på det vi stoppade i hennes mun. Eller bredvid munnen. Och på näsan. Det var lite svårt för mamman att pricka rätt, uppenbarligen. Men lite kom på rätt plats. Så nu är vi igång med smakportionerna.

Nu tar vi morgon!

Emma:

Jag har ju tidigare efterfrågat att Alva skulle somna tidigare på kvällarna så man kan gå upp lite tidigare på morgonen. Hon har ju allt som oftast sovit mellan 00-10, och med lite jobb har vi faktiskt fått henne somna vid 23 och ibland till och med 22 på kvällarna. Men nu har Alva helt plötsligt bestämt sig för att vakna vid halv åtta-tiden. Och då tror man ju att hon kanske vill somna lite tidigare.

Näääää.

Inte Alva inte. Igår somnade hon vid 23. Eftersom Bengt fick sovmorgon igår skulle han vara snäll och ta Alva idag. Kunde jag somna om?

Näääää.

Det sitter någon sjuk gen i mig som gör att jag inte kan sova när Alva är vaken, hur trött jag än är. Jag har förundrats över denna tidigare. Det är som jag tar mig från djupsömn till klarvakenhet och vice versa på nolltid. Helt sjukt. Och fantastiskt onödigt, för sova behöver man ju, och när man har en snäll sambo som försöker avlasta just för att man ska få sova vore det alldeles utmärkt om man kunde göra just det.

Nåja, det är väl inte helt fel att gå upp klockan åtta en söndagmorgon. Jag får väl krascha i eftermiddag när Alva sover istället, för då kan jag visst somna.

Det händer faktiskt

Emma:

Till alla er som garvat åt min skräck att Alva ska bli stulen: här stjäl de barnet. Jag tänker hålla hårt i barnvagnen på stan idag.

Nu tar jag fredag

Emma:

Disken är diskad, lägenheten dammsugen och skurad. Det är rent och fint här hemma, fast vi hann inte stöka ner så mycket när vi var bortresta.

Var inne i en Zarabutik häromdagen och kollade barnkläder. Blev helt kär, tror inte det fanns ett enda plagg jag tyckte var fult. Men nu har Zara öppnat en webbutik, så nu kan jag sitta här hemma och handla. Livsfarligt. Varför finns inte Zara i Kalmar?

Ibland undrar jag hur mycket Alva förstår. Idag när jag skulle städa satte jag henne i babysittern. Panikskrik. Bara att sätta henne i bärselen, konstaterade jag, och började ta på mig den. Alva blir tyst. Då tog jag av mig bärselen, i tron om att hon kunde sitta i babysittern ändå. Panikskrik. Jag tar på mig bärselen igen. Alva blir tyst. Finns det ens möjlighet att hon kan förstå sambandet? Eller var det ren slump?

Imorgon ska vi börja med smakisar. Alvas pappa har äntligen givit sitt godkännande till att ge henne smakportioner, så imorgon börjar vi med potatis. Sen blir det morot. Det ska bli roligt. Och jag hoppas verkligen att jag kan laga Alvas mat själv i framtiden. Jag litar inte riktigt på barnmatsföretagen, jag tror jag kan göra bättre själv. Fast det blir det väl Alva som bestämmer, om det finns tid till det eller inte. Man får väl köpa ibland, det är ju inte meningen att man ska gå på knäna och slita sitt hår för att ungen ska få mat. Men enligt Plus igår var det hälften så mycket järn i den köpta barnmaten som i den man gör själv, och det är ju inte så roligt. Man vill ju att barnet ska få i sig den näring det behöver.

Utveckling

Emma:

Alva utvecklas hela tiden och lär sig nya saker. Nu har hon blivit riktigt stadig i kroppen och sitter jättebra med minimalt stöd. Hon har blivit jätteduktig på att greppa saker, titta på dem, skaka dem och stoppa dem i munnen. Förr sträckte hon ut handen på måfå och lyckades ofta få tag i något, men nu tittar hon verkligen på föremålet och tar sats efter det.

Och nu har hon sovit själv i sin egna säng två gånger idag!

Hemma igen

Emma:

Nu är vi hemma igen efter en liten trevlig tripp för att ladda upp batterierna. Bengt jobbar sin första dag på nya jobbet idag och Alva och jag är nästan helt krya. Allt börjar återgå till det normala. Alva klarar återigen av att sitta längre stunder i babysittern, så jag får fria händer till annat. Det är fantastiskt skönt!

Hon är i något jag kallar tigerfasen just nu, av den enda anledningen att de ljud hon gör hela tiden låter som gurglande "grr". Det är det enda hon säger just nu, från att ha haft ett ganska varierat vokabulär.

Nu har jag även lämnat sambo ensam med Alva två gånger och gjort stan en kortare tid. Världsrekord! Jag upplevde det dock inte så befriande som jag trodde och saknade henne inte så mycket som jag trodde jag skulle. Det där med egentid är bara en överskattad bluff. Min tid med Alva är utan tvekan den bästa tiden, all annan tid känns som en transportsträcka. Däremot uppskattar jag väldigt mycket friheten när Bengt är hemma och jag kan ta en dusch i stort sett när jag vill och hinner dricka påfyllning på kaffet utan att det blir kallt eller bränt. Det räcker gott för mig.