 |
Det är torsdag och halva veckan som den sista på min föräldraledighet har gått. På måndag börjar det på riktigt, vilket i sig ska bli roligt. Men att eran som föräldraledig är snart slut känns deprimerande. Tio månader har gått. Fort som attan, men jag har njutit av varje sekund, till och med på Alvas värsta gnälldagar har jag tänkt att det här är ändå bättre än vilket jobb som helst. Jag har aldrig njutit av mitt liv lika mycket som när jag fick barn, jag längtar efter att få gå upp på morgonen när jag kryper ner i sängen på kvällen. Varje dag känns som julafton.
Fast den sista tiden har det varit svårt att njuta. Det praktiska har hängt över mig och tyngt mina axlar. I synnerhet när ingenting fungerar som det ska. Idag får jag sitta i telefon igen, med både CSN och försäkringskassan, eftersom ingenting fungerar som det ska. Och jag har lärt mig att inte sitta hemma och vänta och tro att allting ordnar sig automatiskt, tro att pengarna dyker nog upp om någon dag eller två, för det gör de inte.
Dessutom känns det jobbigt att inte ha 100% av min tid och fokus till Alva. Helt plötsligt är det något som är jätteviktigt, för min framtid och indirekt för Alvas framtid. Hela arrangemanget med att min pappa går in som en räddande ängel är ju alldeles lysande, och jag känner mig trygg i att han tar hand om Alva - det är ju inget större fel på mig och mina syskon? Det handlar ju inte om sådär jättemånga timmar i veckan, så att själva grejen att "lämna bort" henne känns inte så jobbigt, men sen när jag väl är hemma med henne så är inte HELA jag där. Jag kommer sitta med en bok i näven, eller sitta och skriva rapporter och uppsatser. Eller sitta på golvet bredvid Alva och formulera mig i huvudet eller trampa runt och tänka. När hon ligger och sover kommer jag inte mentalt vara där inne hos henne, utan jag kommer sitta här ute i vardagsrummet och plugga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar