Vecka 35 (34 +0)

Emma:

Då är det dags för ny vecka... Jag växer och frodas. Uppenbarligen tillräckligt mycket för att barnmorskan skulle bli orolig för att jag växer FÖR mycket, så idag måste vi åka in på akut mätning. Jag sitter som på nålar och väntar på att klockan ska bli halv tolv. Klart man blir lite orolig, även om ett högt SF-mått inte tyder på att det är något livsfarligt i görningen. Bebis Mumble kan växa för snabbt, men det kan också vara jag som har mycket fostervatten, eller att Mumble bara haft en tillväxtperiod...

Nåja, jag ska försöka släppa det och se vad barnmorskan har att säga om det. Hon är så söt, Jenny, som tar sig tid "om jag så har lunch så tar jag mig tid att mäta" sa hon. Det är annat än häxan Kajsa som vi hade först. Är så glad att vi bytte.

Så här står det om min graviditetsvecka: Nu väger bebisen minst 2,2 kg och är lång minst 45 cm. Den fortsätter att lägga på sig underhudsfett, som sedan kommer att hjälpa den bibehålla sin kroppstemperatur.

Om du inte redan pratar med bebisen är det bra att börja nu – nästa vecka är hörseln fullt utvecklad. Det gör inget om du pratar bebisspråk – en del forskning pekar mot att nyföda föredrar ljusare röster.

Om du varit rädd att bebisen ska födas för tidigt, kan det vara lugnande att veta att 99 % av bebisar som föds i vecka 35 klarar sig bra och att de flesta inte får några allvarligare problem. Bebisens centrala nervsystem håller fortfarande på att mogna, men lungorna är nästan helt utvecklade nu.

Många kvinnor upplever att det pirrar eller domnar i bäckenet eller höfterna, bland annat när de är ute och går. Detta kan orsakas av att bäckenets ligament luckras upp inför förlossningen. Prata med din barnmorska om du besväras av det och läs om våra självhjälpsåtgärder.

Misslyckad bakdag

Långt ifrån vad jag lyckades åstadkomma

Emma:

Idag bakade jag ett gäng kolakakor till, och hallongrottor. Blev totalt misslyckat. Vet inte vad som hände, men både kolakakorna och hallongrottorna blev alldeles platta efter att jag tagit ut dem ur ugnen. Hallongreottorna blev så långt ifrån grottor man kan komma. De är plattare än pannkakor. Surt. Men ätbart. Inga kakor man bjuder på precis, så nu tvingas jag äta upp dem själv. Attans.

Tycker det är fantastiskt roligt att Marie äntligen fick sin lilla tjej. Två dagar över tiden hann hon gå, det är väl ganska okej tycker jag. Sen bestämde vi ju faktiskt att det var dags innan tisdag, och Selma kom ju sent på tisdagkvällen. Nu är det med andra ord bara sex veckor kvar för mig. (plus/minus två). Det är lite otäckt när man inser att det är på riktigt det här, att det faktiskt händer. Att vi faktiskt ska ha barn.

Det är för övrigt tur att jag kan blunda samtidigt som jag skriver, för den där satans solen står så lågt nu att den lyser rakt in i vardagsrummet, in i ögonen på mig. Om ni undrar varför det dyker upp lite sjuka felstavningar vet ni nu alltså svaret.

På tal om felstavningar. Nu när man går hemma hinner man spendera en hel del av sin tid på internet. Och jag håller på att bli knäpp. Visst slinker ett och annat stavfel igenom ibland, det är helt okej, men så finns det de här återkommande stavfelen som gör att jag undrar huruvida de gått i skola öht, eller ens någonsin brytt sig om att läsa det de skrivit.

• Usch stavas alltså så här, inte "urs".
• Statistik, inte statestik
• depression, deprimerad - inte deprission eller depremerad
• särskrivningar i all ära, jag har förstått att vissa har det svårt med sammansatta ord, men att de inte ens klarar av att skriva ihop ord som jätte bra eller skit svårt... märker de inte att det blir jättekonstigt när det står en jätte eller skit mitt i en mening.
• + stavas plus, och inte med två -s

Ber om ursäkt för att jag låter mina aggressioner flöda så fritt, men jag skyller på hormonerna...

Grattis Kalle och Marie!!

Emma:

Igår den 28:e september 21.55 föddes lilla Selma. Hon väger 2830 gram och är 47 cm lång! Välkommen till världen, lilla Selma!

Tack mamma o pappa!!

Emma:
Igår kom mina kära föräldrar förbi med ett täcke till Mumble och ett jättefint påslakanset med underlakan, örngott, påslakan och babyfilt... Det är så roligt att få saker till Mumble!

Jag ska försöka ta tag i att sy en egen amningskudde. Jag tycker det är alldeles för dyrt att köpa en, och jag tror jag klarar av att få till något vettigt på egen hand. Det finns en massa mönster på internet.
I övrigt har vi det mesta, men på önskelistan står: snuttefilt (jag tycker de där snuttisarna med lejon, tigrar och zebror är så söta), fler påslakanset, en mobil (har hittat så söta muminmobiler på lekmer.se som jag vill ha!), en babysitter (inget man kan använda från början, men så småningom behöver vi en), en bärsjal eller bärsele (vet inte vilket som är bäst, helst vill jag nog ha både ock!)

Är på uruselt humör

Emma:

Idag är jag verkligen på uruselt humör. Allt bara jävlas med mig och jag har inte lust att göra någonting alls... Internet strular. Förmodligen på grund av blåsten. Jag kan inte ringa från min telefon, den har blivit avstängd av 3 pga obetald räkning. Gick ut på internetbanken och kunde konstatera att e-fakturan blivit stoppad. Två gånger! Det är okänt varför betalningen inte gått iväg som den skulle, men det är ett faktum att den inte gjort det. Jag får försöka igen och gå in imorgon och kontrollera att räkningen betalats som den skulle. Surt, det har ALLTID funkat superbra med e-fakturan. Och nu plötsligt ska det inte fungera längre. Nåja, det är väl bara att hoppas att Mumble inte bestämmer sig för att komma ut nu, när jag inte kan ringa efter någon.

Jag tänker inte göra någonting idag. Disken får stå och det får se stökigt ut här hemma. Jag tvättar visserligen lite bebiskläder så att BB-väskan kan bli packad för en gångs skull. Det kanske är lite tidigt att tänka på den, men det skadar inte att vara ute i god tid.

Dessutom blir jag telefonterroriserad av någon som ringer från okänt nummer. Jag svarar naturligtvis inte. Det gör jag aldrig, inte sen jag blev telefonstalkad av den där idioten som för väl är blev dömd för det. Jag tycker det är fruktansvärt obehagligt när det ringer från skyddat nummer. Vill man något viktigt får man tala in ett meddelande så jag vet vem det är som vill något. Människan som telefonterroriserar mig idag verkar ha väldigt svårt att tala in ett meddelande på telefonsvararen, så jag får inte veta vem det är. Jag bryr mig inte heller, egentligen, blir bara irriterad.

Jag behövde bara spy lite galla över dagen. Nu känns det lite bättre...

Jag boar...

Kolakakor

Pariserbullar

Peija hjälper till med bakningen...

Emma:

Det här med att börja "boa" är tämligen vanligt när man är gravid. En del får städryck, andra syr. Jag bakar. Av någon anledning har jag fått för mig att jag ska fylla frys och skafferi med kakor och bullar. I dag har jag bakat pariserbullar och kolakakor. Mumsich! Förhoppningsvis kan boandet gå över lite mer i att städa och feja. Det är visserligen väldigt jobbigt att städa när man springer runt med en stor mage. Min kropp är väldigt påfrestad av alla kilon övervikt...

Inte hjälper det att man inte har någon plats i frysen för alla bullar man bakar...


Det har varit en mysig helg med premiäreldning i öppna spisen och ett glas alkoholfritt rött vin att avnjuta till det. Jag tycker det är helt okej det alkoholfria röda vinet, det är lite sött, men drickbart. Jag saknar inte alkohol eller berusning, även om jag är väldigt sugen på en Smirnoff Ice - fast det är bara för smakens skull. Det är dock något speciellt med en levande eld... Jag skulle kunna sitta i evigheter och bara titta in i de stillsamma lågorna och njuta av lukterna och det knastrande ljuden. Det ska eldas mycket i vinter!! Jag och bebis ska elda varje adventsmorgon med tända ljus, mannagrynsgröt och mjölkchoklad. Låter inte det fridfullt?

Arbeitsmitteilung

Emma:

Idag gjorde jag Sverige en tjänst och ställde mig till arbetsmarknadens förfogande. Jag har ju känt mig så mycket piggare och bättre på sista tiden att jag tyckte det var överflödigt med fortsatt sjukskrivning. Det tog nästan två timmar att skriva in sig på arbetsförmedligen, och kändes smått överflödigt med tanke på att jag bara kommer vara arbetslös i fyra veckor, sen ska jag börja jobba på att vara mamma.

När jag kom hem firade jag med att kräkas.

Hundarna firade dagen med att ta sig upp på diskbänken och käka upp det sista av äppelkakan jag bakade igår. De tyckte nog om den, för sockerkaksformen har aldrig sett så ren ut som den gjorde nu när jag kom hem och gjorde upptäckten. Jag firade med att värma en kanelbulle i micron istället. Kanelbullar är gott. De kommer nog vara slut innan Mumble behagar födas, så det blir nog att baka fler. Hade tänkt att baka muffins idag och frysa in också, men det får nog bli en annan dag. Känner mig inte helt hundra efter kräkningarna. Vi får väl se om jag inte behöver sjukskriva mig igen...

Glykosbelastningen är uppskjuten till på fredag. Den skulle visst ta över två timmar (jisses), så jag skulle inte hinna med mötet med kuratorn klockan tio om jag gick på glykosbelastningen halv nio. Jag begriper inte hur jag ska fixa det, men jag försöker vara positivt inställd. Jag kommer förmooooodligen kräkas upp sockerlösningen, eftersom jag inte ens kan ta en lergigan på morgonen. Primperanet kommer nog inte räcka till för att klara svälten. Nåja, vi får väl försöka, för bebis skull.

Jag begriper inte varför de inte bara kan göra ett tillväxtultraljud istället, för att kolla om Mumble är "för" stor. Jag begriper inte heller varför de inte kan ta ett långtidsblodsockerprov istället, som de gör med alla andra misstänkta diabetiker, istället för att tvinga mig göra den där fördömda glykosbelastningen. Jag menar, jag hade ju faktiskt bra blodsockervärde sist. Och mitt sf-mått ligger ju inte långt över normalkurvan heller. Jag har ju en ganska stadig utveckling på sf-måttet, med en cm per vecka. Det har jag haft sedan de började mäta.

Ibland förstår jag faktiskt ingenting. Jag är nog för intelligent för denna värld...

Hjärnbrist (fniss)

Emma:

Skrattar fortfarande åt hon som hade stavat järnbrist fel, så jag kan inte låta bli att stava fel själv... Vill ju sprida lite glädje till våra trogna bloggläsare!! Skämt åsido, jag har alltså järnbrist, järnvärdet hade sjunkit från 122 till 100 på bara tre veckor. Surt. Nu får jag börja käka Niferex. Jag som äter broccoli nästan varje dag! Förstår inte alls hur det här gick till.

Blodsockret var för en gångs skull normalt, men detta kompenserades med att mitt SF-mått låg lite högt, 32. Inte över den övre gränsen, men förra gången låg jag lite under så barnmorskan tjatade om den där fördömda glykosbelastningen igen. Suck. Nu ska jag försöka genomföra den på torsdag. Jag våndas. Har ingen lust alls att utsätta mig för svält med tanke på hur har jag mår när jag inte kan äta varannan timme. Nåja, vi får försöka, och går det inte så går det inte.

Kanelbullebak

Emma:

Idag har jag haft mer än 1 bulle i ugnen... Nu för tiden mår jag ju så mycket bättre att jag faktiskt kan göra saker här hemma. Idag har städning och bullbak stått på schemat, så nu är det rent och fint här hemma och hela lägenheten doftar kanelbullar. Det känns helt fantastiskt att kunna åstadkomma detta, efter sju månaders sängliggande.

Valet igår kunde väl ha slutat bättre. Jag är glad att svenskarna tagit sitt förnuft tillfånga och att Reinfeldt får sitta i fyra år till. Jag tror jag hade blivit tvungen att fly landet om Toblerone-Mona hade blivit statsminister. Det märkliga är att människan inte väljer att avgå. Det borde hon göra i hänsyn till sitt parti. För min del får hon gärna sitta kvar, så länge dårar som hon och Ohly får styra i det rödgröna blocket kommer aldrig att sossarna vinna mark mot alliansen. Det är lite tråkigare att SD kom in i riksdagen. Det borde de inte ha gjort. Dessutom sa de på TV att det var i huvudsak skåningar som röstade på SD. Innebär detta att skåningarna ser sig som svenskar??

Nä, nu ska jag nog bjuda Mumble på lite kanelbulle... Då kanske den slutar hicka...

Valvaka...

Bengt:

Då har vi röstat.
Det var väl egentligen inte något svårt val, men ändå...
Detta var mitt tredje val +1.
Alla tre valen har jag röstat på olika partier, fast dock inom samma block.
Den där ettan är någon sorts folkomröstning vi gjorde, men jag kommer inte riktigt ihåg vad det var om.
Kanske var det EMU, eller någonting sådant.
Det där med att hålla vad man röstar på hemligt, är lite konstigt tycker jag.
Utanför vallokalen stod det en konstig människa med en stor videokamera. Henne skulle jag aldrig berätta för vad jag röstat på.
Men väl inne i lokalen så gick jag inte ens bakom skynkena, utan la i lapparna i kuverten öppet och synligt.
Märkligt...

Det är många val som ska göras nu.
Vilken barnvagn ska vi ha?
(klart)
Vilket skötbord ska vi ha?
(klart)
Vilken spjälsäng ska vi ha?
(klart)
Vilken barnstol ska vi ha?
(klart)
Riksdagsvalet kommer låååååååååååångt ner på min lista just nu...
Men alla val är klara...
Betyder detta då att jag är förberedd??? Kanske...

(ej våra gardiner...)

Apropå dessa j---kla gardiner.
Jag tycker kanske att det är fint här hemma som det är...???
Måste man ha gardiner??? Kanske? Kanske inte?
Nu är de uppe i alla fall.
Jäklar vad fint det blev. Vi fick en helt ny lägenhet. En mycket finare lägenhet.
Jag förstår inte riktigt varför min kära fästmö inte velat få upp dem tidigare... ;-)

Förstorar upp bilden på tickern lite, så man kan få se hur trångt det kan vara!

Vecka 33 (32+0)

Emma:

Igår kväll stack det upp något litet i magen, förmodligen var det Mumbles lilla glada fot som tryckte mot magen. Fascinerande! Idag går vi in i trettiotredje veckan, nu är det cirka åtta veckor kvar till BF. Man vet ju aldrig när Mumble har dansat färdigt därinne. Såhär står det om min graviditetsvecka:

Nu väger bebisen ungefär 1,7 kg och är cirka 42 cm lång från topp till tå. Lungorna kommer inte att vara fullt utvecklade förrän närmare förlossningen, men bebisen tränar redan andning genom att "andas" fostervatten. Från vecka 32 har bebisar som föds för tidigt goda chanser att överleva och frodas. Bebisens hud blir slätare och mjukare med den ökade mängden underhudsfett.

En del bebisar har redan fullt av hår på huvudet, medan andra bara har små fjun. Att ha tjockt hår vid födseln garanterar inte att man kommer att ha tjockt hår senare i livet, men det har visat sig att barn som har tunt hår oftast har tunnare hår också som vuxna.

Du lägger förmodligen på dig ungefär 450 gram i veckan nu, framför allt därför att bebisen lägger på sig nästan halva sin födelsevikt under de sista sju veckorna av graviditeten. Försök äta bra också under den sista tiden.

Nu är magen ganska stor - du kan nog vänta dig ökad uppmärksamhet!

Det märks att det börjar bli trångt därinne. Mumbles rörelser har blivit annorlunda. Förut kände man kickar och slag, numera känns det som om någon rumlar runt därinne, trycker på och sträcker sig. Tyngre kommer det bli, dessutom.

Jag är smått uttråkad. Jag varvar internet om dagarna, läser bloggar och bloggar själv. Försöker få lite gjort här hemma, plocka, diska, städa, men det är sällan eller aldrig roligt. Funderar på att baka lite, så man har något att bjuda på sen när släkt och vänner ska komma och hälsa på. Vad ska man annars göra av tiden? Min sjukskrivning går ut på tisdag, och jag funderar allvarligt på att inte förnya den. Jag tror jag mår så pass bra att jag skulle kunna börja jobba igen. Det är värt ett försök i alla fall.


Jag kommer ut en sväng med hundarna (och katten) minst en gång om dagen nu i alla fall. Tyvärr lyckas jag inte hålla ett bra tempo utan att få sammandragningar, så vi får gå ganska långsamt, men det är väl bättre än att sitta hemma hela dagen åtminstone.

Håller på att leta halvt ihjäl mig efter hållarna till gardinstängerna. Skulle vilja få upp alla gardiner här hemma någon dag, men Bengt har gömt och glömt dem alldeles för väl. Det är helt omöjligt att hitta dem... Ska nog leta en vända till nu, NÅGONSTANS måste de ju ligga!?

Höstrusk

Emma:

Idag är det riktigt höstigt efter en somrig helg med tjugo graders värme. Vi var en vända på förlossningen i lördags, inte för att det var dags att föda, utan för att jag hade extremt hög puls. De kastade in oss i ett förlossningsrum och lyssnade på mitt hjärta och bebbens hjärta, men allt såg bra ut. De kollade upp så att det inte var havandeskapsförgiftning eller någon blodpropp på gång, så det uteslöts. Framåt två-tiden på eftermiddagen sjönk pulsen ner till det normala, och på kvällen fick jag skrivas ut. Vi vet fortfarande inte vad som var fel, men nu är det i alla fall bra igen, och det är väl huvudsaken.

I söndags tittade vi på Happy feet (igen), och bebisen i magen fick sitt "arbetsnamn", Mumble. Jag tror bebisen har glada fötter, det är därför den kickar så mycket. Fast i skrivande stund har den bara hicka. Ganska fascinerande det där, faktiskt, att det är något i min mage som har hicka...


Har beställt lite kläder från H&M också. Ett startpaket till bebisen, en jättesöt overall och en body med byxor i velour. Nu börjar vi bli redo för nedkomsten. Hoppas det räcker med den där tunna overallen, men Mumble ska ju ha kläder under samt att vi har världens goaste varmaste åkpåse med fårskinnstoppning från Emmaljunga. Jag tror nog det kommer räcka. Annars får man väl köpa en varmare, det beror ju lite på vintern också. Vintrarna här i Kalmar brukar ju vara otroligt milda. Förutom förra vintern, den var en riktig vargavinter!

Även bilbarnstolen är beställd. Vi ska hyra från if, efter mycket om och men kändes det som det bästa alternativet, vi vill ju att Mumble ska åka bil så säkert som möjligt - vilket verkar kunna bli hur dyrt som helst. Hyr vi bilbarnstolarna från if byter man bilbarnstol efter att barnet växer, så på sätt och vis får man tre babyskydd till priset av ett. Den sista stolen får man dessutom behålla. Tycker jag låter som en bra deal.

Jag längtar...

Emma:

Det är svårt att förstå hur det är att kräkas genom hela graviditeten. Min omgivning är oerhört medkännande och förstående, men jag vet att det är omöjligt att tänka sig vad det är som jag går igenom. Denna eviga kamp mot illamåendet och kräkningar... Vissa dagar är precis som om jag skulle ha maginfluensa, andra dagar är jag nästan helt frisk och dagarna däremellan är som konstant sjösjuka. Jag känner ett fantastiskt stöd från alla som finns omkring mig, och det är obetalbart!

Jag har inte riktigt förstått att det inte kommer vara så här resten av mitt liv, att jag inte kommer må så här dåligt för alltid. Jag blir lika glad varje gång jag inser att det finns ett slut på det; det kommer komma en tid då jag inte längre behöver kämpa mot illamåendet. Och jag längtar dit... Jag längtar efter att kunna äta och dricka det jag är sugen på, längtar efter att få känna riktigt hunger- och mättnadskänslor. Just nu fungerar inte det riktigt, eftersom det är för sent om jag hinner bli hungrig, och då kräks jag istället. Jag längtar dessutom så otroligt mycket efter att få träna eller i alla fall kunna röra på mig. Den där endorfinkicken man får när man har varit ute och sprungit eller tränat ett hårt träningspass... men hyperemesisen gör mig helt orkeslös, och graviditeten tillåter knappast heller några hårda träningspass...

Jag längtar efter att kunna gå långa härliga promenader igen. Eller få ligga sked med min älskling (han hamnar så långt bort på andra sidan magen, så jag kan inte hålla om honom ordentligt). Jag saknar spontaniteten i mitt liv, att kunna träffa vänner utan att behöva planera in det flera dagar innan, och utan att tvingas medicinera för att klara några timmar socialt liv. Jag längtar efter att få shoppa snygga kläder och fixa till sig själv och sitt utseende. Just nu känner jag mig bara ful, hur jag än gör.

Jag saknar kvällspromenaderna med hundarna. Just nu mår jag så himla dåligt på kvällarna att jag aldrig kan följa med på sista promenaden. Jag saknar verkligen den friska kvällslukten och avslappningen innan man kryper ner i en varm säng.

Jag längtar efter en stor fet kaffe latte...

Jag längtar efter att få leva igen...

Godis

Emma:

Cocktailtomater har blivit mitt godis! Det är såååå gott att sitta och tugga på mellan målen. Morötter är också godis, och mandel har blivit ett måste mot halsbrännan. Jag har lagt på mig ett antal kilon under graviditeten, men det beror definitivt inte på att jag äter onyttigt. Godis och chips klarar jag mig alldeles utmärkt utan.

Nu har jag gått en promenad med hundarna. Solen värmer ganska bra och luften känns hög och frisk. Det är en vacker höst vi har här i söder....

Övertid

Emma:

Älsklingen är inne och jobbar på övertid. En extra slant som är mycket välkommen här hemma, men själva bortavaron av sambon är ovälkommen. Det kostar på att låna ut honom så här på hans lediga dag. Jag vill ju ha honom hemma!!

Även foglossningarna har blivit ett ovälkommet inslag i vardagen. Det har börjat bli stört omöjligt att sova ordentligt på nätterna, jag vaknar hela tiden av att jag har ont. Fast smärtan stör mer än det faktum att jag inte får sova ordentligt; det är nog bara att vänja sig vid att inte få sova. Det är nio, plus minus två, veckor kvar till förlossningen. Sen vet man inte riktigt vad som händer. Jag har lite svårt att koppla sambandet mellan graviditet slut=bebis. Jag är så koncentrerad på att klara av graviditeten att jag knappt fattat vad som kommer hända efter den.

Men någon övertid på graviditeten ska det inte bli. Det har jag ingen lust med.

65 dagar kvar...

Bengt:

Enligt barnmorskan så har vi bara 65 dagar kvar. 9veckor...
Till utsatt datum då såklart. Säkert går vi över tiden också...
Livet som gravid är då verkligen inte lätt.
Emma har ondare än någonsin, och verkar efter nattens bravader även må sämre än någonsin...
Fortsätter det så här, blir det en tripp till sjukhuset snart igen.
Jag börjar få stora nojjan också...
Kommer bebben att må bra?
Är allt inköpt?
Är lägenheten klar?
Har vi varit på alla möten?
Är jag redo?
Har du värkar???
Men det är visst fullt normalt har jag läst...

Jag trivs förvånansvärt bra på jobbet. Jag trodde det skulle bli svårt att komma tillbaks, efter att ha jobbat på i skolans värld ett tag, men jag trivs.
Det gick en dokumentär på TV häromdagen. Där intervjuade de en gammal fångvaktare och en nyare variant av honom. Och han sade att han var tryggare inne på fängelset, än vad han är när han går hem en lördagskväll efter krogen...
Det var bra sagt tycker jag, och jag kan nog hålla med honom lite...

Apropå min kära fästmös förra inlägg, så hade jag en liten incident med just den lilla gulröda katten på vår kvällspromenad igår.
Jag gick ut med hundarna, men var först tvungen att gå en liten omväg för att slänga soporna.
Mattis tyckte det tog alldeles för lång tid, så han lade sig ner på cykelbanan för att demonstrera sitt misstycke.
Då kommer det ett tonårspubertetsarsel cyklandes, med sin puckade flickvän på pakethållaren.
Han cyklar ganska fort, och gör en så kallad "närmis" på Mattis. Jag hoppas i alla fall att det var det han gjorde. För jag vill inte tro att arslet försökte köra över honom...
Jag skrek några väl valda ord till idioten och hans pucko, och fortsatte vår promenad.
Resten av promenaden gick jag och funderade på vad som faktiskt hade hänt om pubertetsarslet hade vänt cykeln och kommit tillbaks, som jag så snällt bad honom att göra...

Uttittade

Emma:

När vi går hundpromenaderna stannar folk och glor. Tanterna man träffar på är jätteförtjusta, och barnen på förskolan vi går förbi ropar exalterat. Inte för att det kommer en gravid kvinna med två stora hundar, utan för att sällskapet även har en röd katt som springer mellan benen på de stora hundarna. Det är Mattis. Han följer med på nästan varenda hundpromenad. Och han är långt ifrån diskret, hela tiden måste han skrika och ropa på oss, så att vi inte glömmer bort att han är med. Mattis är en mycket knäpp katt, men knappast unik. En hundpromenad hade vi sällskap av tre av katterna, som väl var så var det en kvällspromenad så det var mörkt ute.

Det är nästan alltid kul med djur.

Vecka 31 (v.30 +0)

Emma:

Nu är det officiellt; jag är en fantastiskt tjock kvinna (se bild föregående inlägg). Det är inte lätt att inte utveckla panik över hur stor jag blivit, samtidigt som jag är livrädd för att magen innehåller en jättebebis som inte kommer gå att föda fram naturligt. Att mina SF-mått ligger på kurvan, varken under eller över, verkar inte vara någon tröst för min del.

Om det strålar om gravida kvinnor, strålar det grönt om mig. Illamåendet ger inte med sig, och förhoppningen om att den kommer att göra det är minimal för min del.

Vi går in i ny vecka nu, vecka 31. Låter helt sjukt, jag vet. Man kan tro att det snart är dags. Barnmorskan påpekade att vi skulle räkna med att gå över tiden, det gör 8 av 10 kvinnor. Jag vägrar. Med tanke på hur jag mår kan jag väl åtminstone få ungen ett par dagar tidigare?

Såhär står det om min graviditetsvecka:

Nu är bebisen drygt 39 cm lång. Ökningen i längd saktar snart av, men bebisen kommer att fortsätta lägga på sig vikt ända fram till födseln. Förmodligen väger den ungefär 1,3 kg nu.

Lungor och matsmältningssystem är nu nästan färdigutvecklade och bebisen fortsätter att blinka. Den kan förmodligen se vad som händer inne i livmodern, till exempel skiftande ljusnivåer och rörliga ljuskällor. Om du håller en ficklampa mot magen, kanske bebisen inte bara vänder sig mot den, utan sträcker sig eventuellt mot ljuset.

En del forskare tror att det stimulerar bebisens synutveckling om du har magen ”ute” i ljuset. Förvänta dig inte att bebisen ska ha perfekt syn när den föds, däremot – nyfödda ser bara någorlunda bra på 20-30 centimeters avstånd. Normalseende barn når inte vad vi menar med perfekt syn förrän kring åttaårsåldern. Bebisen har nu ögonbryn och ögonfransar.

Nu omges bebisen av ungefär en liter fostervatten, men det blir mindre när den blir större och det blir trångt. Din expanderande livmoder trycker på diafragman, vilket kan göra att du känner dig andfådd och har svårt att andas ordentligt, men det är en naturlig följd att att det är trångt där inne.

Vid ungefär 34 veckor (eller precis innan det är dags att föda, om detta är din andra eller tredje graviditet) kommer bebisens huvud att vändas nedåt i bäckenet inför förlossningen, vilket gör att det blir lättare att andas och äta.

Bebis ligger med huvudet neråt, men är inte fixerad än. Förmodligen kommer den inte vända sig med huvudet uppåt igen, utan ligger nog kvar därnere. Jag känner av den ofta nu för tiden, den sparkar och busar för allt den är värd därinne i magen. Härligt ända tills den träffar revbenen!