Alva fyller 4 månader

Emma:

Så var det dags igen, tiden går fasansfullt fort, jag kan inte begripa att det gått fyra månader sedan Alva föddes. Samtidigt känns det som om Alva alltid har funnits... vad gjorde vi innan henne?

Nåja, vi firar väl med lite bilder!?

På den vägen är det

Emma:

Bättringsvägen, alltså. Vi var på barnakuten igår. Blev tagna på allvar. Två läkare lyssnade på Alvas lungor (det var visst rumsbrist och inte läkarbrist på barnakuten igår, fick vi veta), och de uteslöt både lunginflammation och RS. Alva fick inhalera adrenalin för att vidga luftrören och på så sätt bli av med lite irriterande slem. Det finns inget att ge henne mot hostan, tyvärr. Hon är mycket piggare i alla fall.

Ett telefonsamtal

Emma:

Det skulle kunna låta så här:

- Barnmottnagningen
- Ja hej, ursäkta att jag ringer och stör så här i ett viktiga jobb med barn som är sjuka på riktigt..
- Jaha, okej då, vad är det som du som överdrivet orolig fjantig småbarnsförälder insinuerar nu?
- Jo, det är ju så här, att varken jag eller barnets pappa har någon som helst sjukvårdsutbildning, så vi kan tyvärr inte ge något expertutlåtande om vårt barn, men det tjuter och rosslar när hon andas. Både BVC, sjukvårdsrådgivningen och vårdcentralen tycker att en läkare ska titta på henne.
- Jaha, jag antar att du överdriver, men för att jag ska slippa bli LexMaria-anmäld så får du väl komma hit då. Vilken tid passar det då? Inte för jag bryr mig egentligen, antingen tar ni den tid ni blir erbjudna, eller så skiter vi i det.
- Javisst, det går bra. Var ska jag någonstans?
- Det vet du nog, jag ser att du har varit här förut.
- Ja, jo, jag ber om ursäkt, det var på natten vi kom förut, och nu är det på dagen, så jag visste inte riktigt om det var samma eller om ni hade akutmottagning på olika ställen jourtid.
- Hej då.

Så med detta inlägg ber jag alla inom sjukvården om ursäkt, men jag har verkligen ingen sjukvårdsutbildning så jag har ingen aning om hur jag ska bedöma mitt barns sjukdomar som "livshotande", och jag kan inte heller något om medicinering, så jag har ingen aning om det finns något som kan lindra mitt barns besvär. Förlåt för detta. Men jag är orolig, och jag vill ha hjälp. Är det så fel?

Fortfarande sjuka

Håret på öronen är borta i alla fall... och på huvudet också...

Emma:

Alva är mycket piggare idag, hon är fortfarande snorig och hostig, men just nu ligger hon på mage och ålar sig. Hon har förflyttat sig nästan 1 decimeter framåt på en halvtimme. Jag börjar känna igen min glada lilla snuttis igen (bara för jag sa det började hon gråta). Hon blir lite frustrerad när hon ligger på mage och vill komma åt gosedjuren jag lagt fram.

Nu ska jag försöka klara av omställningen igen, nu när hon börjar bli mer självständig. När hon var sjuk ville hon inte längre sitta i varken babysitter eller ligga i babygymmet. Jag kan inte rå för att jag mitt i misären tyckte det var lite mysigt när hon behövde mig så mycket igen. Samtidigt är det ju naturligtvis väldigt skönt att få lite frihet och kunna göra något annat än att sitta fast med ett litet plåster på magen.

Å andra sidan har jag fått feber igen, så man orkar väl inte hitta på så mycket ändå...

Sjukrapport

baby hostar

Emma:

Alva är fortfarande lika sjuk. Hostig, och lite snorig. Hon sover mest hela tiden, men hon har ingen feber, och mellan sovstunderna är hon ganska pigg och alert. Däremot har jag gått och blivit sjuk också. Bra på sätt och vis, då får ju Alva mina antikroppar mot viruset via mjölken. Gillar inte att det tar sån tid för henne att bli frisk. Hoppas hon blir bra till helgen, då ska vi fira moster Johanna!

Namngivningsceremoni?

Emma:

Bengt och jag är rörande överens om att Alva inte ska döpas. Det passar inte oss, helt enkelt, dels för att Alva inte ska "tvingas" in i en religion, dels för att jag inte är helt övertygad om Guds existens. Men nu när tiden går känns det ändå som om jag skulle vilja göra något för Alva, och då finns ju alternativet namngivningsceremoni. Jag skulle vilja samla släkten, i synnerhet de långväga -även om jag förstår att det inte är helt enkelt att ta sig hit - och fira Alvas födelse och existens. Och hennes vackra namn förstås.

Vi vill inte ha något fånigt eller uppstyltat. Det ska vara jordnära och enkelt, mer en trevlig namnfest än en högtidlig ceremoni. Inget töntigt. Bara en massa trevliga människor, lite gott att äta och skoj.

Vi är bara på planeringsstadiet än, så ta inte illa upp för att du inte fått någon inbjudan. Det kommer förmodligen en!

Jag och musik

Emma:

Bloggar med en hand som vanligt. Börjar bli smått frustrerande, men vad gör man inte för sin sjuka dotter?

Det här med melodifestivalschlagertjosandet, det är inte riktigt min grej. Jag tycker samtliga låtar är mer eller mindre dåliga. Hela konceptet är urtöntigt och allt runtomkring är pinsamt uselt. Min musiksmak är inte förenlig med svenska folkets. Vi tittade absolut INTE igår, men TV:n stod på medan de två nördarna i hushållet satt och spelade sin egen variant av TP (man får samtliga frågor på ett spelkort och svarar man rätt på minst tre av dem får man kortet). Mot slutet av melodifestivalschlagertjosandet gissade Bengt och jag vilka som skulle gå vidare. Bengt gissade rätt. Jag gissade helt och skogen. Till mitt försvar så tycker jag ju som tidigare nämnt allt är dåligt (viktigt att poängtera detta faktum) och det jag tycker är minst dåligt (i detta fall var det den där Sebastian) stämmer sällan överens med vad resten av folket tycker.

Men seriöst, var det bara jag som tyckte att Sa a ades låt lät precis som Lili & Sussis låt "oh mama can't you tell"?

Andas hon?

Emma:

Tips till er som är lite nojiga huruvida ert barn andas eller inte: Lägg en snuttis på magen på barnet, så rör sig snuttisens huvud när barnet andas:

Hur länge ska man behöva visa leg på systemet?

Emma:

Det är 10 år sedan jag fyllde 20 år. Och jag får fortfarande visa legitimation på systemet. Till en början tog jag åt mig och tänkte att jag förmodligen såg ung ut, att det var en komplimang. Eftersom jag själv jobbat inom krogbranschen vet jag hur fantastiskt svårt det kan vara att gissa ålder. Det hände att jag bad om legitimation på folk som var runt 25. En gång hände till och med att jag bad om leg på en tjej som var 32. Oerhört pinsamt. Men det hände bara en gång.

Men jag får alltså visa legitimation VARJE gång på systemet, och nu börjar jag lacka ur. Det finns inte en enda chans att jag ser ut som 19 när jag dyker upp där i kassan, 10 kilos övervikt, osminkad och med barnvagn. Inte en chans. Det finns inte en möjlighet att jag någonstans överhuvudtaget skulle komma undan med att påstå att jag var 19 år gammal. Så, alltså betyder detta att jag måste se ut som en 19-åring som ser ut som 30?

När ska jag få glömma legitimationen hemma och ändå kunna lalla in på systemet och köpa en pava vin.

Alva mår fortfarande dåligt. Hon hostar slemhosta och verkar ha ont i halsen, hon har svårt för att äta ordentligt.

När ens barn blir sjukt

Emma:

Alva är krasslig. Hon hostar tjockt slem, på gränsen till febrig och har fått rosiga kinder och haka (hakor?). I hennes föräldrars värld betyder detta att hon har svåra andningsbesvär, håller på att hosta upp lungorna och har nästan 40 grader feber.

Det gör fantastiskt ont i en när ens lilla hjärta rosslar, hostar och piper. Jag vill ta hennes smärta och sjukdomar åt henne, jag vill skydda henne från allt ont i världen. Men nu sitter jag här, helt lamslagen, med en sovande liten sårbar snuttis på magen, och kan inte göra någonting alls åt hennes smärta.. Vi var på barnakuten igår, för säkerhets skull, eftersom hon hade lite svårt att andas på grund av slemmet. Barnläkaren var märklig. De två barnläkare jag mött hittills på BVC och nu barnakuten har varit riktigt skumma tomtar. Tomten igår var dessutom förkyld. Sånt gör mig förbannad. Ska han ta i mitt redan sjuka barn med nedsatt immunförsvar? Bannar mig själv för att jag var feg och inte sa något. Men inne i huvudet gav jag honom en ordentlig utskällning. Det kan han ha, idioten.

Nåja, allt såg bra ut med Alva. Hon var lite svullen i halsen (i en förälders värld betyder detta att hon är helt igensvullen i halsen och varken kan andas eller svälja).

Idag hann jag dricka en halv kopp kaffe innan Alva somnade på min mage. Men jag har varken hunnit sätta in linserna eller borstat tänderna, fast klockan är halv ett. Nåja, huvudsaken är att hon sover så att hon kan må bra igen. Förhoppningsvis kommer hennes mormor och morfar idag också, så jag kan ta hundpromenaden utan att släpa med mig lilltösen ut.

Alva gillar att sitta!

Emma:

Att träna på att sitta är numera Alvas favoritsysselsättning. Jag brukar sätta henne i amningskudden och där sitter hon och vinglar som ett parkbänksfyllo. Helnöjd.

Det är bara en fas!!

Emma:

Det blir inget långt inlägg, skriver nämligen bara med en hand. Det är så mitt liv ser ut numera, jag har bara en hand till övers. Den andra sitter det fast en Alva i. Babysittern som annars fungerat alldeles utmärkt bra att sitta i och tjöta med den vita kaninen, fungerar endast numer om jag sitter bredvid och tittar på henne. Annars vill hon sitta i knät. Och sova i sin egen säng går inte alls längre. Man ska sova på mammas eller pappas mage, annars vaknar man och skriker argt. Mammas och pappas säng fungerar också bra att sova i, bara man får ligga nära.

I övrigt, förutom att man blir helt låst, är det en ganska rolig period nu. Man bjuds på höga skratt om man är tillräckligt rolig. Hon pratar som aldrig förr med en massa nya ljud. Hon kan sitta i evigheter och titta på sina händer och fötter. Hon kan gripa tag i saker och stoppa dem i munnen. Hon kämpar stenhårt för att vända sig när hon ligger på rygg - varför vet jag inte för hon hatar att ligga på mage - och har lyckats ett par gånger.

Det händer mycket nu.

Dagen efter...

Bengt:

Jag är så otroligt lyckligt lottad.
Igår jobbade jag en vanlig arbetsdag på 11 timmar. Ganska trött och matt så kommer jag hem.
I dörren möts jag av två monster som vanligt. Den ena vill bara ha mina vantar i munnen och vända baken till och vifta på svansen i husses ansikte när husse snörar av sig skorna. Den andre gnyr och småhoppar lite mot mig, innan hon sätter full fart in till soffan för att tokklia sig under hakan. Kvar i hallen är jag och en katt som nu löpt i över en månad (skitkatt...).
Det luktar mat. Mamman har lagat mat, tänker jag...
Då kommer mamman bärandes på världens gladaste och sötaste bebis. Jag pussar på dem båda och får ett stort leende och ett gigantiskt leende från dem båda.
Bara att få se mina älskade damer gör mig aldeles pigg, och tröttheten från jobbet är som bortpussad.

Jag går direkt in i sovrummet och byter om.
När jag kommer ut i köket så står maten och puttrar i ugnen. Det blir "vår" speciella maträtt. Underbart!
Ute i vardagsrummet så spelas det Enya på spotify, bordet är dukat för trerätters med finporslinet och bebis har tjuvstartat lite med sin mat i soffan. Elden sprakar helt fantastiskt i öppna spisen.
På bordet står en liten söt påse med gottigott till mig som jag öppnar avnjutandes fördrinken som mamman gjort.

Under ugnen har mamman gömt förrätten som avnjuts med en kall öl.
Bebis sitter bredvid och jollrar...
Huvudrätten dukas in, och jag får bara sitta och bli serverad.
Jag blir så bortskämd...

Bebis är glad och nöjd under hela måldiden, och vi parkerar oss i soffan.
TVn låter vi vara avstängd under kvällen.
Vi spelar några omgångar Monopol där jag givetvis vinner hela tiden under stora protester från mamman. Det är inte alltid rättvist i spelvärlden...

Småbarn och småbarnsföräldrar blir snabbt trötta och vi går snart och lägger oss, men först ska monsterna ut och pronenera. Det blir en ganska mysig promenad, då snön just jagt sig som en dunkudde på marken.

Vi somnar snabbt och jag sover som en gris hela natten. Mätt och belåten och mycket lycklig över det liv som jag lever.
Jag tror dock inte att min bättre hälft fått så vidare värst mycket sömn i natt.
När jag gått morgonpromenaden och släppt in hundarna i sovrummet, så ligger mamman yrvaken och yrar någonting i nattmössan.
Bebis ligger bredvid med sina stora blå uppspärrade och sparkar och jollrar, till mammans stora förtret.

Det gör ont i pappahjärtat att gå till jobbet i 11 timmar när man måste lämna dessa godingar hemma.

Glad alla-hjärtans-dag!

Emma:

Jag har precis druckit mitt morgonkaffe och tittat på när mitt lilla hjärta pratat sig själv till sömns. Bannade mig själv för att jag inte hade kameran med så jag kunde filma henne. Hon låter så sött när hon "tröttpratar", hon ligger och blundar och låter tills hon somnar - det är så gulligt att mammahjärtat håller på att gå sönder... Jag tror jag har något gammalt filmklipp på henne när hon tröttpratar, men det är så mörkt så man ser inte så bra...

Jodå, jag hittade det:



Allahjärtansdag idag då. Jag är egentligen lite emot dessa kommersiella dagar, men det skadar faktiskt inte att uppskatta varandra lite extra då och då. Man kan äta lite gott och mysa, ta tid för varandra. Det kan aldrig skada, hur sunt och bra ett förhållande än är. Vi har den sista tiden stängt av TV:n och spelat Monopol på datorn istället. Även om vi mest svär åt varandra och blir lite småsura känns det som om vi tillbringar mer kvalitativ tid tillsammans. Kanske inte är helt fel att göra som småbarnsförälder?

Det är en hen!!

Pojke? Flicka?

Emma:

Ska vi gå så långt i genusdebatten att man vid förlossningen på BB i framtiden inte kommer att säga huruvida det är en flicka eller en pojke? "Det är en hen!!" säger barnmorskan när hon visar upp barnet för de nyblivna föräldrarna.

När jag läste pedagogik vid högskolan var genusdebatterna heta och det gick inte att diskutera ämnet utan affektion. Men det var inget snack; samtliga pedagoger som styrde min undervisning var rörande överens om att genusskillnader var ett socialt arv. De var också rörande överens om att det var fult att tro något annat. Och alla studenter som protesterade kunde gå och dra något gammalt över sig och iskallt räkna med att just deras uppsatser skulle granskas extra noggrant.

I uppsatserna i högskolan skulle barnet alltid refereras som "hon" och inte "han". Diskussionerna om att använda "hen" fanns även då, men var inte allmänt vedertaget.

I tidningen Vi föräldrar fanns i senaste numret en artikel om en förskola i Brännekulla där pedagogerna aldrig säger "åh vilken söt klänning" till en flicka, eller "oj vilka tuffa skor" till en pojke, utan de säger "åh vad kul att just du kommer idag". I läroplanen, Lpfö 98, står det att det ingår i förskolans uppdrag att "motverka traditionella könsmönster och könsroller". I artikeln får läsaren även tips om hur man kan hjälpa barnen att skapa egna, icke-stereotypiska, roller:

1. Tänk på hur du pratar. Försök prata på samma sätt med flickor som med pojkar. En vanlig fälla är att man pratar pedagoiskt och förklarande med flickor medan man ger korta order till pojkar. Då riskerar barnen att få en bild av att pojkar naturligt är bråkigare och behöver kortare tyglar, medan flickor måste ta större ansvar själva.
2. Språkträna! Flickor och pojkar får olika språkträning. Det kan märkas till exempel vid matbordet, där en pojke (ofta) inte ens behöver uttala namnet på det han vill ha för att en flicka (ofta) ska förstå vad han vill och hjälpa honom. Att uttrycka känslor och be om hjälp kan därför vara färdigheter som många pojkar behöver träna speciellt på.
3. Byt färg. Färger kan delas in i manliga och kvinnliga. Gör tvärtom! Visa att rosa och lila inte bara är flickfärger och blått och svart inte bara är pojkfärger genom att ge barnen tvärtom. Då visar du samtidigt att det som är flickaktigt och pojkaktigt inte bestäms av regler, utan att det går att göra på andra sätt.
4. Byt namn i böckerna. Barnböcker har ofta typiska mans- och kvinnoroller. Måste pappan i boken be mamma om hjälp när han lagar mat? Måste mamman be pappan om hjälp när hon ska lyfta något tungt? Byt ut namnen! Då visar du att det finns olika sätt att var på, som man och kvinna. Vi föräldrar nr 3 2011, s.71
   

Forskningen visar att kvinnor tenderar att vara mer ansvarstagande än män, lugnare och har lättare för att visa känslor. Män är mer utåtagerande, ofta är det män som begår våldsbrott, och är i allmänhet mer aggressiva i både karriär och känsloliv.

Så, konstaterat är att det är skillnad mellan kvinnor och män. Uppenbarligen är det väldigt viktigt att vi slätar ut könsrollerna och ser till individen. Flickor behöver tuffa till sig och pojkar vekna? Är det bara jag som tycker det verkar som att det har beslutats att flickor är det bra könet och vi ska försöka göra pojkar till flickor? Jag lägger ingen värdering i min uppfattning, det är bara en iakttagelse jag gjort.

Jag är uppvuxen med en storebror och en lillebror (lillasyster är sladdis). Jag har hela min uppväxt fått leka med både dockor, bilar och lego. Jag har klätt mig i söta klänningar och fått leka krig. Jag har fått laga min punktering på cykeln själv och i vuxen ålder spelat bilspel och krigsspel online. I min tonår hade jag nästan bara killkompisar. Hemma hos mig har båda mina föräldrar lagat maten, båda mina föräldrar har städat och hjälpt till med hushållet. Båda mina föräldrar läst pedagogik vid högskolan. Min käre sambo har vuxit upp med två systrar. Han har sett varenda kärleksfilm som gick på 90-talet, umgicks mest med tjejer och hade en docka när han var liten. Han har varken sett Pulp Fiction eller Gudfadern (Gud förbjude!)... Även Bengts föräldrar är pedagoger båda två. Vi kan nog konstatera att Alva inte kommer ha den blekaste om vad som är typiskt manligt och kvinnligt när hon växer upp?

Men någonstans i den här genusdebatten tycker jag man ska stanna upp lite. Jepp, det är konstaterat att det finns vissa fysiska skillnader mellan flickor och pojkar/kvinnor och män. Män har mörkare röster och mer muskler. Varför ska jag springa och bära de tunga matkassarna när Bengt har mer muskler än jag? Och varför ska Bengt plocka in maten i skåpen när han bara ställer in allt helt fel? Jag har också lagt märke till att när vi spelar Call of Duty (krigsspel till X-box) har vi helt olika spelsätt; Bengt är helt vanvettig och springer in mitt i eldstrider och snurrar runt som en galen ko och skjuter till höger och vänster; jag smyger runt som en listig tiger och skjuter fienden i bakhuvudet - helst tar jag ett snipergevär och ligger undangömd i en buske med en massa claymores runt mig.

Ja, jag tycker vi ska stanna upp och fråga oss; varför skiljer vi på pojkar och flickor? Hur har genusdebatten kunnat urarta så, enligt mitt tycke, att vi ska utplåna alla könsskillnader? Varför bortser dagens genusforskning från de faktum som visats med bland annat PET-scanning eller de studier som gjorts på spädbarn. Redan 1999 gjordes en omfattande studie på nyfödda spädbarn där det konstaterades att flickor och pojkar reagerade olika i olika situationer. Vid höga ljud exempelvis tenderade pojkar att reagera med ilska och skrik, medan flickorna spärrade upp ögonen och lyssnade på omgivningen. Dessa skillnader finns alltså redan innan vi hinner påverka med vårt sociala arv. PET-scanning visar även att pojkar och flickor redan i spädbarnstiden aktiverar olika områden i hjärnan i samspelet med omgivningen. En pojke använder färre men mer koncentrerade områden i hjärnan, medan flickan aktiverar fler men mindre områden i hjärnan. Man kan alltså redan i spädbarnsåldern skilja flickors och pojkars hjärnaktivitet åt. Denna skillnad i hjärnan resulterar i inte bara hur vi reagerar på vår omgivning, utan också hur vi svarar på den.

Jag klär Alva i rosa. Och i blått. Och i jeans från pojkavdelningen. Och i klänning. Men jag kan också erkänna att jag blev grymt besviken på IKEA när vi kom hem med en blå babyfilt och det visar sig att det är två bilar på. På den rosa babyfilten är det blommor och fjärilar. På en babyfilt!

Nej, jag tror inte vi ska utplåna könsskillnaderna. Fast jag tycker inte det ska finnas ett bättre och ett sämre genus. Både män och kvinnor behövs. Ibland är män bättre på vissa saker, ibland är kvinnor bättre. Kan vi inte bara acceptera det? Det jag tycker är fel i dagens samhälle är att bara för att män naturligt är bättre på att ta plats får de högre lön. Kvinnor och mäns arbete ska vara lika mycket värt.

Och så kan vi väl klä barnen i de färger de passar bäst i?

Städ och skratt

Min dotters första kärlek, ganska ful, men den käkar nyttigt åtminstone

Emma:

Vi får se hur mycket jag hinner skriva, Alva har sovit ett tag nu så jag har hunnit både skura och duscha, så hon vaknar när som helst. Jag begriper inte hur hon kunnat somna dock, men hon gör det jämt när hon sitter i bärselen under tiden jag dammsuger. Det börjar bli tungt och jag har pinsamt nog träningsvärk i låren efter varje städdag. Det blir mycket huka- och resa sig när man dammsuger under sängar och soffor, och Alva lär väl väga en bit över sex kilo nu. Följer hon sin viktkurva väger hon förmodligen 6200 gram.

Idag skrattade hon ordentligt när jag busade med henne. Det vi fått höra förut har låtit "hö hö", men idag fick jag ett regelrätt klingande härligt bebisskratt. Helt klädd i rosa är hon idag. Jag tänker ta genusdebatten någon dag, här i bloggen. Jag tänker dessutom diskutera fenomenet föräldrabloggar någon dag. Känner att det behövs... Jag vill berätta varför jag har valt att blogga om min dotters liv, varför bloggen inte är låst och vad jag tycker är rätt och fel i en föräldrablogg.

Feldag

Emma:

Alva har en feldag idag. Hon beklagar sig hos Kanin, hennes första stora kärlek? Den kan nästan alltid få henne att le och hon gör allt för att kunna få tag i den och stoppa den i munnen. Fast ofta blir det fel och hon får tag i grodan som sitter bredvid kaninen istället. Snöret figurerna hänger i är precis så långa att det är en centimeter kvar till munnen. Surt.

Det är tråkigt väder idag, så jag sitter ihopkrupen under en filt, pimplar te och låtsas att jag har det nystädat. Tyvärr måste hundarna gå ut idag också.

Turboätaren?

Emma:

När Alva var nyfödd kunde hon ligga och äta i nästan en timma, utan problem. Jag vet inte när det hände riktigt, men helt plötsligt har den där timman blivit 5-10 minuter. Hur gick det till? Och hur i hela friden kan hon bli mätt när hon har käkat i fem minuter? Mättnaden håller i sig i sådär två timmar, innan det är dags att äta igen. Kan detta verkligen räcka?

Å andra sidan är hon ju släkt med Bengt, som kan inhalera världens största lass med mat under samma tid som jag hinner tänka att jag ska börja äta.

Några steg framåt, ett bakåt

Emma:

Alva lär sig ju en massa nya grejer hela tiden. Hon kan lyfta på rumpan i ryggläge, lyfta på huvudet i ryggläge, skratta högt, somna i sin egna säng... Men mitt i alla framsteg går hon bakåt. Plötsligt kan hon inte längre sova i sin egna säng. I flera nätter i rad nu har jag haft henne sovandes hos mig istället - när jag vaknar till där mitt i natten, förvirrad som aldrig förr, hör Alva skrika så tar jag för givet att hon är hungrig. Så jag hivar över henne till mig och BOM, samma nanosekund som Alva berör vår madrass slocknar hon och vaknar inte förrän man försöker lägga tillbaka henne i hennes egna säng.

Men nu, så här dagtid, går det alldeles utmärkt att somna själv i sin egna säng. Märkligt.

Det är fantastiskt vad klurigt det skulle vara att vara förälder. Det hade jag inte väntat mig. Hela Alva är en gåta, och lagom när jag tror att något fungerar så gör det inte det längre. Lagom när jag tror att vi fått in en rutin så vänder hon om och ska inte alls sova när hon brukar. Det enda jag vet är att när Alva äntligen har somnat när det nu blir så här mitt på dagen har jag minst 40 minuter på mig att göra något. Den här sovstunden blev det ett blogginlägg.

Snart ska vi ut i solen. Jag hatar fint väder. Jag kan nämligen inte sitta inne och ta det lugnt när det är fint väder ute. Dels så strålar solen in genom alla oputsade fönster och lyser upp varje dammkorn och hundhårstrå som existerar så det känns som om man lever i världens smutsigaste svinstia, dels så känner jag att jag måste ta mig ut och njuta av solen innan den försvinner. Mulna dagar kan man istället sitta inne och låtsas att man precis har storstädat och man kan lika gärna ta dagens promenad i mörkret på eftermiddagen.

Nu vaknar Alva.

Alva fyller 15 veckor idag

Emma:

Nu har Alva haft flera dagar när hon är grinig och allt verkar helt fel. Ingenting duger, man sitter fel, tittar på henne fel, står fel, går fel... Hon vaknar på morgonen och talar om för oss att hela dagen är usel och kommer fortsätta vara så. Det här är visst priset man får betala för alla framsteg hon gör.

Idag är en feldag.

Det firar vi med lite kort från veckan som varit:

Min stora tjej

Emma:

Jag fick bebis och Bengt fick barn. Låter kanske märkligt, men sant är det. Jag gick hela graviditeten och förberedde mig på att få en liten hjälplös bebis, medan Bengt förberedde sig för att få ett barn. Det är inte konstigt det blir tilt i huvudet på mig när vår bebis blir större och större och mindre hjälplös för varje dag. Hon växer så fort och hela tiden tycker jag hon lär sig nya saker. Varje kväll tänker jag på hur snabbt det gått en ny dag med Alva som jag aldrig någonsin kommer få tillbaka. Jag får inte tänka så, jag kommer bara bli deprimerad om jag fortsätter tänka så.

För det är ett faktum, att min redan så stora tjej kommer bli större, och det är något jag borde applådera, inte motarbeta.

Så hädanefter har jag bestämt mig för att jubla istället för att gråta när jag står och viker ihop kläder Alva vuxit ur. Jag ska jubla istället för att gråta när jag sitter och tittar på filmklipp från när hon bara var några veckor gammal. Det ska jag. Från och med i morgon ska jag börja med det.

Nu ska jag hämta ett gäng näsdukar och kolla på gamla filmklipp och bilder. Och tjuta som aldrig förr.

Hoppgunga eller gåstol eller inget alls?

Emma:

Intresserad som jag är, dels för att jag läst både pedagogik och psykologi, dels i intresse av Alvas bästa, läser jag gärna och ofta om barns utveckling. I mitt intresse snubblade jag över artiklar som påstår att hoppgungor och gåstolar hämmar barnets utveckling. Jag som hade tänkt köpa både ock?

Enligt de två seriösa artiklar jag hittar, den ena som bygger på en irländsk studie, och den andra ur läkartidningen, påstås det att gåstolar och hoppgungor hämmar barnets utveckling; att de barn som brukat dessa ting skulle lära sig gå senare än barn som inte fått använda sig av dessa. Det finns inga evidens för att gåstol och hoppgunga skulle vara positivt för utvecklingen, men det finns studier som visar att det inte är någon skillnad alls och det finns studier som visar att det skulle ha en negativ inverkan på utvecklingen. Den irländska studien visar ett svagt resultat på att barn som har använt gåstol lärt sig att gå cirka två veckor senare än de barn som inte använt gåstol.

I artikeln i läkartidningen intervjuas en barnläkare som menar att riskerna kring användandet av gåstol och hoppgunga i kombination med att det inte finns något som påvisar ett positivt resultat för barnets utveckling bidrar till att han inte rekommenderar dessa leksaker till föräldrar. Men om man skulle eliminera riskfaktorerna samt använda gåstolen sparsamt, är det då inte värt att låta sin bebis upptäcka världen på egen hand i en gåstol än att låta den iaktta omgivningen i en hög på golvet? Det kanske främjar hjärnans utveckling på sätt som ännu inte upptäckts och testats? Det kanske är värt de där eventuella veckorna som skulle försena den motoriska utvecklingen?

Ett relativt svårt beslut är det i alla fall för en mor som vill göra det rätta för sitt barn...