Världen stannade upp en stund. Alla höll andan. Ingen vågade röra sig.
Bengt och jag satt i soffan när Alva reste sig mot soffbordet nu på morgonen. Det är första gången hon reser sig upp på egen hand utan att någon av oss sitter beredda att ta emot henne om hon ramlar. Och ramlade gjorde hon, naturligtvis. Bakåt. Hon satte sig på rumpan, föll lite framåt, räddade sig och satte sig sedan upprätt. Hennes föräldrar kippade efter andan och pustade ut. Hon överlevde. Hon har gått ännu ett steg mot sin självständighet. Hon blir mer och mer en egen individ, som kan göra saker på egen hand, vilket man som förälder applåderar samtidigt som man känner ett visst vemod. För hon är på väg bort från mig, och jag är rädd att det band som är knutet mellan oss kommer gå av till sist. Är det så? Eller blir det bara längre och längre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar