Alva är en obstinat och mycket bestämd unge (jepp, när vi diskuterar hennes humör är hon en unge, inte ett barn). Det spelar nog ingen roll huruvida hon ärvt sitt humör efter sin far eller mor (även om jag i det här läget mest skyller på Bengt), eftersom vi är lika goda kålsupare* båda två. Jag är möjligen lite mer hetsig än Bengt, men däremot är Bengt lite mer obstinat. Envisa som två mulåsnor båda två. Så vi kan ju bara sätta oss ner och se fram emot Alvas två-årstrots, för hej vad vi kommer få kämpa.
Alva accepterar inte ett nej, i någon ton, på något sätt. Om hon inte sätter igång att garva, gråter hon av ilska. Eller så tittar hon på mig med en obstinat min och gör om det hon inte fick göra. Eller så gör hon något annat hon vet att hon inte får. Det kan faktiskt hända att hon inte bryr sig alls. Men hon blir inte ledsen och hon verkar inte förtjust i att lyda.
Jobbigt, måhända. Samtidigt som man faktiskt vill ha en dotter med lite skinn på näsan. Paradoxalt så det förslår...
* För er som liksom jag behöver veta allt: "Att kålsupa betyder bokstavligen att man äter kålsoppa, men uttrycket "lika goda kålsupare" betyder bildligt att flera personer är likställda (på ett negativt sätt).
Uttrycket kommer av ordet "supa" som ungefär betydde att man sörplade[1]. Att vara en "lika god kålsupare" betyder alltså att man sörplar kålsoppa precis som någon annan, att man varken gör det bättre eller sämre än någon annan. Hertig Karl ska ha grundat talesättet 1599 då han till en rådsherre sa: Så borde ock lika bröder ware lika kålsupare. [2]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar