Att se livet från den ljusa sidan...

Emma:

Igår fick jag en vacker höstbukett av älsklingen min. Bara sådär, en helt vanlig tisdag. Jag tänkte lägga upp en bild på den, men av någon anledning vägrar min telefon att spara bilderna på SD-kortet och jag har ingen aning om hur jag tvingar den till det. Undrar om det hjälper att tvätta telefonen...?

Nåja, jag försöker njuta av den sista tiden som gravid. Det är lätt nu när man inte mår illa längre, men det är svårt att vara tjock... Därför har jag skrivit en lista på fördelarna med att vara gravid, så att jag inte glömmer bort hur roligt det är!

• Man kan ligga raklång på sidan i sängen utan att välta...
  
• Man sliter inte ut några strumpor, eftersom man aldrig orkar ta på sig dem...
• Var jag än sitter har jag en stor mage som jag kan ställa saker på. Det gör alltså inget att det känns som att flytta på berg för att nå soffbordet. Jag behöver inget soffbord längre.
  
• Det finns bara ett par skor som jag kan ha på mig, så jag slipper bekymra mig om vilka skor jag ska ha till vilka kläder.
• Samma sak med kläder, jag behöver inte fundera på vad jag ska ha på mig, det är bara att ta på sig det enda som passar.
• Det går inte åt något smink, för jag blir knappast snyggare med än utan...
• Jag slipper se alla fläckar jag får på kläderna på magen och låren om jag inte går till en spegel och kollar. Fläckarna vet man dock att de är garanterat där, eftersom jag lyckas doppa magen i stekpannan varje gång jag försöker laga mat.
• Folk ber inte längre om några tjänster. Det går fortare att göra saker själv än be mig om hjälp.
• Jag kan äta fyra clementiner på rad utan att behöva förklara varför.
• Jag får halva sängen helt för mig själv. Varken sambo eller djur gör anspråk på min sänghalva eftersom risken att få en 100-kilos flodhäst över sig är överhängande.

Jag vill dock utfärda några varningar till andra gravida eller väldigt tjocka människor:

• Håll telefoner i närheten av dig själv, det blir väldigt dyrt om man ska hålla på att ringa upp folk hela tiden bara för att man inte hann svara.
• Skjut inte upp klippning av tånaglar till morgondagen så länge du kan nå dina tår. En morgon vaknar du nämligen upp och inser att du inte längre kan sköta om dina fötter. Så fort går det.
• Försök undvika att hamna på rygg, en vacker dag kommer du inte kunna komma upp därifrån utan hjälp.
  

Mycket att göra...

Bengt:
Nu har vi varit inne på ett besök hos vår fantastiska barnmorska Jenny.
I vanliga fall är varje besök 20min, men när vi ska komma så bokar hon alltid 45-60min. Dagens besök tog 50min. Undrar om hon tycker vi är jobbiga? Hon säger att vi inte är det i alla fall...

Idag mätte vi och lyssnade som vanligt, och allt såg bra ut.
Sen ställde vi lite frågor till henne och fick många bra svar. Jag fick reda på att JAG ska göra en massa saker efter det att bebis kommit ut. Jag ska visst tvätta, klippa, klä på och förmodligen även ta på blöja direkt efter bebis kommit ut i världen. Allt medan min kära fästmö ligger och vilar ut och blir omplåstrad.
Allt detta trodde jag att barnmorskorna gjorde första gången. Eller... Att jag skulle klippa navelsträngen var jag ju förstås införstådd med, men inte det andra.
Men jag gör det gärna. MER än gärna. Jag vill ingenting hellre. Jag kan nog bara inte fatta det...

Nu har jag tagit ledigt från jobbet den 9:e.
För säkerhets skull tog jag även ledigt dagen innan kejsarsnittet.
Tror nog att jag kommer att räknas som en risk för Sveriges säkerhet om jag skulle jobba dagen innan. Tror till och med att det är bäst att fråga om skjuts på dagen D.
Att köra bil när man ska bli pappa låter ju livsfarligt...

Och bebis bara sitter...

Emma:

Nu har vi varit näst sista besöket hos barnmorskan, vi har ett till inbokat dagen innan kejsarsnittet. Vi diskuterade om vi skulle plocka bort den tiden, men jag tror det kan vara skönt för både Bengt och mig att få komma iväg och prata av sig lite sådär dagen innan. Annars kommer vi bara stimma runt här hemma och stressa upp oss...

SF-måttet var 38, och lilla Mumble följer sin tillväxtkurva, det är ju skönt att veta att det växer därinne men att det inte
går så himla fort som det gjorde ett tag... Barnmorskan, Jenny (världens bästa), konstaterade att bebis ligger kvar i säte. Hon berättade att det inte var särskilt troligt att jag skulle missa om den vänder sig, om jag så låg och sov skulle jag förmodligen vakna av krafterna. Dumma unge till att bara sitta därinne...

Helgen har varit skön. I fredags blev det älskade Ikea där vi köpte det sista till bebis, en badbalja, handdukar, lampor, ett bäddset och lite smått och gott. Det är skönt att ha allt avklarat! Nu är det bara lite grejer som amningskudde, babysitter, babygym, kläder, extra lakan och sånt som man kommer behöva framöver... men det får inhandlas när det behövs, helt enkelt.

Igår var vi i Västervik och hälsade på. Såg till att de skötte sig som de skulle. Brorsonen pratade om sitt älskade tv-spel och sitt älskade lego. Mormor och morfar var så goa och bjöd på finmiddag (fläskfilé!) med både varmrätt och efterrätt. Med oss hem fick vi en påse äpplen, som jag gladeligen mumsar i mig, i synnerhet eftersom de är lite syrliga. Jag har craving på sura clementiner för tillfället, och eftersom det knappast kan vara hälsosamt att proppa i sig fler än fyra om dagen varvar jag med äpplen... Frukt är gott!

Gud vad jag längtar!!

Emma:

Om allt går som det ska kan jag snart dricka apelsinjuice igen. Jag längtar som en galning efter ett stort glas kall apelsinjuice... Som det är nu blir straffet omedelbar halsbränna, så det är ingen idé att tänka på att dricka det. Liksom kaffe, te, eller andra varma drycker, kan jag bara glömma.

Men snart, SNART, är det min tur, då jag återigen ska få äta och dricka (nästan) vad jag vill igen...

Ännu en vecka har gått... (37 +1)

Emma:

Då har ännu en graviditetsvecka gått. Magen är om möjligt ännu större och numera konstant stenhård av alla sammandragningar. Det är exakt 18 dagar kvar till det planerade kejsarsnittet, som numera ligger högt i kurs. Förmodligen blir det kejsarsnitt för vår del - även om det känns lite otäckt med ett kirurgiskt ingrepp.

Tiden går långsamt. Jag försöker fylla dagarna och planera in saker så man har annat att tänka på än att hålla på och räkna ned till den 9:e. Idag blir det Ikea. Det ska bli intressant att se hur mycket man orkar med på Ikea, men det blir en naturlig paus på Ikearestaurangen i alla fall. På söndag blir det förmodligen en dagstripp till Västervik, och nästa vecka är barnmorskebesök inplanerade. Förhoppningsvis får jag träffa Maria och Melvin nästa vecka, och om jag har tur orkar jag ta mig till Melvins dop den 31:e. Men som sagt, man är inte så rörlig längre...

Såhär står det om min graviditetsvecka, även om vikten inte riktigt stämmer (Mumble vägde 2900 g för två veckor sedan).

Nu väger bebisen kring 2,8 kg och är nästan 49 cm lång. Bebisens huvud ligger nu förmodligen nere i ditt bäcken och skyddas av den omgivande benstrukturen. Detta ger benen och underkroppen mer plats att växa.

Många bebisar har nu huvudet fullt av hår som är ungefär 3,5 cm långt. Men det behöver inte ha samma färg som ditt – mörkhåriga par kan bli överraskade av nyfödda bebisar mer blont eller rött hår och ljushåriga föräldrar kan få bebisar med mörkt hår. Och så finns det förstås bebisar som inte har något hår alls.

A propos hår, så har nu det mesta av den duniga kroppsbehåring som kallas lanugo och som din bebis haft sedan 26 veckor försvunnit, liksom det mesta av fosterfettet (vernix caseosa). Bebisen sväljer detta, liksom andra avsöndringar, och lagrar dem i tarmarna. Detta kommer att bli bebisens första bajs, som kallas barnbeck (eller mekonium).

Förvirring???

Bengt:

Vem är förvirrad?
Alla har väl lagt fjärrkontrollen i kylskåpet, eller svarat med datormusen när det ringer, någon gång???
Det är väl inte så konstigt att dagen blir snurrig, när det första man ser på morgonen är en blodtörstig Dobbermann som sover och gosar med en kattunge.
Livet är uppochner ibland...

En ända, eller kanske en enda?

Emma:

Svenskläraren i mig sover aldrig. Inte ens gravidhjärnan har lyckats förstöra mitt absoluta gehör för rättstavning. Störningsmomenten just nu är att vissa verkar ha väldigt svårt att skilja på ända och enda, och skriver "en ända", alltså "en rumpa", när de egentligen menar en enda. Det är väl enkelt att skilja på enda och ända? Ordet enda härstammar från räkneordet en eller ett, och det har vi ju inga problem med att stava rätt, eller hur?

Och så var det ju det här med de och dem... Det är godkänt att skriva dom istället för dem, det bryr jag mig inte om, men det fungerar inte att skriva dom istället för de. Det blir ju alldeles galet. Till de förvirrade brukar jag ge rådet att byta ut de eller dem i meningen till han eller honom, ifall man är osäker, då är det lättare att höra vilket som blir rätt. Uppenbarligen har dock folk mycket mycket svårt idag med att veta när man ska skriva han eller honom också. Jag hoppas att jag kommer kunna lära mina kommande elever rätt, så att det finns några människor på jorden som får till det i alla fall.

Snart ska jag laga mat till min käresta som kommer hem från jobbet klockan 18.00. Jag har gravidcravings på rostade rotfrukter, så det är vad som erbjuds idag tillsammans med béa och en köttbit.

Bengts förvirringsnivå!

Emma:

Om någon undrar hur förvirrad och stressad Bengt är, så är svaret VÄLDIGT. Igår bad jag honom att plocka upp en vante från golvet. När jag sedan skulle använda vanten undrade jag naturligtvis var den tagit vägen.

Min älskade blivande make och fadern till mitt barn hade lagt den i kylskåpet.

Inte helt okej...

Hittat på nätet

Emma:

Hittade den här listan på nätet! Den gav mig ett så gott skratt att jag ville föra den vidare!

Man vet att man är höggravid när...

- När din sambo väcker dig och ber dig varje natt att lägga dig längre bort för att du snarkar..
- Du är nära att skära dig varje gång du ska raka dig nertill och du ser inte längre tårna.
- Du tutar var gång du ska ur bilen för att magen lägger sig över ratten.
- Det inte längre hjälper att "smita förbi" folk sidledes då du är bredare så än framifrån.
- Det känns som om man har sprungit en mil när man går upp för en trapp.
- När man rullar runt för att komma upp från soffan.
- När din sambo knyter dina skosnören.
- När man är rädd att kissa på sig när man nyser/ hostar
- Man tappar något på golvet och låter det ligga för att processen med att plocka upp det är för omständlig.
- När man hellre går barfota än att ta på sig strumpor.
- När man inte orkar sminka sig eller fixa håret för att armarna somnar efter bara några sekunder över huvudhöjd
- När man behöver hjälp för att komma upp ur sängen eller soffan
- När det enda man orkar plocka upp från golvet är en godis som ramlat ner.
- När man måste kissa igen så fort man rest sig och trott att man var färdig.
- När de högklackade skorna blir stående bakom de förnuftiga "kärrningskorna"
- När godisskålen får prioritet före middagen
- När allt blir tungt
- När man flåsar och flämtar som en valross efter att ha fått upp dragkedjan på skorna och måste sätta sig ner efter för att få blod i huvudet och få bort den lila färgen från ansiktet
- När ingen annan än du får tillgång till soffan längre.
- När man planerar en utflykt utanför hemmet utifrån vart det finns toaletter.
- När du börjar gråta för att du inte får på dig skorna själv och sedan nästan skrattar ihjäl dig för att du faktiskt sitter och gråter.
- När du ställer dig med benen en meter från varann för att förbereda dig på att böja dig ner.
- Allt är väldigt irriterande...
- När BH storleken börjar närma sig slutet av alfabetet.
- När ett ärende om dagen gör dagen fullbokad.
- När du hellre sitter i bilen än att gå in och handla för att det är för mycket besvär att ta sig ut och in.

Attans, vilken otur, just i en småländsk brand också...

Emma:

Fortsättning på tidigare inlägg, länk till Barometern. Ska fråga de jag känner som besitter kunskaper i ämnet, om hur just en småländsk brand artar sig. Är den extra snål eller?

Ber om ursäkt för min morbida humor, men det är faktiskt Barometerns journalister som behagar skriva så här galet i helt fel ämnesområden.

Lämna tillbaks kroppen!!

Emma:

När man har mycket tid är det viktigt att man gör något nyttigt av den. Jag läser dagstidningar på nätet för att hålla mig ajour med världen. Sen skrattar jag åt journalisternas bristande kunskaper i svenska språket. På Barometerns internetsida har de idag ett roligt syftningsfel: Kroppen tillhörde dansk man. Jag tycker man omedelbart ska lämna tillbaks kroppen. Vem snodde den? Är det en dansk snubbe som samlar på döda kroppar? Okej, okej, jag har lite morbid humor, men det var inte jag som började...

Mamman i mina drömmar...

Emma:

Jag är ingen strålande moder till mitt kommande barn i mina drömmar. Vi får hoppas att jag blir liiiite bättre än som jag drömmer när vår lilla älskade äntligen kommer till jorden. I gårnattens dröm var jag och badade med min lilla bebis vid en strand. Plötsligt blev jag lite sugen på att simma en sträcka, så jag släppte bebis där i vattnet att flyta och tog mig en simtur. När jag kom tillbaka var bebis borta och jag började oroa mig för att den kanske hade drunknat. Fast jag var inte sådär orolig som man bör vara för att vara en mor som kanske precis förlorat sitt barn... Nåja, ungen kom väl tillrätta till sist, det var ett par som tagit hand om honom. Jag skällde på paret, jag tyckte de skulle ge fan i att kidnappa ungar.
I andra drömmar har jag glömt att mata barnet i flera dagar, eller så lägger jag barnet lite överallt, på köksgolv eller i fotändan på sängen.

Bättre mor än så ska jag nog klara av att bli!


Hittade ett diagram om hur vanligt det var att föda i vilken vecka. Lite roligt, även om den inte säger någonting om när jag ska få vår lilla. Det kan hända när som helst, men förmodligen inte efter v.39 (det ska nog mycket till för att jag ska passera BF-datumet).

Hormonig...

Bengt:

Jag har läst om pappor som blir skengravida, men aldrig trodde jag att jag skulle bli en av dem.
Jag är grinig och "grinig"...
Jag är evigt tacksam att jag har en så förstående fästmö. Tyvärr kommer jag på mig själv, när jag ibland okynnes-skäller på hundarna och katterna. Där är mitt tålamod noll.
Jag har fixat klart i barnrummet nu, men jag fick inte flytta in spjälsängen i sovrummet än. Det får vänta tills bebben kommit.

Sitter och småkikar lite på idol på 4:an och fick just en mycket manande blick av min älskade här bredvid. Blicken jag fick sa: "Sluta sjunga din jävla idiot, låten är ju kass. Fattar du inte det???"
Då bara måste jag ju fortsätta. Fast jag vet hur det slutar...
Det brukar sluta med att min kära fästmö slår mig lite lätt, jag skriker AJ (mest för saken skull, för det gör ju knappast ont liksom...) och sen blir jag överfallen av en konfundersam rottweiler som ska sätta sig på mig. Gärna på mitt huvud om det går, och rottisens matte småflinar och är nöjd. Kanske för att mitt sjungande nu dövts av en 40kilos rottis, eller just för att hon lyckats med den fina uppfostran av densamma.
Jäkla hund... ;-)

Ny vecka! (36 +1)

Så här ligger alltså INTE Mumble, utan uppochner

Emma:

Höggravid. Hormonerna flödar, i synnerhet hos Bengt. Han blir arg för minsta lilla motgång, och igår när jag fick en kraftig sammandragning var han på väg halvvägs till BB. Jag är ganska lugn än så länge, bebis har ju inte ens sjunkit ner utan ligger fortfarande högt upp och trycker mot revbenen. Tjockisen där inne har det riktigt trångt och bökar och sträcker sig på kvällarna. Den har ofta mycket vakentid på kvällarna, det är då den är som mest aktiv och stökar runt. Lilla Mumble ligger fortfarande i säte, så det är huvudet som ligger och trycker mot revbenen...

Allt är såååå mycket jobbigare nu. Jag struntar ofta i att ta på mig strumpor, bara för att det är så jobbigt att nå fötterna, sticker hellre in fötterna i ett par tofflor istället. För att inte tala om skor... Jag köpte ett par billiga "Ughs" i storlek 39 (två storlekar större än vad jag egentligen har) bara för att slippa problemet med att få på mig skorna. Sen när fötterna återgått till sitt normala tillstånd igen får man väl ha raggisar på sig i skorna, det blir varmt och gött på långpromenaderna i vinter...

Så här står det om graviditeten i min vecka:

Bebisen lägger fortfarande på sig – ungefär 28 gram om dagen. Den väger kring 2,7 kg och är ungefär 47 cm lång. Vid den här tiden kan du eventuellt känna att bebisen rör sig nedåt och trycket i den nedre buken ökar. Detta gör att dina lungor och din magsäck får mer utrymme och det kan bli lite lättare att äta och andas.

Det kan däremot bli jobbigare att gå – för en del kan det kännas som om bebisen är på väg att ramla ut! Det fortsatta trycket på blåsan gör att du kan behöva gå på toa ofta. Fortsätt äta bra, både för din skull och bebisens. Läs vår kostguide om du vill ha inspiration.

I slutet av denna vecka anses du fullgången och bebisen kan i princip födas när som helst från denna tid. (Mellan 37 och 42 veckor räknas graviditeten som fullgången – innan 37 veckor anses bebisen underburen och efter 42 veckor överburen.)

En sammanställning av SF-mått

Emma:
Har gjort en sammanställning av SF-måttens utveckling, mest för min egen skull. Vill ha det samlat på ett och samma ställe!

V.25
SF: 24
Järnvärde: 122
Hjärtljud: +160 (mycket hög puls hos den lille)

v. 29 +4
Hjärtljud: 140
SF-mått: 29,5
Järnvärde: 122

v. 32 +5
SF: 32
Hjärtljud: +140
Järnvärde: 111

V. 35 +5
SF: 37
Järnvärde: 107 (dåååligt!!)
Hjärtljud: medel 150 ca
Sätesläge

Förmodligen hinner vi med två besök till hos barnmorskan innan Mumble föds, det sista är inbokat 8/11, dagen innan det planerade kejsarsnittet. Behagar bebis komma tidigare är det bara ett besök kvar!!

Goda grannar...

Emma:

Jag gillar inte grannar. Jag skulle helst inte vilja ha några, fast jag vill ju naturligtvis inte bo alldeles ensligt heller. Jag har väldigt lätt för att störa mig på andra människor, och just grannar är väldigt lätta att störa sig på. Vår granne ovanför till exempel, de har dammsugarmani. Varje dag dammsugs det, ibland flera gånger. Mattor och sängkläder vädras och skakas från balkongen, fastän det klart och tydligt står skrivet att man inte får göra så. Deras barnvagn står i trappuppgången. Det får inte barnvagnar göra ur brandrisksynpunkt. Dessutom står den i vägen. De har även en hund som inte får gå några promenader. Den får gå lös på gräsmattan utanför och göra sitt. Djurplågeri, tycker jag. Deras barn är i trotsåldern och skriker och gråter konstant. Fast jag stör mig nog mest på dammsugningen. Den påminner mig om att jag också borde dammsuga.

Grannen som bor i gavellägenheten i huset mittemot har allvarliga problem med lysröret på toaletten. Den blinkar disko. Det stör alldeles fantastiskt mycket, och självklart står det tänt mest hela tiden där inne. Jag begriper inte hur de står ut.

En annan granne i trappuppgången lät sin dotter kissa precis vid den allmänna grillplatsen på gården. När hon kissat färdigt går de upp till sig. Jag höll på att gå i taket.

Svensk som jag är säger jag naturligtvis ingenting, utan jag bloggar om det i stället. Och hoppas att de inte läser min blogg, för jag vill ju inte irritera någon.

Själv är jag världens bästa granne med två hundar som skäller så fort vi inte är hemma, tre katter som gärna smiter in i trappuppgången fast de inte får, och snart har vi även ett spädbarn som tänker skrika i tid och otid. Förmodligen kommer vi nog få ett kolikbarn, i alla fall om man ska tro Murphys lag; allt som kan gå fel kommer att gå fel vid absolut sämsta tänkbara tillfälle.

Mumble är fortfarande stor!!

Emma:

Har precis käkat upp sista clementinen, så nu är jag lite ledsen. Det ÄR ju SÅ gott med clementiner. Jag gillar dem även nu, när de är lite sura och goda...

Idag har vi varit hos barnmorskan, goa' Jenny, och fått veta att baby Mumble fortfarande ligger i säte och att tillväxtkurvan har planats ut och blivit normal. SF-måttet låg på 37, fortfarande lite över kurvan, men som sagt, ingen onormal ökning. Vi kan alltså konstatera att Mumble hade en liten tillväxtperiod och att det nu ser "normalt" ut, även om bebis fortfarande är stor. Mitt hjärnvärde är helt värdelöst på alla plan, och hade sjunkit ytterligare. Nu är det nere på 107. Jenny berättade även, i motsats till vad jag trodde, att babyns rumpa är mindre än huvudet, så att i en sätesförlossning kommer minsta delen ut först...


Försökte ta tag i BB-väskan idag. Den är fortfarande inte packad, men väskan är utsedd och jag har lagt ner lite hygienartiklar samt parkeringspengar i den. I förvirringen verkar jag även ha packat en katt (!?). Eventuellt har hon packat ner sig själv. Det är svårt att veta, man har ju inte hjärnan med sig riktigt när man är gravid. Förmodligen hade jag tänkt mig att det är mysigt med husdjur, även på BB. Eller, som sagt, packade den sig själv utan att vara medveten om vart det skulle kunna innebära att hon hamnade.

Sorgen efter Messi finns ännu kvar, även om den har lugnat sig lite. Vår stora fina familj blev aldrig nio, nu är vi sju och blir inte åtta igen förrän baby Mumble har fötts. Knäppa katten Mattis har börjat ty sig jättemycket till oss efter Messis bortgång, han sover hos oss i sängen om natten, sover i soffan hos mig om dagarna och kryper upp hos oss i soffan på kvällarna. Och naturligtvis hänger han med på hundpromenaderna. Skrikandes.

Säte

Bengt:

Så, bäbis befinner sig alltså inte med huvudet nedåt, som brukligt är, utan uppåt.
Detta kallas alltså för att vara i säte.
Jag har inte hunnit läsa om vad detta innebär exakt, men jag vet att om bäbis inte vänder sig om, så blir det en specialfödsel i vilket fall...
Shit! Nu rör det sig i magen på Emma. Det påminner väldigt mycket om filmen ALIEN när man ser det utifrån.
Mäktigt!!!
Kanske vänder den sig nu? Kanske kan det bli en "vanlig" födsel ändå?
Fortsättning följer...

Barvagn

Bengt:

Nu har äntligen barnvagnen kommit.
Den var den största, och givetvis dyraste vi kunde hitta. Den måste vara stor, så att den inte välter när hundarna är med. Den måste ha stora hjul med massor av luft i, och framför allt så måste den vara kattfri ;-)


Som tidigare inlägg berättat, så har vår Messi blivit påkörd.
Vi har 3 katter kvar, men saknaden efter honom är brutal.
Det finns ingenting mer jag vill säga här om det...

Kaos!!!

Bengt:

Allt är upp och ner.
Den senaste dagarna har verkligen varit omtumlande.
Först fick vi ett samtal från vår barnmorska, att vi var tvungna att komma in och mäta magen igen. Sen säger hon att magen är för stor, och att vi måste göra ett extra ultraljud.
Efter ett par dagar så är på på detta ultraljud. Jag hade sett mig framför mig, ett barn som ligger där i stort sett färdig för världen. Kanske skulle vi även själva kunna se vilket kön bäbis har? Men ack så fel jag hade. Man såg ju knappt någonting på detta ultraljud. Besvikelse...
På ultraljudet så visade det sig att bäbisen inte tycker om att vara uppochner. Bäbis har inte vänt sig om, utan befinner sig som det kallas i "säte".
Så, nu har vi varit inne och försökt få bäbis vänd. Efter att barnmorskan/läkaren/vad nu hennes yrke är, mörbultat min kära fästmös mage i några minuter, så gav hon upp. Tid för kejsarsnitt är bokat. 9/11-10 blev det visst. Fast det datumet är lite suspekt enligt oss... Fortsättning följer om det.
Efter att ha övervägt de olika möjligheterna, så blev vi idag skickade till röntgen för att få veta om vi har förutsättningarna att genomföra en vanlig förlossning trots säte. Det gjorde det.
Det är stora beslut som ska tas, och jag känner mig ganska kass som inte kan hjälpa till. Visst är det vi som ska ta beslutet, men sista ordet är ändå Emmas. Men vad hon än bestämmer sig för, så står jag bakom det beslutet till 110%.

Jag har fått många pikar från min fästmö att jag bloggar alldeles för lite.
Det finns många orsaker till varför det är så, men ingen bra...
Det händer så otroligt mycket i mitt/våra liv just nu, så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva...
Sen finns det så mycket att berätta, så jag orkar inte prata om det i telefonen heller.
Jag får passa på att be om ursäkt till mina syskon och föräldrar, för att jag är så dålig på att höra av mig.

Det här inlägget har tagit mig nästan en timme att skriva.
Tänk då om jag skulle gått in mer i detalj om allt som har hänt, och som jag tänker...
Jag ska försöka att bryta ner de olika händelserna i olika inlägg, med en början på nästa...

Messi, In Memoria

Emma:

Igår fick vi beskedet som får ens värld att rasa samman. De ringde från djursjukhuset och berättar att en av våra katter, Messi, har blivit påkörd och att han tyvärr redan var död när han kom in. Hur mycket man än försöker tänka att "det var ju bara en katt", hur mycket man än försöker trösta sig med att det säkert gick fort, eller att vi har ju tre kvar, så känns det som om bröstet håller på att gå sönder av sorg.

Men han var utekatt, och det här är en av nackdelarna med att ha utekatter. Fördelen, i synnerhet för Messi, var att de älskar att vara ute. När vi flyttade hit till lägenheten vi bor i nu fick katterna bli utekatter igen, och jag vet att Messi älskade det livet.

Jag är tacksam till den som tog hand om honom och åkte in till djursjukhuset med honom. Det är fantastiskt skönt att i alla fall veta vad som hänt, även om det gör ont. Och det är skönt att veta att han inte ligger död där någonstans vid en vägkant, eller riskera att själva hitta honom under en hundpromenad...

Du är saknad Messi, och kommer för alltid finnas kvar i våra hjärtan. Vi älskar dig!

En djungel av värkar

Emma:

Det här med värkar inför förlossning är verkligen inte enkelt. Det finns så många olika slags värkar; förverkar, förlossningsvärkar, sammandragningar, krystvärkar, eftervärkar... Och det börjar verkligen bli dags att hålla koll på dem. Idag fick jag nämligen känna en ny slags känsla, och med lite hjälp av internet och google kan jag konstatera att det var någon slags förvärk, eventuellt att bebis Mumble faktiskt har fixerat sig nu. Det är inte helt ovanligt att bebisen fixerar sig så tidigt... vi går ju ändå in i vecka 36 imorgon. 35 hela veckor avklarade! Imorgon får vi förmodligen veta om Mumble ligger rätt och om den har fixerat sig.

Igår diskuterade vi återigen om vi ville ta reda på könet. Imorgon kan vi kanske få möjlighet att veta om vi vill och det går. Vad spelar det för roll om man väntar en månad till? Jag kan villigt erkänna att jag är grymt nyfiken på vad Mumble har för kön, samtidigt som jag inte vill något hellre än att veta vill jag inte veta. Helt logiskt. Jag har verkligen ingen aning om huruvida det ligger en flicka eller en pojke i magen.

Jag försöker att inte oroa mig alltför mycket inför morgondagens ultraljud. Jag är bara så himla rädd att något skulle vara fel. Vad gör man då?

Lägger in ett par länkar för den som vill trassla sig igenom värkdjungeln:

• Tecken på att barnet är på väg
• Förvärkar av olika slag
• Värktimer
  

Tiden kryper fram

Emma:

Ända sedan vi fick tiden till ultraljudet har minuterna bara krupit fram. Tiden har aldrig gått så långsamt... En hel dag imorgon ska jag genomgå innan vi får komma till ultraljudet på torsdag. Hur ska man kunna slappna av innan man vet om allt är bra? Tänk om allt inte är bra??

Jag skulle visserligen kunna sova mig igenom morgondagen. Tror aldrig jag varit så här trött i hela mitt liv. Jag vill sova jämt. Jag skulle kunna sova jämt. Fast sömnen är allt annat än kvalitativ, så det är väl därför.

Jag binder dessutom mer vätska än någonsin. Det känns som varje millimeter av min kropp är svullen... inte bara ben och fötter, utan armar, fingrar, hals, hörselgångar... Det känns som det är jobbigare att andas till och med.

Bara gnäll. Det är ju roligt att vara gravid! Eller?

En kärleksförklaring

Emma:

Han går upp tidigt varje morgon för att hinna gå med hundarna innan han beger sig till jobbet. Han kommer hem nästan varje rast för att äta lunch med mig, och om jag inte orkar tar han hundarna en gång till - trots att jag går hemma hela dagarna. Han tar alltid hand om tvätten, bara för att det är för tungt och ansträngande för mig. Hela dagarna sliter han på jobbet, och ändå är det nästan bara han som sköter om vårt hem. Den här graviditeten har nog varit tuffare för honom än den varit för mig, och det kommer knappast bli semester när bebisen kommit.

Men det är inte för allt han gör för mig som jag älskar honom. Det är hans person, hans allt, hela hans uppenbarelse, hans goda och hans ytterst få dåliga sidor - allt det gör att jag älskar honom. Han är mannen i mitt liv och jag hoppas jag får privilegiet att alltid få leva med honom. Jag längtar så efter den dagen vi ska gifta oss, då vi får visa världen att vi vill höra ihop för alltid!


Jag har fått frågan; hur vet man när någon är den rätta?, och jag kan bara svara med klyschan; det känner man!. För det är så. Jag känner med hela mitt hjärta att han är den jag väntat på i hela mitt liv.

Jag kommer för alltid älska honom, i nöd och lust!

Det här med att sova...

Emma:

Man skulle ju önska att man kunde få sova den sista månaden innan bebis kommer, så man klarar av den väntade sömnlösheten. Liksom samla på sig en depå med sömn så att man blir supermorsan sen och klarar av att vaka och amma och byta blöjor och mysa hela nätterna igenom. Åtminstone kunde man få sova på nätterna bara för njutningens skull, och få vila upp sig lite innan småbarnsstressen sätter igång.

Men nej. De två senaste nätterna har jag bara fått slumra med halsbrännan från helvetet. Ibland kräks jag av halsbrännan. Ibland vaknar jag av att jag håller på att kvävas av sura uppstötningar. I övrigt sover jag riktigt dåligt i och med att jag måste bulla upp en massa kuddar under mig för att hålla huvudet högt. De säger att det ska lindra halsbrännan. Men det finns inget som lindrar. Losec, bananer, filmjölk, mandlar, novalucol, vatten... ingenting hjälper. Halsbrännan från helvetet kommer finnas där för evigt. I alla fall förmodligen under resten av graviditeten.

Sömn är överskattat. Nu ska jag gå på stan med mamma.

Ska jag föda en jättebebis??

Emma:

SF-måttet hade stuckit iväg, så vi blev inbokade på ett tillväxtultraljud på torsdag hos specialistmödravården. Jag blir nojig. Tänk om bebis Mumble växer alldeles för fort därinne! Och vad beror det på? Läste någonstans att bebis kan ha ett njurfel som gör att den tar in för mycket näring och växer för fort. Dessutom blir jag orolig för att jag ska tvingas klämma ut en femkilosbebis... Jisses... Jag var inte så orolig för förlossningen innan, men nu börjar jag få panik. Och det är bara sex veckor kvar!! Är bebis för stor kan jag dessutom bli igångsatt tidigare för att underlätta förlossningsproceduren, så bebis inte hinner växa sig alltför stor...

Känner mig helt oduglig och går igenom i huvudet vad jag kan ha gjort för fel. Eftersom jag knappt äter glass, godis eller chips nu för tiden kan det inte vara det som är fel. Äter jag för mycket? Äter jag fel?

Ett stort SF-mått kan ju naturligtvis bero på att jag har väldigt mycket fostervatten, vilket inte är helt omöjligt för jag har grymt mycket vatten i kroppen i övrigt. Det kan också bero på bukfetma. Tänk att jag, jag som räknat kalorier och tränat som en tok de senaste åren, kan ha för mycket bukfetma!?

Det kommer bli en tuff vecka innan jag vet vad som är fel...