Sjukstuga

Vår underbaring som återhämtar sig i sin stol,
i mammas strumpor och vatten lättillgängligt.

Emma:

Jag tror förvisso att jag är på bättringsvägen, men Alva mår inte bra. Hon hade 38 i temp i morse, och med tanke på hur hon sov i natt har hon tydligen haft väldigt ont någonstans - var vet vi inte. Halsen? Kroppen? Hon har dessutom sovit hur mycket som helt under dagen, så nu fick hon lite alvedon och näsdroppar innan läggdags, vilket förhoppningsvis hjälper henne sova lite bättre. Det blir i vilket fall ingen förskola i morgon, men förhoppningsvis kommer hon vara feberfri i morgon och piggna till lite. Tur är det att jag pluggar, det gör inte så mycket om jag missar ett par föreläsningar ekonomiskt, även om jag hatar att missa föreläsningar av kunskapsmässiga själ.

Nu är första delkursen snart slut och vi har bara en hemtenta kvar att skriva. Jag kör igång med den så fort mitt huvud klarnar upp efter förkylningen och när Alva kan gå tillbaka till förskolan. Det viktigaste är ju att jag får ett G i betyg - allting annat är bara bonus!

Mördarvirus och monsterbakterier

Emma:

Har jag berättat om monsterbakterierna som huserar på min dotters dagis (jepp, i denna kontext är det faktiskt ett dagis)? Inte? Då är det bäst jag berättar. På Alvas dagis frodas nämligen bakterier som kan få den mest immunt motståndskraftiga ybermenschen (jepp, jag vet att det inte stavas så, men jag kan inte hitta de tyska prickarna på iPhonen) att vrida sig på golvet i svåra, allmänna smärtor. Det finns ingen nåd för den som utsätts för dessa mordlystna små virus och bakterier.

Jodå, detta betyder att jag är krasslig. Igen. Så pass krasslig att jag sitter där jag placerat mig i soffan för resten av kvällen och anstränger mig för att inte gny. Så pass krasslig att jag inte ens orkade låtsas att jag var tillräckligt frisk för att gå och träna. Så pass krasslig att jag överväger att inte närvara på morgondagens föreläsningar. Och DÅ mina vänner, då är det illa.

Min stackars avkomma fick vara hemma från förskolan i dag; när hon försökte slå upp sina stora blå i morse fick hon bara upp ena ögat - det andra hade kläggat igen. Även min syn har mördarviruset gett sig på, fast det är inte lika illa som för Alva.

Jodå, nu sitter jag här med feberfrossa och orkar inte ens leka ybermenschen....

Om söndagen som blev bättre än jag hade tänkt mig

- Okej morsan, kom igen nu, nu kör vi i gång!

- Okej, nu packar vi upp allt

- Hmm... är det här verkligen rätt?

- Mmmm verkar stabilt och bra

- Undrar vad det ska bli... en lekhagen till
bebisar kanske?

Emma:

Jag är, som jag tidigare nämnt, inte särskilt förtjust i söndagar. De är sega, helgen är slut, unnardagen (lördagen då jag får äta socker) är över, och söndagen inbjuder allmänt till att inte göra någonting annat än nyttigheter eller tråkigheter. I dag vände vi trenden. Även om jag har gjort väldigt tråkiga saker, såsom att göra i ordning köket efter gårdagens lyckade middagsbjudning - vilket tog tre timmar, eller betalat räkningar (pengarna borta), har vi hunnit med roligheter. Alva och jag var ute och gick med hundarna, Alva fick åka pulka, vilket hon tycker är jätteroligt. Hon sitter och sjunger för sig själv och plogar snö med händerna. Efter middagsvilan drog hela familjen till Citygross och Ikea, och Alva har gått själv nästan hela tiden på Ikea.

Vi fyndade en byrå till sovrummet. Det är nämligen dags att göra i ordning vårt gigantiska sovrum så att det blir mysigt och trivsamt därinne. Numera är det mest bara ett ytterst oorganiserat kaos. En byrå, kanske en sänggavel och några snygga fåtöljer, lite fint på väggarna och någon stor matta hundarna kan husera på, kanske? Det blir nog fint, till sist. Nu är vi en bit på väg, och vi kan möjligen få lite ordning på de kaotiska garderoberna som är så där kaotiska garderober kan bli om det finns mer kläder än plats.

Jag fick roa mig med att skruva ihop byrån efter middagen. Eftersom jag är lite störd tycker jag sånt är roligt. Tyvärr skulle ungen, som travat runt hela Ikea och lite till, sova, och jag behövde hammaren, så nu har vi en halv byrå och kaos i vardagsrummet i stället. Inte lika roligt, men jag har lite tid i morgon till att sätta ihop resten av byrån. Dessutom köpte vi lite fina ljus och lite krukväxter att piffa upp köksfönstret med. Det är inte bara roligt på Ikea - det är ännu roligare när man kommer hem och kan göra fint!

Jag tror det blir tummen upp för den här söndagen från hela familjen.

Om kvällar som aldrig blir som man tänkt sig

Emma:

Trots att jag nu varit mamma i femton månader verkar jag inte lärt mig att planera in sådant som kan bli fel. Jag ägnar inte en enda tanke på att lillsnörpans planer förmodligen inte stämmer överens med våra. Ta i går till exempel, varken jag eller Bengt hade en tanke på att fröken skulle reducera sin middagsvila till trettio minuter - vilket självklart resulterade i kaos vid Bengts födelsedagsmiddag. Självklart. Vi fick dinera ackompanjerat av klassisk musik samt en illvrålandes unge. I tappra försök att rädda middagen turades vi om att knata runt med henne medan den andre åt. Mycket roligt.

Och ändå, med detta färska minne i behåll begriper jag inte bättre än att glömma möjliga felkällor. Jovisst, när sambon gav sig av på galej i kväll skulle jag och Alva ha riktigt tjejmys. Absolut. Vi skulle mysa vid middagsbordet med god mat och tända ljus. Efter tre tuggor tyckte Alva att hon var färdig och lämnade sin mor och det tända ljuset ensamma vid middagsbordet.

Nåväl, Alva somnade för natten vid sju. Jag tog mitt naturgodis och kröp upp i soffan framför det första av alla fyra avsnitt Desperate Housewives jag laddat upp med. Jodå. Tjugo minuter senare vaknade Alva. Och så fortsatte det resten av kvällen. Till sist, när klockan blev tio gav jag upp och kröp till sängs. Inte riktigt vad jag föreställt mig...

Pappas hjälpreda

Emma:

Har en så fin bildserie på Alva när hon hjälper pappan att laga punktering på cykeln...

Okej, här behöver vi helt klart en skiftnyckel...

Hmm... det här ser inte bra ut....

Det är lika illa på andra sidan...

Hmm... vi behöver helt andra verktyg

Man måste ha tungan rätt i munnen när
man väljer skruvmejsel

Jepp, de här tre kör vi på!

Och så in med den i hjulet...

Jepp, här kan man fastna med handen...

En trettioettåring och en femtonmånaders

Emma:

Jag brukar normalt fira Alvas månadsdagar med en massa bilder, men i dag blev det inte så. Och just nu bloggar jag från mobil-appen som vägrar låta mig publicera bilder på bloggen. Vill jag ha med bilder får jag lägga in dem via datorn. Ett tag gick det jättebra men nu går det helt plötsligt inte. Igen.

Nåväl. Det går bättre och bättre för Alva på förskolan. Hon äter bra, förvisso sov hon bara en halvtimma i dag, men den halvtimman låg hon på egen madrass och inte i famnen på någon av pedagogerna. Dessutom är hon en solstråle här hemma. Idag drog jag henne i pulka på hundpromenaden vilket tydligen var en höjdare. Hon är en liten våghals, vår lillsnörpa!

Det går bra nu

Emma:

Äntligen kom jag för att hämta min dotter på förskolan och får höra att det "faktiskt gått riktig bra". Och ungen jag fick med mig hem, jag tror det var Alva, var en riktig solstråle. Jag har noterat att på bara ett par dagar har det börjat gro hörntänder i både under- och överkäke. Kanske kan det vara förklaringen till den där monsterungen vi fick dras med i över en vecka?

Både humör och sömn har idag fungerat som förr i tiden. Det KAN vara en engångsföreteelse, men förhoppningsvis kan vi återgå till det normala igen.

Min förkylning är övergående. Jag blev väl smittad av de där otäcka dagis/monsterbacillerna. Det krävs mycket för att bemästra en ybermenschen (undrar hur Bengt har lyckats klara sig så länge? Han som håller på att dö bara av att misstänka att han håller på att bli förkyld).

Efter regn kommer solsken

Emma:

Eftersom Alva hade feber igår morse fick hon stanna hemma från förskolan. Feber släppte dock sitt grepp på eftermiddagen, så i dag skickade vi iväg henne på hennes första "riktiga" dag på förskolan. Det var plågsamt att lämna henne. Hon sparkade med benen i panik och skrek helt hysteriskt när jag satte ner henne i famnen hos VFU-studenten. Jag har aldrig hört Alva skrika så, och jag lämnade salen med ett hej då och raska steg därifrån för att göra smärtan så kort som möjligt.

Det var inte roligt. Jag hade inte roligt resten av den dag heller, för den delen. När jag hämtat en trött men oskrikandes Alva på förskolan släpade jag ner henne och min febriga kropp ner på stan för att köpa present till Bengt som fyller gubbe + 1 på torsdag. Bara för att konstatera att jag inte hade mitt Visa-kort i plånboken. I panik började ringa till Bengt, som inte svarar, samt runt till alla butiker och caféet jag var på när jag använde det senast. Inga träffar. Alva serverade en stinky-blöja så det var bara att packa i ungen i vagnen igen och dra hemåt. Eller hur?

Visste ni att barn som verkligen börjar behärska att gå även utomhus inte längre vill åka i vagnen. Så vi gick hem, Alva, jag och stinky-blöjan. Fyrtiofem minuter tog en annars tiominuterspromenad. Hej och hå.

Visa-kortet kom till rätta i Bengts plånbok. Stinky-blöjan var lätt att bli av med. Febern börjar faktiskt gå ner och Alva har varit på alldeles utmärkt humör resten av dagen, fastän hon bara sov 45 minuter på förskolan. Fastän hon bara åt några skedar tomatsoppa och ett par makaroner till lunch (ööööh soppa till ett gäng 1-åringar? Förskollärare borde få bättre betalt.). Allt ordnar sig till slut.

Så blev det feber igen...

Emma:

Lilla Alva har feber igen. Hela dagen har varit förfärlig, Alva har varit ledsen och stillsam och mot eftermiddagen började vi misstänka att något inte stod rätt till. Hon som skulle gå sin första "riktiga" dag på förskolan imorgon! Hon hade visserligen inte särskilt hög feber, men eftersom jag själv har ont i halsen i kombination med att Alva har ätit lite dåligt finns det misstanke om att även hon har det. Jag får inte heller bli sjuk, för i morgon har jag kursens första seminarium, och det kan jag inte missa!

Vi får se vad morgondagen erbjuder i feberväg. Hoppas liten kryar på sig...

Bra köp ???

Bengt:

Häromdagen var jag och handlade på maxi. Och nu är det så att när jag handlar så blir det alltid fel.
När jag kommer hem så packar Emma upp varorna, och suckar lite fint... Och då frågar jag henne vad som blev fel den här gången. Detta händer VARJE gång...
Men häromdagen så kändes det fantastiskt bra när jag cyklade hem efter att ha handlat 3 stora kassar mat. Jag funderade på hur blogginlägget med rubriken "Äntligen så hände det..." skulle se ut.
Men...
Inlägget uteblev då jag köpte kokt skinka istället för kokt korv. Trots att Emma klart och tydligt sagt KORV...
Markus Krunegård sjunger en låt som går "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel. Lev med det!"
Och jag säger till er... Emma får verkligen leva med det...

Men så igår kommer hon hem efter att ha varit på maxi med Alva och mormor och morfar.
Självklart hade hon nu köpt den där korven som Alva skulle ha. Och lite till...
Vi brukar även ha en liten diskussion när det är tvätteridags. Vi tvättar inte på samma sätt. Jag är mer noggrann och sorterar fler maskiner än vad som finns tvätt, medans Emma kör alla möjliga konstiga färger tillsammans.
Saken är den att hon är helt tokig i sköljmedel. Vi hade redan 4st olika hemma, men vi behövde visst 3st till...??? Så nu har vi 7!!! sköljmedel hemma.
Men visst, det kan ju vara bra att ha om man tappar bort 6 av dem...

IDIOT!!!

Ensam hemma

Alva hjälper pappa laga punktering

Emma:

E snodde Alva ur min famn när vi kom till förskolan och gick ut på gården. Jag traskade hem. Ensam, utan barn, utan vagn, mol allena. Jag tyckte mig höra Alvas gråt hela vägen hem, och lite till. Den ekade mellan husväggarna och jag hörde henne ropa "mamma, mamma". Jodå, fantasin är det inget fel på.

Så vad gör man då när man är ensam hemma med ungen på förskolan? Jo, det ska jag tala om för dig, att man städar. Man putsar och fejar, styr och ställer, noggrannare än någonsin. En timma tog det att städa lägenheten. Världsrekord! Och nu sitter jag här med en nyskurad lägenhet och kaffe i handen och passar på att skriva ett blogginlägg. För att ha en och en halv timma, helt för sig själv, ensam hemma, det hör inte till vanligheterna. Inget gos, inget gnäll. Ingen som ligger och sover, jag kan låta hur mycket som helst. Ändå är det helt knäpptyst. Jag hör vattenkranen droppa i köket, grannen dammsuger sin lägenhet och trafiken brummar på Gröndalsvägen. För jag lyssnar. Lyssnar om jag kan höra en ledsen Alva som gråter på förskolans innergård. Någon som ropar "mamma, mamma", alldeles förtvivlat. En kvarglömd unge på gungan, kanske??

Nä, nu är klockan mycket, det är bäst jag går och hämtar henne...

Hur tuktas en argbigga?

Emma:

Lämpligt svar utan aga eller Anna Wahlgren-metoder mottages gärna!

Alva är nämligen väldigt sur. Hennes tålamod är sämre än en självmordsbombares med kort stubin. Hennes humör är värre än någonsin och hon är mycket noga med att se till att varken mamman eller pappan missar hennes missnöje. Spekulationer kring vad som förorsakat dessa humörsvängningar är fler än vredesutbrotten. Pappan åberopar moderns arg-gen, modern åberopar faderns brister i den sociala miljön och genetiskt ärftliga envishet. Den största boven i dramat är förmodligen förskolan, fast det säger vi inte högt, ifall Alva skulle förstå och inbilla sig att det skulle vara något fel med att gå till förskolan.

Förskolan är dock enda platsen där ungen är glad, för tillfället. I dag grät Alva en gång när pedagogen S lämnade rummet, men när modern själv gick därifrån sa hon inte ett knyst.

Varken vakenhet eller sömn fungerar för tillfället. Gamla beprövade knep fungerar plötsligt inte alls längre. De annars så älskade majskrokarna kastas i nyllet på morsan, Nalle Puh-bilen får några välriktade sparkar och Iphonen en flygtur genom rummet. Jag trodde att jag hade dåligt morgonhumör, men så en dag föddes min dotter. Det räcker med att modern föreslår lite vatten till frukosten vid fel tillfälle så slår lillfröken ner näven i frukostmackan så det yr ostbitar upp över öronen.

Hon skrynklar i hop hela pannan tills ögonen blir små, smala streck, trutar bestämt med sin lilla mun och säger "nänänej" med sin allra bestämdaste röst.

Eller skriker och gråter med sina lungors fulla kraft och det är redan försent att försöka distrahera eller åtgärda problemet.

Jo, så att om någon har något förslag på hur man kan göra en unge glad igen... ?

Snart är inskolningen över

Emma:

Brutalt separerades modern från sin dotter på förskolan idag. Jag blev tillsagd att klä på ungen ytterkläderna och helt frivilligt tultade hon därefter ut på förskolgården utan en enda tanke på att modern inte hade några intentioner att följa med. Jag vet inte om det blev gråt någonsin under hela utetiden. I en och en halv timma satt jag och iakttog mitt barn genom fönstret, såg hur hon gungade och gungade, åkte vagn och åkte rutschkana. Själv drack jag kaffe och pratade med en av de andra föräldrarna som var där. Försökte fokusera på att klistra fast bilder i en pärm till Alva, med kort på nära och kära.

Det var inte så farligt som jag försökte få det låta som. Allt gick bra och var smidigt. En smått sammanbiten Alva kom in, hon var kanske besviken på mig som inte hängde med ut. Troligtvis kommer det gå alldeles fantastiskt bra att lämna henne på förskolan, och så får man betala för det sen när man kommer hem. Så har det varit hittills i alla fall. I dag var inget undantag, Alva har varit helt sjukt grinig, stundtals otröstlig men omväxlande på alldeles utmärkt humör. Ändå tror jag hon har jätteroligt på förskolan, hon kommer dit med ett leende och sysselsätter sig gladeligen med alla spännande saker som finns där. Pedagogerna tar så väl hand om henne, lockar på henne, försöker engagera henne i olika lekar och tröstar henne. Det känns tryggt. Jag tror hon är i goda händer.

Snart är inskolningen över, och då lovar jag att jag ska prata om något annat. Tror jag.

Plötsligt händer det!!

Emma:

Det var världens grinigaste unge som väcktes i morse. Varken gröt eller smörgås passade fröken. Det var med en viss oro jag svepte in världens grinigaste unge i overallen och begav mig till förskolan. Hur skulle detta gå? Mådde hon inte bra måntro?

Vi gick in och satte oss på golvet. Sen drog Alva, och jag såg henne knappt de närmaste två timmarna. Hon svepte runt, med viss försiktighet eftersom det var nästan hela barngruppen där, och lekte, ensam och med de andra barnen. Under sång- och fruktstunden satt hon i en av pedagogernas knä, medan jag satt i ett annat rum för mig själv och undrade om de hade roligt. Jag ville inte gå in i rummet och förstöra, utan såg till att Alva inte såg mig över huvudtaget. I morgon, förutsatt att det går lika bra som idag, ska jag faktiskt gå iväg och dricka lite kaffe i personalrummet. Ni anar inte hur bra det känns i mammahjärtat när ens barn ger sig iväg på egna ben för att upptäcka omgivningen var hon ska spendera många dagar lång tid framöver.

I övrigt började jag läsa religionkursen i dag. Det ska bli roligt att läsa något man är intresserad av, och slippa texter om gamla ryska pedagoger.

Segsöndag

Emma:

Jag är inget stort fan av söndagar, kan jag erkänna. De symboliserar slutet på helgen och fungerar som någon slags uppsamlingsdag för mig - det är här jag fixar med sånt som måste fixas med inför stundande vecka; tvätt kanske behövs tvättas; barnmat behövs kanske lagas; någon kurslitteratur kanske behövs läsas; bröd kanske måste bakas; osv, osv, osv. I dag drog jag iväg och köpte Alvedonsuppar till Alva, näsdroppar till Alva samt ett par gummistövlar till Alva. Jag hittade ett par röda fina Tretorn-gummistövlar - köpte faktiskt storlek 21. Det stod i storlekstabellen att man skulle köpa storleken som ligger 1,5 cm över den faktiska fotlängden, vilket innebar att Alva skulle ha storlek 21. 

Väl hemma, med sockor i, var de ganska stora på lilla Alvas fötter, men det kommer nog gå vägen ändå. Hon travade runt i dem här hemma, och som det ser ut nu rör hon sig inte så mycket utomhus. 

Angående alla apoteksprylar jag köpte till Alva kan jag meddela att de inte behövs. Hon har varit feberfri i dag, om än något grinig, men vi ska i alla fall försöka ta oss till förskolan i morgon. Inskolningen är viktig, och bara två timmar, så lillfröken klarar sig nog även om allmäntillståndet inte är på topp. Det har varken snorats eller kräkts, så jag har ingen aning om vad den höga febern i lördags berodde på (39,4). Morfadern trodde att Alva var låtsassjuk för att slippa förskolan på måndag. Man vet ju aldrig med den där ungen - hon är ju ganska bra på sin fotbollsfilmning a la Italiano - det är inte helt omöjligt att kör fula knep för att slippa förskolan.

Skämt åsido. Det är roligt att gå till förskolan, tycker jag. Hoppas Alva kommer tycka det hon också.

Springstövlar köpte jag visst...

Då vet man...

Emma: När Alva somnar sittandes i famnen utan gråt, då vet man att hon inte mår riktigt hundra. Otäcka förskolebaciller, skulle jag gissa. Det gör ont i mammahjärtat av att se lilla snörpan slås ut av feber...

Någonting helt annat...

 Bengt:

Och nu till någonting helt annat...
Jag har fastnat i Hemnet-träsket. Inte för att vi letar hus, inte än på ett par år, men för att det så sjukt roligt att drömma sig bort och se hur andra har det. Jag skulle tillochmed kunna gå på ett par öppna-visningar bara för att se hur andra har det.
Det är ju givetvis i 6.000.000kr klassen som husen ska vara. För det är ju det enda som vår småbarnsfamiljsbudget klarar av... Eller hur!!!???

Jag kan sitta i timmar, timmar, timmar, och bara förundras hur fina hus det finns och hur fantastiskt fult de kan ha det inne i huset.

Ett exempel är ett gammalt drömhus som jag hade när jag bodde i Tidaholm.
Det är ett gammalt stall som förr tillhörde det gamla slottet som ligger fantastiskt fint, med utsikt över hela "Labbås".
Men döm om min förvåning när jag fick se bilder inifrån...
Döm själva... http://www.hemnet.se/bostad/villa-380m2-tidaholm-tidaholms-kommun-helliden-stallet-2061396

Vardagsrummet på övervåningen, med en mycket vacker matta (om man tycker om sådant... Det gjorde inte jag.)

Fantastisk tapet... Eller inte...

Upphöjd toalett. Så om man vill göra sina behov på en tron...

Knut kastar granen ut

Emma:

Fast i vårt fall var det faktiskt jag som kastade ut granen, inte Knut. Tyvärr kan jag säga, eftersom det kom barr över hela mig samt halva lägenheten. Dessutom, när jag sopat ihop alla barr i en hög kom ungen och sopade ut allt igen. Sen satt ungen och tömde en låda på julgranskulor. Som om det inte var jobbigt nog att städa ut julen... Lättare var det i förmiddags, på förskolan. Då var vi ute på gården hela inskolningstimmen och dansade runt plastgranen. Alva har aldrig haft så roligt på förskolan som i dag, kan jag säga. Som grädde på moset fick hon pepparkakor efteråt. Lycka! Alla andra ungar, som annars varit i sitt esse vid inskolningen, var jätteledsna och griniga, men Alva som varit så reserverad hela veckan var i sitt esse i dag. Vi kanske skulle valt en ur-och-skur-förskola egentligen?

Nåväl, vad är väl en fredag utan tacomys till middag? Alva älskar tacos lite mer än allt annat i matväg, så hon käkade nästan en hel stor tortillarulle fylld med sånt som Alva älskar, majs, gurka, tomat, köttfärs och guaccamole. Sen dess har hon rusat runt i lägenheten som en duracellkanin, och var inte ett dugg trött när det närmade sig läggdags, så nu har Bengt fullt sjå med att söva henne. Man blir på så fantastiskt bra humör av en glad unge!

Juni 2011

Emma:

Junifilmen! Här är hon 7 månader gammal.

Förskola dag 3

Bengt:

Dag 3 på förskolan blev ett litet steg bakåt enligt mig.
Det började helt fantastiskt bra.
Vi gick dit. Klädde av oss ytterkläderna, och Alva gick direkt in på avdelningen och började inspektera.
Hon ställde sig med händerna i fickorna och mumlade lite. Sen tog hon ur händerna och stod med händerna bakom ryggen och fortsatte sin inspektion.
Trodde jag...
Nej, det var blöjan som skulle fyllas med diverse överflödigt innanmäte.
Så in till skötbordet, och Alva gillar inte att byta bajsblöjor, och sedan var det kört.
Alva ville knappt lämna mitt knä efter detta. De flesta av de andra barnen härjade runt, men inte lillan inte...
Alva provade även att äta päronklyftor, men det var ingen hit. Ut med päronen fort, fort, fort.
Mitt under sångstunden så säger en av fröknarna "Titta! Där ute går din mormor Alva". Och mycket riktigt. Alvas mormor var på besök med hennes barngrupp. Vi sjöng klart och sen gick vi och hälsade på henne. Alva blev sur när vi stängde dörren för att klä på oss och gå hem.

I morgon är det mammans tur att gå dit med Alva. Då ska de ut och barra av plastgranen på dagis.
Hoppas det går bättre då.

Förskola dag 2

Bengt:

Igår var dag 2 på förskolan, och jag var med skrållan dit.
Första intrycket var mycket bra. Jag har ju gått förbi förskolan varje dag med hundarna, men aldrig sett hur det ser ut där inne. Det var många saker för Alva att leka med och kuddar och madrasser och lampor och små stolar och annat smått och gott...
Jag och Alva var där först av alla och Alva gick loss på dinosaurierna direkt. Jag ställde dem på rad och förklarade för henne att det var ett dinosaurietåg. Det tyckte hon var måttligt roligt och kastade bort alla dinosaurier och blängde stint på mig.
Sen kom det några till barn och Alva blev lite mer reserverad och satte sig i mitt knä. På två meters avstånd gick bra, men kom jag längre bort så blev det lite otäckt. Det ska vi jobba lite med idag tänkte jag...

Mamman har stora utvärderingen av sin uppsats idag. Och med det morgonhumöret som hon har, så skulle inte jag våga säga NÅGONTING negativt alls.

När Alva lurar upp föräldrarna på läktaren

Jag blev så nöjd för jag lyckades ta kort på Alvas italiensk-fotbollsspelar-filmning idag. Fast när jag kollade på bilderna framgick det inte särskilt tydligt. Ni får kolla själva, och se om ni förstår vad jag menar. Hur som helst är det väldigt roligt när hon gör det.

Och dagen den kom...

Emma:

Inskolningen gick bra. Alva var dock ovanligt reserverad, både mot pedagogerna och de andra barnen. En flicka gav Alva både pussar och kramar, men Alva sa "nej, nej" och torkade bort pussarna från kinden. Sen stod hon och försökte käka upp barren på plastgranen. Och när mamma stod och pratade med en av pedagogerna tyckte Alva att hon fick för lite uppmärksamhet och körde sin "Italienska-fotbollsspelar-filmning". Den innebär att hon lägger sig på golvet med ena benet upp i luften och försöker iscensätta att hon har ramlat, så någon kan komma och ta upp henne.

Mot slutet lossnade hon lite och vågade ta banan som en av pedagogerna bjöd på, och applåderade lite efter sångerna som vi sjöng i sångstunden. Men hon höll sig i synnerhet i mammas knä och valde att betrakta omgivningen och de andra barnen. Alva var absolut inte yngst, vilket jag trodde hon skulle vara, utan två av barnen var äldre och två var yngre. Däremot är det ju nio ungar till i barngruppen, som alla är äldre.

Vi får se i morgon, om hon tycker det är roligare då! Då följer ju pappa med istället, och då kanske hon vågar lite mer.

I morgon är dagen ingen har väntat på

Emma:

Nu finns ingen återvändo. Min lilla, lilla tjej ska börja förskolan. Femton månader gammal kommer hon vara när inskolningen är klar och hon får möta världen på egen hand. Ångesten har väl lagt sig någorlunda eftersom jag efter hand insett att det inte riktigt är i morgon som Alva börjar förskolan, utan om två veckor då jag ska lämna henne där på morgonen och hämta henne först på eftermiddagen.

Den enda tröst jag har är att det är hundra resor värre för mig och Bengt än för lilla Alva.

I övrigt är jag allmänt stressad inför opponering och respondering av litteraturstudien, samt starten av ny kurs nästa vecka med allt vad det innebär. Det är väl i och för sig bra att alla stressmoment hopar sig samma veckor så jag slipper dra ut på det. Jag försöker i alla fall riva av några träningspass på gymmet då och då för att få lite eskapism från verkligheten. Det är förvånansvärt skönt, inte bara att träna utan även att få komma hemifrån och få lite egentid. Man behöver väl det, antar jag...

Maj 2011

Utvecklingsfas

Emma:

Fast den här gången är det jag som är i en utvecklingsfas i mitt moderskap. För det är inte lätt att förbereda sig inför att lämna bort ungen sin till förskolan. Jag går runt och mår dåligt, känner mig som en svikare som kastar ut mitt barn från den skyddade världen ut i verkligheten. Helt plötsligt ska dottern tvingas klara sig själv, som en egen social varelse bland människors vars syfte och mentala psyke jag inte känner till. Tänk om en av pedagogerna nyper barnen i hemlighet och skyller på föräldrar och blandar in socialen? Eller om ett av de andra barnen är psykopater och gör allt för att komma över ett vasst föremål att döda något annat barn med? Eller om Alva trillar framåt i en vattenpöl och drunknar? Eller om pedagogerna råkar lämna ut Alva till en förvirrad morfar som inte har koll på om Alva är hans barnbarn eller om det är någon annan Alva som är det?

Jisses. Det finns ingen hejd på alla otäckheter som kan hända henne. Och jag som vill vaka över mitt barn som en hök, se till så att inget ont kommer hända henne. Det har jag ju lovat henne! Nu kan jag inte det,  vilket har föranlett till denna kris jag nu befinner mig i. I morgon är det föräldramöte. På tisdag börjar inskolningen.

Må detta gå väl....

Nu bloggar vi lite...

Bloggandet har varit undermåligt i år. Jag skyller på att jag tränar på den tid jag förut avsatt till att blogga. Dessutom har vi fullt med att träffa alla som kommer på besök till stan. Därför blir även detta inlägg alldeles för kort. Jag lovar bättring!

Mars 2011

Emma:

Här kommer filmen från mars förra året. Underbara sötunge!

April 2011

Emma:

Världens sötaste filmer på Alva när hon vaknar...

Februari 2011

Emma:

Vi fortsätter med februari, eftersom det brukar bli februari efter januari, och vad jag vill minnas var det så även 2011. Det var mycket snö, kallt och underbart. Alva blev förkyld, hennes första och än så länge enda förkylning (hon har ju inte börjat förskolan än). Det var en traumatisk upplevelse i vårt föräldraskap, och vi var inne på barnakuten två gånger i oro för att hon inte kunde andas. Det är otäckt när en sån liten är sjuk...

Januari 2011

Emma:

Jag kom på den absolut briljanta idén att göra en nyårskrönika i form av filmer. Så här kommer den första från januari 2011. På Alva, förstås. Tänk så mycket som händer under ett års tid! Den här lilla försvarslösa bebisen är nu ett barn som kan skälla ut gäster som sätter sina glas på soffbordet för där har nämligen Alva bestämt att det inte ska ställas några glas, minsann. Undrar om Alva helt enkelt har uppfattat när jag skäller på Bengt när han råkat ställa kaffekoppen på ett olämpligt ställe, och att hon därav dragit slutsatsen att glas och koppar får man inte ställa varsomhelst? Ur spår, nåväl, Alva var liten och hjälplös i januari för ett år sedan. I övrigt firade vi att Bengt blev gubbe det året, och så gjorde vi en vända till Stockholm. Annars försökte vi mest i allmänhet klura ut det här med att vara förälder till en sån här liten. Mycket oro, var det. Tankar om PSD, att någon skulle stjäla Alva eller att man skulle glömma henne någonstans genomsyrade vardagen. Verklighetsförankringen var total.