Förkylt

Emma:

Båda ungarna är förkylda med rinnande näsor och uruselt humör. Alva har inte åkt på det lika illa som Olle, Olle är jättesnorig och jätteledsen, ingenting funkar som det brukar. Han sover natten igenom i min säng och ibland är bara amning det enda som kan trösta honom. Vi får hoppas att huvudpersonen mår bättre till sin namnfest i alla fall, så han kan få njuta av all uppmärksamhet.

Ny lokal för namnfesten!

Emma:

Eftersom det till vår stora glädje varit många som tackat ja till namnfesten flyttar vi den till CIS istället. Så glöm allt vad kolonier eller tolvmannagator heter och förära vår fest med er närvaro i CIS trevliga lokaler oavsett väder. Välkomna ska ni vara!

Muntergök?

Emma:

Olle har inte varit sig själv de senaste dagarna. Han har svårt att komma till ro, och gråter ofta utan att låta sig tröstas. Det är ovanligt för att vara vår glada lilla pojk som för det mesta är nöjd med livet. Till sist tog jag febern på honom, eftersom kusin vitamin är sjuk, men nej, ingen feber. Det är väl en sån där rolig utvecklingsfas helt enkelt. Kanske får vi tillbaks vår lilla muntergök igen...

En krans, tre huvuden...

Emma:

...eller krona, som Alva kallar det...

Fortsätter firandet...

Bengt:

Vi fortsätter firandet med lite bilder...

Grattis Olle!

Emma:

Fem månader gammal, invägd idag på 7790 gram och 66,5 cm med ett huvud som dragit iväg i omfång. För den som är intresserad ser Olles vikt-, längd- och huvudkurva ut så här:










Den röda kurvan i mitten är medelstrecket. Det ser bra ut för stora duktiga killen som numera orkar ligga hur länge som helst på mage.

Alva fick vägas och mätas hon också. Hon befinner sig inom normkurvan, men är liten. Absolut inget att oroa sig över, säger vår BHV-sköterska, så det gör vi inte!

Sommaren är här!

Emma:

Vi har varit på stranden idag, jag, Olle och Alva. Det var härligt och alla var på ett alldeles utmärkt humör. Jag är så glad att vi har fem minuter till närmaste strand, det är liksom inget projekt att ta sig dit. Det gäller ju att passa på att bunkra upp med D-vitaminer inför kommande vinter när det är fint väder. Olle får dock sina på sked, så han får hållas i skuggan. Det blev i alla fall årets första dopp odag. Kallt som attan, men nu är det avklarat!

Första måltiden

Bengt:

Idag fick Olle sin första smakis. Potatis blev det, och så här blev reaktionen...
































- Posted using BlogPress from my iPhone

Hemma igen

Emma:

Minisemestern i Karlstad kom till sitt slut, och det var dryga timmar efter bytet i Göteborg till resans absolut sämsta tåg - typiskt att det skulle ske på resans längsta sträcka dessutom. Tåget var alldeles för varmt och obehagligt, det var trångt och sunkigt, samt fullt av folk som föredrog svettdöden framför att öppna ett fönster. Alva var trött men kunde inte komma till ro. Hon sprang fram och tillbaka och förgyllde resan (?) för alla martyrer som var döende i stora svettdöden. Jag är helt säker på att de tyckte det var jätteroligt. Olle gjorde det i alla fall, han skrattade och skrek av förtjusning varje gång Alva sprang förbi. För min del var det min lilla hämnd för att de förvägrade mig att öppna ett fönster och således lät mig förtvinas i stora svettdöden.

Nåväl, vår resa var alldeles fantastisk, och Alva fick leka med sina kusiner och se hur fint alla bodde. Hon verkade ganska nöjd med att komma hem också, även om lekarna just nu består av att bygga tåg som hon ska åka med för att hälsa på farmor och farfar. I morse satte hon två pallar på rad vid soffan och gav mig en hejdå-puss, för nu skulle hon åka tåget till farmor och farfar i "Kal´sa". Olle är väl den som njuter mest av att vara hemma igen, han skrek högt av lycka när han fick träffa fru geting som hänger vid skötbordet, sen somnade han som en stock i sin säng båda gångerna jag lade honom. Inget gnäll, inget gny. Han låg förnöjt och tittade på sin mobil, lade sig tillrätta och somnade. Dessvärre har han sovit oroligt och vaknat tidigare än vanligt, men det kommer väl ge sig. Cherry är i alla fall väldigt glad att husse och matte är hemma igen, och själv kan jag erkänna att det finns ingen huvudkudde som är så skön som min!

Under sola i Karlstad

Emma:

Vi har det alldeles fantastiskt bra och blir bortskämda med god mat och en värmande sol. Alva har tagit årets första dopp i Vänern! Hon är lite avvaktande mot sina busiga kusiner, men det släpper nog snart. Uppenbarligen tycker Olle det är inspirerande med all liv och rörelse, för nu har han rullat 360 grader på ett bräde och kämpar för fullt med att ta sig framåt. Han lyckas få upp knäna under magen, men då hänger inte armarna med, eller tvärtom. Arg som attan blir han efter ett tag!

Nu ska vi försöka få stora ungen att sova, klockan är snart elva..,

Idag bär det av!

Emma:

16.01 går tåget. Alva är eld och lågor över att vi ska åka tåg och hälsa på farmor och farfar, fastrar och kusiner. För en gångs skull våndas jag inte heller över själva resan, nu när vi lämnar bilen hemma. Med en bebis som lätt blir uttråkad och som äter varannan timme, en sambo med stort kaffebehov och överaktiv blåsa och en 2,5-åring som det börjar krypa i benen på efter en kvart, insåg vi att en 6-timmars resa lätt skulle kunna bli åtta, nio timmar lång. Inte okej. På tåget kan Alva springa av sig lite, vi kan koppla in surfplattan så den får ström, så hon kan titta på film utan att vi behöver hushålla med batteritid, Olle kan äta precis när han vill utan att vi behöver stanna och Bengt har fri tillgång till toaletten. En annan lösning hade väl varit att åka när barnen sover, på natten, men Olle har man inga garantier för att han sover, och han behöver fortfarande äta varannan, var tredje timma även nattetid. Dessutom är det lite läskigt att köra på natten, med allt vilt och när det bara är Bengt som har körkort ligger det ganska mycket på honom. Nä, det är ju ingen tvekan om att tåg är den bästa lösningen för själva resan. Sedan blir det ju lite problem när vi kommer upp till Karlstad. Förhoppningsvis kan vi lösa det mesta med att hyra bilbarnstol, eventuellt bil eller åka kollektivt...

Lilla Alva har fått ett otäckt bett på kinden - hela kinden har svullnat upp och även ögat är lite svullet. 1177 tror att det är ett myggbett, liksom VC. Det ser lite läskigt ut, men hon verkar inte ha några besvär av det, så det är nog ingen fara. Det verkar inte ha svullnat upp mer under natten, så det blir ju inte värre i alla fall. Olle däremot är helt prickfri, sista vätskefyllda blåsan försvann i fredags, så nu är han bara full av fula sårskorpor, även om dem också håller på att försvinna. Skönt att ha vattkopporna avklarade! Det är väl inget jag aktivt söker upp, som vissa föräldrar gör, men såhär med facit i hand är jag glad att det blev när det blev och att det blev så pass lindrigt (för Alva åtminstone). Olle hade väl mer besvär av sina prickar, det kliade ganska mycket och prickarna kom väldigt utdraget. Däremot hade han knappt någon feber. Nu är det över och sommaren ligger framför oss. Förhoppningsvis kan vi hålla oss sjukdomsfria en period framöver...

Nu ska jag packa och städa, stimma och stressa, och oroa mig för att jag kommer glömma något som är jätteviktigt här hemma...

Femtio grader av trötthet

Emma:

Den stora, primära frågan i en småbarnsfamilj är sömnen. I vissa familjer utgör den inga problem alls, i andra är det den stora elefanten i kokvrån.

På morgonen när vi vaknar är det ingen av oss vuxna som hävdar att vi är utsövda. Kvällen innan lät vi troligtvis egentiden göra anspråk på nattsömnen, med andra ord satt vi uppe och kollade på någon grym tv-serie halva natten. Det är alltså inte frågan om vem av oss som är piggast utan snarare vem som är minst trött. Alva kör allt som oftast upp Bengt tidigt på morgonkvisten, medan Olle ser till att jag inte får sova mer än 3,5 timmar i sträck. Ikväll slog vi oss ned framför vårt efterlängtade Sons of Anarchy. Äntligen, sa vi. Tjugo minuter senare vaknar Alva, som vägrar komma till ro igen. Nu är klockan tio, och vi har fortfarande inte sett ett helt avsnitt. Sorgligt. Trött som bara den är man, men man vill ju se färdigt det här avsnittet. Och kanske ett till... Vi kan väl konstatera att vi kommer befinna oss i någon grad av trötthet i morgon också. Någonstans mitt emellan koma och apati.


- Posted using BlogPress from my iPhone