Skottdagen

Emma:

Det har gått bra på förskolan idag också. När jag kom för att hämta Alva sprang hon på sina egna ben och jag fick en dagsrapport av en exalterad pedagog som ville berätta om hur allt bara lossnat för Alva. Jag fick veta att Alva var glad, rörde sig fritt mellan rummen, lekte, sjöng, åt massor (fast det har hon alltid gjort) och sov mycket längre än normalt. Dessutom, förutom pedagogens entusiasm, gillar jag att de har lyssnat på oss - den här gången vid middagen väntade dem med att ge henne ärtor tills hon ätit lite av den vanliga maten. Eftersom Alva älskar ärtor går det inte att ge henne det till maten för då äter hon inget annat än just ärtor och det har vi sagt till dem. Det känns skönt att de tar till sig det man säger!

Alva är i övrigt här hemma i en väldigt trevlig fas. Hon är ett litet solsken som bjuder på varma kramar, skratt och mysgos. Man får så mycket kärlek av henne! Kan inte bli bättre.

Bra tisdag

Emma:

Tänk den vånda jag hade inför att lämna Alva på förskolan efter ett långt sportlov - och så visar det sig vid hämtningen att Alva haft den bästa dagen hittills! Och det är inte bara hon, även jag hade en riktigt bra dag på jobbet med glada och trevliga elever. Gillart! Dessutom kom världens finaste sambo hem med en bukett vita liljor som namnsdagspresent. Liljor är så fantastiskt vackra, och har förmågan att fylla ett gigantiskt vardagsrum med väldoft... Helt underbart!

Dagens enda aber var att klassikerkvällen sköts upp. Jag hade jobb att göra, dessutom hann vi inte se färdigt filmen vi började se igår så vi fick se färdigt den ikväll. Alva kan vara så snäll ibland som sover och låter oss se klart filmerna som påbörjats. Bättre sent än aldrig!

Vi kan inte förvänta oss att morgondagen blir lika bra, det blir nog svårt. Men imorgon ska Bengt lämna Alva på förskolan för första gången, undrar hur han ska klara det...

En liten uppdatering

Vi har definitivt njutit av vårsolen den här
helgen!

Emma:

Vi lever och mår bra! Alva mår lite bättre än alla andra, för hennes kusiner från Kil är här och det tycker hon är alldeles fantastiskt roligt. Jag har knappt sett röken av min dotter den här helgen!  Kusinerna, som båda är större, tar så god hand om Alva och anpassar sina lekar till henne - och Alva håller hov, minsann. Tänk att hon tycker det är så roligt! Hon glömmer att både äta och sova, och jag har lite ångest för hur det ska gå när jag lämnar henne på förskolan i morgon. Det har ju blivit så galet med alla rutiner, och den här veckan blir det extra konstigt med tiderna på förskolan.

Nu är sportlovet slut vilket innebär att jag ska till Kalmarsundsskolan och vicka hela veckan. Det ska bli fantastiskt roligt, även om jag ångrar beslutet lite eftersom jag missar viktiga föreläsningar och ett seminarium. Jag har dessutom fått gå upp okristligt tidigt samtidigt som jag var vaken till midnatt kvällen innan - rimmar illa, minsann. Men jag kommer nog orka dagen ändå, och jag kan störta i säng när jag vill ikväll. Det känns skönt att jag beslutade mig för att inte träna nu på morgonen som jag hade tänkt först. Min kropp är alldeles mör och det blir ju trots allt 12 km cykling till och från jobbet i dag. Det räcker gott. Dessutom kan jag njuta av att det kommer vara ljust när jag cyklar dit - och ljust när jag cyklar hem.

Tentaångesten har kommit i skymundan under helgen, vilket är skönt, men den kommer väl slå igen med full kraft, kan jag tänka. Nu är det bara elva dagar kvar. Elva dagar!! Det är INGENTING!! Ska jag hinna lära mig allt på elva dagar?? Jepp, tentaångesten har hittat tillbaka. Nu har jag annat att göra!

När fröken får äta själv

Emma:

Alva är alldeles fantastiskt duktig på att äta själv. Men när hon är mätt förvandlas maten till leksaker.

När fröken få välja kläder själv...

Emma:

Då blir det, vilket jag inte trodde var möjligt, värre än när Bengt väljer kläder åt Alva...

Vad sägs om en liiiiiite för stor tröja?

Eller kanske sommarklänning med snygga
omatchande strumpor till?

Vårkänslor

Alva och Charlie

Emma:

Idag fick jag sluta tidigare än väntat i skolan, så vi svepte in oss i nätta ytterkläder och gav oss iväg i vårvädret med dotter och hundar. Målet var lekparken på Ängö. Vi hade en idé om Alva skulle sluta vara så sur och bli lite gladare av miljöombyte och gunga lite gunga. Och självklart var det så. Alva tyckte det var galet roligt och slutligen, efter en timma, fick jag avbryta leken och ta henne under armen och gå hem. Solen hade börjat sjunka ner bakom taknockarna och värmde inte längre. Alvas nyfunna kompis Tuva gick hem. Det var med tårar jag tvingade hem dottern. Pappan och hundarna hade gått hem för längesen för att ta hand om tvätten. Men sen var det toppen här hemma. Det går inte att ta miste på när Alva är uttråkad...

Gungan är fortfarande bäst på lekplatsen. "Gung, gung" halvsjunger hon när hon sitter i gungan. Dessutom lekte hon och Tuva Följa-John, uppenbarligen en väldigt rolig lek så länge Alva fick vara "John" och hölls sig i lekparken. Rätt som det var drog hon i väg genom en öppning i buskarna och lurade ut Tuva på leråkern. Sen störtade Alva naturligtvis på näsan i leran. Behöver jag säga att det blev smutsigt?

Det var härligt med lite vår i alla fall, jag blev på bättre humör med en gång och kunde glömma den fasansfulla tentan för några timmar...

Välkommen till världen, lilla prinsessa!

Emma:

52 cm lång, 3280 gram tung. Jag tror att det är en Lilian, men spekulationerna är många. Vi får se!

Pluggaronsdag

Emma:

Idag kom lillsnuttan och hälsade på mamma på skolbiblioteket. Trevligt, men inte särskilt lyckat då Alva knappast var på humör att låta mig eller någon annan på bibblan få studiero. Tur var väl att vi inte var särskilt produktiva ändå när dottern och fadern anlände. Eller, det hade ju varit bra om vi varit produktiva, men jag tror vi kommer klara morgondagens seminarium alldeles utmärkt ändå.

Ikväll är det tentaplugg som gäller. Jag läser om buddha för hela slanten och lyckas ständigt komma in på sidospår. Det är den där litteraturvetenskapen som ligger och spökar och stör hela tiden. Jag verkar visst sträva efter att hitta samband mellan litteratur och religion som ingen annan tidigare sett. Helt normalt.

Alva är fortfarande förkyld, men det är mest lite snor och hosta. Förhoppningsvis är det över till helgen när vi får finbesök från Kil!

Klassikerkväll

Emma:

Det är ju tisdag, så Bengt och jag kör klassikerkväll - ikväll är det Breakfast at Tiffany's med Audrey Hepburn och George Peppard. Till detta förtärs naturligtvis popcorn.

Alva är lite förkyld och jag känner en enorm stress över skolan. Jag har ju sjuklig tentaångest som börjar så smått redan när jag inser att jag ska ha tenta, därefter eskalerar det och när jag väl kommer till tentan skakar jag som ett asplöv. När tentan skrivits känner jag mig helt tom i huvudet, mest kanske för att jag matat in info i flera veckor inför den. Jag vet inte varför det är så här, det har blivit bättre med åren och man har lärt sig vad man ska plugga in och hur man ska plugga in det, men det är fortfarande jobbigt. I synnerhet när jag sitter 17 dagar innan föreliggande salstenta och har stresshuvudvärk och panik för att det är så mycket att plugga in. Jag begriper inte hur jag ska kunna skilja på hinduism och buddhism. Har dessutom lite ångest för att jag tackade ja till att vikariera hela nästa vecka.

Usch ja. Det kommer nog gå bra ändå, huvudsaken är - försöker jag intala mig i alla fall - att jag får godkänt. Det är vad jag siktar på och det ska jag nog klara.

Tillfälligt avbrott

Emma:

Får man tycka det är jobbigt ibland? Idag gör jag det i alla fall, tycker det är jobbigt att ha barn. Eller, ikväll i alla fall, inte hela dagen. Alva har varit pigg och glad, på riktigt goshumör . Det är på kvällarna det blir tråkigt, när hon somnat för natten. Vi får springa och trösta och söva om två, tre, kanske fyra gånger innan vi går och lägger oss. Det är tråkigt och tröttsamt. Anledningen till kvällens skytteltrafik är förnodligen en förkylning som både täpper näsan och tycks göra ont i halsen. Det är fasansfullt synd om henne, det känns som om hon inte hinner bli frisk från det ena innan hon åker på det andra.

Någonstans inom mig börjar det växa ett behov av att få sova ostört en hel natt. Att få se en hel film utan en massa pauser, och kanske rentav se färdigt en film på en kväll. Kanske är det mycket att önska?

Fast ändå, det är ju lilla Alva det är synd om egentligen. Hennes välmående är vktigare än något annat!

Kan med stolthet meddela...

Emma:

... att jag inte läst en enda bok av Björn Ranelid. Och efter i kväll har jag även släppt intentionen att göra det. Samtidigt är jag väldigt nöjd att han såg till att förnedra sig själv med bravur, inga halvmessyrer här inte. Det är så pinsamt att det slår över och inte blir pinsamt längre, precis som när Alva är sådär trött att hon inte är trött längre. Roligt är även att svenska folket har sådan humor att de faktiskt röstar på honom, bara för att han skulle  få chansen att skämma  ut sig en gång till. Elakt, men roligt.

18månader senare...

Bengt:

En vanlig onsdag för 1,5 år sedan jobbade jag på ett annat jobb än det jag har nu. Emma gick hemma och var fantastiskt gravid. Hon kräktes väl en si så där 10 gånger per dag just i den här vevan. Vi hade bara någon månad tidigare flyttat till vår nuvarande lägenhet, och vi längtade till Alvas födelse.
Som vanligt cyklade jag hem på min lunch, och där stod lunchen framdukad. Makaroner och stekta hot-dogs, med mycket extra kryddor på, delade i små bitar. Världens bästa lunch enligt mig...
Emma berättade då att hon mådde ovanligt bra just idag, och det var då jag bestämde mig.

Jag hade sedan några månader tidigare mailkontakt med en dam som hade just den där blomman som jag ville köpa till Emma. Henne ringde jag upp och frågade om jag fick komma förbi och köpa den. Hon sa att det var OK, och direkt efter jobbet åkte jag dit. Visst det blev nästan 5 mil tur-och-retur, men det var det värt.

Väl hemma undrade Emma vart jag hade hållit hus någonstans. Jag svarade genom att gå ner på knä, och fria till henne.

Idag, 18 månader senare, kan jag fortfarande känna nervositeten jag hade.
Det blev inte ett frieri på ett romantiskt ställe utomlands, med en solnedgång i värmen.
Det blev i vårt vardagsrum, en onsdag med en pelargon i handen.

Men det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Städstjälp

Emma:

Idag när jag lämnade Alva på förskolan putade hon bara med underläppen, men sa inte ett ljud. Underbart! Men nu ska hon ha pappavecka hela sportlovsveckan så vi får se hur roligt det kommer bli att gå tillbaka till förskolan sen... Det blir dessutom med besked den veckan eftersom det blir lite längre dagar för mig när jag vickar.

Allt väl ända tills tolvsnåret idag då de ringde från förskolan med misstankar om att Alva hade åkt på magsjukan. Jag hämtade en härlig och glad unge vars "bajsastrof" verkade vara en engångsföreteelse. Vi har haft mysfredag istället Alva och jag. Jag roade mig med att städa ett rum medan Alva stökade ner ett annat. Evighetsstädning, kallas det, och smått tärande på tålamodet. Ungefär som när man viker tvätt och det står en lycklig unge bredvid och viker ut den igen. Och nej, man har inte hjärta att säga åt henne, i hennes värld hjälper hon nog till. Det ser i alla fall ut så när hon plockar i och ur kläderna ur byrålådan, vänder uppochner på strumplådan och tar högen med handdukar man precis vikt ihop och lägger dem i någon dammhög på golvet.

Ändå, märkligt nog, är denna lilla stormvind det bästa städsällskapet...

Och utanför yr snön...

Emma:

Hade skrivit ett långt och underhållande blogginlägg som bara försvann. Orkar inte riktigt rekonstruera det, skyller på grava minnesluckor och otur.

Idag när jag skulle hämta Alva sov hon fortfarande. Hon låg där i ett hörn på en liten madrass under en filt som en litet gosmonster som jag bara ville knycka. Till sist vaknade hon till och då smög jag in och stal henne. Alva började vinka till allihop innan hon knappt hunnit öppna ögonen. Det gör hon alltid när jag kommer och hämtar, ler stort och vinkar. I övrigt hade det gått som vanligt. Hon springer för det mesta runt själv, men när det börjar hända grejer såsom när de gör i ordning för att äta eller gå ut blir hon orolig och vill sitta i knät. Det tycker jag är okej, mer begär jag inte.

Däremot hoppas jag på att vi slipper den där magsjukan som uppenbarligen cirkulerar. Vi passar den helt enkelt.

Du skall icke...

...tro att du kan ta kort på mig utan att ge mig kameran.

Solstrålen i moln

Emma:

Idag har inte varit en fullt så bra dag för lilla Alva. Hon vaknade på tok för tidigt i morse, kvart över sex, vilket resulterade i en väldigt trött och väldigt ledsen unge. På förskolan hade hon inte alls varit särskilt självgående, det var dock väldigt överraskande att det var pappan som kom och hämtade - vilket möttes av ett leende. Hon körde bara en halvtimmes sömn på dagen, vilket nog var alldeles för lite för en som redan börjat dagen med att sova en timma för lite. Dessutom störtade liten fröken från spishällen ned i golvet, förvisso bara sju centimeter, men det räckte för att hon skulle slå i läppen såpass att blodvite uppstod. Och när mamman föreslog läggning halv sju, lite tidigare än vanligt bemöttes det med gråt och ilska. Fast efter sura miner och utskällningar somnade hon nästan på studs.

Så barnet vi fick hem från förskolan var ett väldigt trött, hungrigt (fast de säger att hon äter bra) och törstigt barn. Det känns tungt. Det var inte alls någon munter stämning på förskolan när jag lämnade i förmiddags, så man undrar om alla hade en dålig dag idag. Förhoppningsvis känns det bättre i morgon, och Alva har väl fått någon timme välbehövlig nattsömn extra.

Tur är det väl att man själv kan gå i skolan och förkovra sig i hinduism. Tänk att religion är så intressant! Så långt ifrån det skolämne som jag själv läste på högstadiet och gymnasiet

Alla-hjärtans-dag

Emma:

Jag hör till dem som försvarar Alla-hjärtansdag med näbbar och klor. Jag tycker inte det finns något som rättfärdigar att inte ta tillfället i akt och göra något extra. Det är en gammal dassig tisdag, vad finns det som rättfärdigar tillfället att inte ta hand om varandra lite extra? Vad finns det som rättfärdigar att inte äta extra gott? Vad finns det som inte rättfärdigar lite extra romantik en tråktisdag?

Vi äter i alla fall trerätters. Inte mer avancerat eller hajpat än så. Lite god mat med tända ljus. Vad är det för fel på det? Varför i hela friden ska människor göra det till något "fruktansvärt" eller "hemskt"? Alla behöver romantik, mer eller mindre. Vad är det för mening med att låta alla dagar vara likadana och grå? Om man nu är så himla duktig, som vissa påstår att de inte behöver en speciell dag för romantik, då är man nog ganska romantiskt lagd. Och om man nu är romantiskt lagd, varför skulle det vara ett problem med en dag då man tänker på dem man älskar lite extra?

Nej, ni pessimister och egotrippade människor. Ta tillfället i akt och spendera dagen med att sända extra kärlek till de ni älskar på valfritt sätt. Det får ingen ont av.

Det här är den lilla av mina två kärlekar:

Var med och rädda fler barnhjärtan

Första gången jag såg den här grät jag... Den är så gripande. Se den, sänd alla barn med hjärtfel en tanke så här på Alla-hjärtans-dag, eller varför inte en liten gåva?

Skicka ett SMS till 72 901

Ge 50 kronor, sms:a BARNHJÄRTA 50 1879 

Ge 100 kronor, sms:a BARNHJÄRTA 100 1879  

Ge 200 kronor, sms:a BARNHJÄRTA 200 1879  

Det är så enkelt att dra ett litet strå till en liten stack...

Solstrålen

Emma:

De senaste dagarna har Alva varit en liten solstråle. Man har nästan glömt bort att hon kan vara så här glad efter två månader av förkylningar, tänder, inskolningar och därav en ytterst känslig och ledsen unge. Först tänkte vi att det berodde på att det var helg; att hon inte behövde lämnas på förskolan; men idag var det likadant. Jag lämnade förvisso en panikledsen Alva på förskolan, men det var andra bullar när jag kom. Jojo, lillfröken hade minsann tagit steget från pedagogernas knä, ner på golvet. Och det var inget mellanting, hon hade verkligen sprungit runt och lekt själv hela dagen! När jag kom för att hämta henne styrde hon för fullt med kritor och hennes snuttekanin och kom springandes med ett leende på läpparna när hon hörde min röst. Och allt hade gått bra, hon hade kunnat sitta själv och äta - och hade ätit jättemycket, och hon hade gått och lagt sig och somnat helt själv.

Och ungen jag fick med mig hem var en solstråle. Inget gnäll och gny på hela dagen.

När det var läggdags sa jag åt henne att gå och säga godnatt till pappa sprang hon fram till honom och gav honom en stoooor puss på munnen, sen sprang hon till sängen och ställde sig och väntade på att bli upplyft. Vilken kärlek!

Alla barnhjärtans månad

Emma:

Februari har av, hjärt- och lungfonden, utnämnts till Alla barnhjärtans månad där de insamlade pengarna går till forskning om barns hjärtan. Jag har, för ovanlighetens skull, startat en insamling där alla kan hjälpa till och stödja barns hjärtan som behöver hjälp att slå. Vill du hjälpa till? Vi har februari på oss, och jag tänkte vi skulle följa insamlingen via bloggen!

Skicka ett SMS till 72 901

Ge 50 kronor, sms:a BARNHJÄRTA 50 1879 

Ge 100 kronor, sms:a BARNHJÄRTA 100 1879  

Ge 200 kronor, sms:a BARNHJÄRTA 200 1879  

Här är länken till hjärt- och lungfondens hemsida: http://www.hjart-lungfonden.se/kampanj-barnhjartan-2012/?heartid=1879

´´¨'*//!##?`^¨¨-.

Det första Alva gjorde när hon kom hem till
mormor och morfar idag var att krypa ner och
sätta sig i deras tidningskorg.

Emma:

Nej, det är inte Alva som skriver, det är jag som svär. Utan fula ord, naturligtvis, för Alva börjar snappa upp det man säger. Och nej, jag har inte lust att ett av mitt barns första ord ska bli ett fult, de fula orden behöver hon inte lära sig hemma, de kommer hon snappa upp annorstädes ändå. Härom dagen sa jag "sh*t, sh*t, sh*t" när jag spillde vatten, och Alva svarade med "sch, sch, sch". Jag råkade nämna ett annat svärord när jag fick ett blockljus som Alva "tappade" på min fot, och då svarade hon med "aaan". Så nu är det dags att tänka på vad man säger.

Anledningen till att jag svär är att jag krupit upp i soffan och med frossa och ledvärk. Febertermometern visar på viss förhöjning av kroppstemperaturen, men jag har inte passerat 38-gradersgränsen. Än.

Idag har vi varit och matat änderna i kalmarsundsparken. Vi borde ha rånat Nilssons bageri, för det fanns inte bröd nog för att mätta 379 änder och 58 sothöns och 3 måsar. Inte i min brödpåse i alla fall. De låg i en hög på varandra och brottades om de små brödsmulorna jag försökte fördela rättvist. Hundarna som fick äran att följa med såg mest ut att vilja hjälpa till och lösa problemet med alldeles för många änder på för lite mat. Förmodligen med att reducera antalet änder. När jag berättade för Alva att vi skulle gå och mata änderna sträckte hon upp händerna och tittade undrande på dem. "Händer" och "änder" är snarlikt. Hon tyckte nog mamman var måttligt sjuk i huvudet som skulle mata händerna. Efter andmatning begav vi oss till morföräldrarna och förtärde våfflor med sylt och grädde. Lika gott som pannkakor, säger Alva. Och korv. Pannkakor, korv, köttbullar, ärtor och majs är det godaste som finns. Majskrokar står också högt på listan. Majs och ärtor kan vi inte ens servera tillsammans med annan mat, för då är det bara dem som gäller.

Nu ska jag kurera mig.

Lördagsbitar

Emma:

Alva har varit på ett alldeles strålande humör idag, och det känns nästan konstigt att ha henne hemma en hel dag. Bengt håller på att tillfriskna från sin mansförkylning - även om vi alla vet att en sådan sällan släpper sitt grepp i första taget. Själv tog jag vilodag idag. Nästa vecka börjar jag en ny delkurs som avslutas med en sån där alldeles fasansfull salstenta. Jag har redan ångest! Däremellan ska Bengt ha sportlov och jag ska vikariera en vecka för min gamla vfu-handledare på kalmarsundsskolan. Tiden kommer bara att rassla till och sen sitter jag där och skriver tenta med all dess tillhörande våndor och rädslor. Hua!

Imorgon ska vi se till att änderna i kalmarsundsparken överlever ett dygn till...

Knäsittaren

Emma:

Alva är en knäsittare på förskolan. Hon vill inte knata runt på egen hand, vill inte utforska, vill inte leka med de andra barnen. Hon vill bara sitta i en pedagogs knä, iaktta och delta från en trygg utgångspunkt. Samtidigt som jag känner mig helt förtvivlad, förstår jag henne. De minnen jag själv har från förskolan är hemska, jag var ensam och rädd, rädd för fröknarna, rädd för de andra barnen. Det är delvis en av anledningarna till att jag ville skola in Alva relativt tidigt - att hon inte skulle behöva uppleva förskolan som jag upplevde den, utan fick växa in i och vänja sig vid det sociala redan från början.

Jag hoppas med hela mitt hjärta att knäsittaren finner mod och hoppar ner från knät, annars vet jag inte vad jag gör...

Ordningen är återställd

Emma:

Äntligen kunde jag bege mig till Friskis och snöra på mig löpardojorna! Efter elva dagars vila - ELVA DAGAR - som jag tvingats sitta hemma för kurering, för att jag bestämt mig för att träna klokt den här gången. Visst var det tungt, men det är fantastiskt skönt att vara igång med träningen igen. Jag var dessutom fantastiskt duktig och tog det riktigt lugnt, vilket jag ska göra varje dag resten av veckan. Sen ska jag nog orka köra på ordentligt så jag kan komma i samma form som jag var innan. Nu ska jag väl inte bli mer sjuk i år.

I går när jag hämtade Alva på förskolan fick jag höra att hon somnade själv. Hon hade varit så duktig, lagt sig ner och somnat alldeles själv. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att pedagogerna fått ha henne sovandes i knät och inte kunnat lägga ner henne i början. Dessutom gråter hon knappt när man lämnar henne, och hon sträcker sig efter pedagogen så fort vi kommer in. Även om hon inte springer in på förskolan och skriker av lycka tror jag att hon har det ganska bra och kanske rentav tycker det är lite roligt. Annars har hon faktiskt börjat sova bättre på kvällar och nätter, och hon är inte lika gnällig. Hon har väl i och för sig blivit lite mer skeptisk mot omgivningen - hon tror att alla ska kidnappa henne från mamma.

Bengts manförkylning är ytterst lite bättre, men han är tuff och trotsar den och ska gå till jobbet i morgon ändå.

1177 - Mansförkylning

Från engelskans begrepp Man Cold. Kan även drabba kvinnor, men räknas överlag som en mansjukdom då 98% av sjukdomsfallen som rapporterats är män.

Sjukdomsbild:

Sjukdomsbilden för en mansförkylning är väldigt varierande, men involverar oftast i att den drabbade nyser, har svullna slemhinnor (därav rinnande näsa), i vissa fall även halsont, hosta, allmän smärta i kroppen, huvudvärk, en del har ont i öronen. Ofta också feber, även om den tidigare fullt fungerande febertermometerna plötsligt gått sönder och inte påvisar något annat än normal kroppstemperatur eller väldigt låg feber, handlar det naturligtvis om mycket hög feber. 

Symptom 

• Hög gnällfaktor 
• Kol-liknande hosta
• Ledvärk som skulle få den mest härdade reumatiker att duka under
• Nysningar som skulle slå en normal människa medvetslös  

• Migränliknande huvudvärk 

• Smärta i lungor som påminner om lunginflammation 
• Bihålleinflammationsliknande smärtor i bihållor (bakom ögon och i näsrot)
• ... samt andra möjliga smärtsamma symptomen som kan variera individuellt 

När bör jag kontakta läkare? 

Kontakta sjukvården om den drabbade är för sjuk för att orka gnälla. 

Behandling

Mycket starka värktabletter, rätt form av nässpray. Den drabbade behöver sova och vila och bör inte belastas med något som helst hushållsarbete, barnskötsel, i vissa fall bör de inte heller behöva gå till arbetet eller utsättas för andra fysiska påfrestningar.

Dockor och mansförkylningar

Emma:

Det är utan tvekan dockor som är Alvas favoritleksaker just nu. Hon har tre stycken, en stor plastdocka, en stor tygdocka och en liten tygdocka, men de stora dockorna är att föredra. Det ska köras runt på dem i dockvagnen, hon matar dem med majskrokar, ger dem vatten, gosar med dem i sin stol eller myshörnan, tar med dem upp på Nalle Puh-bilen, hon kramar dem och ger dem stora blöta pussar, och drar allmänt runt på dem i hela lägenheten. Det är väldigt fascinerande att se, i synnerhet eftersom lekandet med dockor inte är något varken jag eller Bengt direkt uppmuntrat. Det är inte heller någon lek vi varit särskilt delaktiga i, eller visat henne hur hon ska leka. Därför är det väldigt intressant, var har hon snappat upp allt?

I övrigt kör vi sjukstuga för Bengt, som dessvärre åkte på samma virus som oss. Han har inte fått feber än, och vi hoppas han klarar sig utan. Alla vet ju att det är illa nog med manförkylning - de lär vara värsta sorten och inte i närheten av en simpel kvinnoförkylning! Det är bara att hoppas på att det här går över på ett kick...

Äntligen måndag?

Emma:

När man gör något som man tycker är roligt, exempelvis pluggar något man tycker är dödligt intressant, då gör det ingenting att det blir måndag. Den här veckan har jag förvisso inga föreläsningar, vilket är väldigt tråkigt, eftersom jag älskar att gå på föreläsningar, men jag skriver hemtenta i ett ämne som jag bara längtar efter att få fördjupa mig i. Hemtentan handlar om Völuspa, som jag redan är väldigt förtjust i, samt zoroastrismen - som jag inte ens visste om att den existerade. Efter att ha suttit i väl spenderade fem timmar, fick faktiskt något gjort fick jag äntligen hämta lilla hjärtat från förskolan. Dagsrapporten var att hon var vid gott mod, sov bra och åt bra, men att hon alltid vill sitta i knät. Vill inte gå ner själv på golvet. Måtte det lossna snart...

Nåväl, vi hittade finaste Åsagåsa på stan och tog en inplanerad spontanfika - planeringen var för min skull och spontaniteten för Åsas skull. Alva var inte ett dugg sugen på spontanfika, när allt fika var slut försökte hon ta sig en promenad på golvet, vilket hela tiden slutade med att hon slog i huvudet i en bordskant. Då surade hon ur och blev inte nöjd förrän hon fick botanisera själv inne på 2B.

Även morgondagen har potential, det är visserligen tråkig tisdag, men Bengt och jag har gjort om den till klassiker-tisdag. Varje tisdag kväll ska vi se en klassisk film och äta popcorn och dricka Cola light. Först ut är Casablanca!

En gång är ingen gång

Emma:

Jag sänker mig inte till Bengts nivå, det gör jag bara inte. Vill han hålla på med smutskastning får han det. Sköljmedel går alltid åt när man tvättar, och det är ju dessa väldofter som faktiskt bidrar till att tvätta kläder inte är fullkomligt obehagligt ändå. I övrigt har jag förlikat mig med att det alltid är något som blir fel när Bengt handlar. Jag skämtar inte; han lyckas alltid. Värst var det när jag var gravid, för då var allt som hade med mat att göra väldigt viktigt. Skämt eller andra skojfriskheter kring mat uppskattades inte. Allt knäckebröd förutom just Leksandsknäcke var oätligt, fel yoghurt kräktes man av och när man var sugen på glass var det verkligen "den dära du vet ovala paketet typ icas egna eller nåt med nån gul topping som jag knappt ätit förut, men nu, just NU blev jag så sugen på den att hela veckan blir förstörd om jag inte får äta den. Idag.".

Nåväl. Det är tur vi inte lever på stenåldern. Bengt ska ut och jaga hjort och kommer hem med en grävling istället...

Och så hände det...

Bengt:

Var och handlade häromdagen.
Minst 268st olika varor.
Minst!!!
Och jag fick alla varor rätt.
Fast min puckade fästmö tyckte givetvis att jag gott kunde ha köpt lite sköljmedel till.

Sen igår så var jag och handlade igen.
5st varor stod på inköpslistan.
Tror ni det blev rätt?
Nääääääää ä ä ä ä ä ä ä...
Ordningen i universum är nu återställd.

Mystjej på mysfredag

Emma:

Ibland önskar man att det fanns nån funktion där man kunde ropa på fjärrkontrollen och den svarade med att blinka och ropa tillbaka. För i en barnfamilj får fjärrkontrollen egna ben. Man kan tro att det är lätt att hitta något som en ett-åring har gömt, jag menar, det är ju knappast "fågel, fisk och mittemellan". Snarare bara fisk, kanske lite mittemellan. I dag, efter en halvtimmes sökande hittade jag äntligen fjärrkontrollen, denna gång hade Alva lagt den i sätet på sin Nalle Puh-bil.

Alva har gjort sig en liten myshörna. Hon har tagit en dyna och lagt på golvet mellan sin stol och tv-bänken. Där brukar hon sitta, dricka lite vatten, leka med någon boll. Under fredagsstädningen städade jag bort Alvas myshörna, men när hon kom hem från förskolan var bland det första hon gjorde att hämta dynan och lägga den tillrätta igen. Det är en liten mystjej, det där.

Mina krämpor - varning för gnäll

Emma:

Det hade gått bra på förskolan idag, som om Alva inte varit borta alls sa S och då kände jag mig lite lugnare. Det var ju det som oroat mig mest under veckan, att vi skulle fått börja om från början igen med inskolning och allt. Men det blev oförskämt lite skrivet på hemtentan, desto mer läst inför den. Inte så konstigt eftersom jag var trött efter paniknatten då jag vaknade och trodde att jag skulle dö stora halsontsdöden. Om det funnes en sådan hade jag förmodligen inte varit långt ifrån en dylik död, för jag hade riktigt, riktigt ont i halsen. Både Bengt och Alva vaknade av min dödsångest varpå Bengt fick byta blöja på Alva(jag hade för ont i halsen för att kunna genomföra dylika fysiska utföranden).

Vid närmare granskning har jag ett sår på gomseglet och i övrigt är mina halsmandlar snarare i samma storlek som vattenmeloner. I kombination med detta har jag även en storrökarhosta och täppt näsa. Och jag lovar mig själv att när jag blir frisk ska jag uppskatta ännu mer att jag har hälsan i behåll.

När snön virvlar utanför och man blir poetisk

Emma:

Det var med en tyngd i hjärtat jag lämnade förskolan i förmiddags. När jag skulle lämna henne klamrade hon sig fast vid mig som en liten apunge och när jag gick tittade hon chockat, förvånat på mig och grät från tårna. Är man ens som mor skapad för att separera sådär från sitt barn varje morgon? Sitter här och försöker plita ner något vettigt ord på hemtentan, men det är inte helt lätt när min tanke sitter borta på förskolan hos min lilla älskling. Om två timmar får jag gå och hämta henne, och ska jag vara helt ärlig kommer jag nog vara tio minuter före utsatt tid. Sen ska vi kramas, resten av dagen, hon och jag. Jag får tänka att hon har det bättre och roligare på förskolan än hon skulle ha hemma hos mig, med en stressad mor som inte har tid att leka eller bry sig. Nu kan jag ju släppa allt och bara vara med henne när hon kommer hem.

Liten blir större

Emma:

Alvas utveckling är inte lika uppenbar längre. Ena dagen har hon lärt sig nya ord, andra dagen har hon glömt dem. Sen kan hon dem igen. Men nu säger hon pappa på riktigt i alla fall, även om det råder lite förvirring huruvida mamma är pappa, pappa är pappa, mamma är mamma eller om pappa är mamma. "Hej" sitter lite bättre, förr sa hon "hä", nu är det ett klockrent "häj". "Den" används frekvent om det mesta. När hon svarar i telefon, vilket hon gör tjugo gånger om dagen, svarar hon "awa" vilket är hennes form av "hallå". "Katt" säger hon ibland, men oftast så blir det "ka-ka", "grrr" är hund, "brrr" betyder kallt, "aj" betyder varmt, "kaaa" är alla former av fåglar, men även bebisar och dockor. "Bil" har hon sagt ganska många gånger, även om "brum-brum" oftast får symbolisera bilar.  När något är slut eller borta slår hon ut med händerna, vill hon sjunga "imse-vimse-spindel" trycker hon pekfingrarna mot varandra - i övrigt kan hon nästan alla rörelserna, även om hon kör dem i en speedvariant. Imse-vimse-spindel-rörelserna funkar till de flesta sånger, tycker Alva. "Bil" har hon sagt ganska många gånger, även om "brum-brum" oftast får symbolisera bilar.

Idag klättrade hon upp och ställde sig på tv-bänken. I övrigt är hon en hejare på att springa, gå sidledes och baklänges, liksom att gå i stora skor. Gärna morfars.

Hon kan äta själv med gaffel, men ibland vill hon ha hjälp att sätta på maten på gaffeln. Hon kan ta näsdroppar själv och vill alltid hjälpa till med att borsta tänderna. Att dricka själv ur pipmugg tycker hon är jätteroligt, men hon har inte fått till det med vanligt glas än.Idag lyckades hon ta på sig en mössa helt på egen hand, och hon kämpar hårt med att få på sig strumporna. Hon förstår nästan allt man säger till henne, och hon förstår när man ger henne instruktioner. Oftast följer hon instruktionerna, om man inte säger något om blöja eller byxor, för då sticker hon iväg så långt hon kan och skriker av lycka när man jagar henne.

Hon har fortfarande inget som helst tålamod och blir vansinnig ögonblickligen om något går fel. Då kastar hon allt hon kommer åt att kasta iväg, eller biter det hon blir arg på. Vi ser verkligen fram emot hennes trotsålder.