En annan dag

Emma:

Annandagen. Vi tar det lugnt och Alva har lekt med alla sina fina leksaker. Pippihuset och alla figurer dit var en hit, hon drar även igång cd-spelaren och dansar lite. Kundvagnen med matvaror töms ut på golvet och sen sätter hon, av någon anledning upp vagnen på en stol. Eller så kör hon runt på pippi, tommyannika och hästagubben i den. Nu har hon krupit upp i sin fåtölj och kikar på Lady och Lufsen.

Vi har haft en fantastisk jul. Det har gått bra med diabetesen, förmodligen för att jag inte har någon. Jag drar den historien sen...

God fortsättning!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dan före dan före dopparedagen

Emma:

Vi är i fas än så länge. Även om jag har suttit uppe till elva (och det är sent för mig!) och slagit in julklappar - vilket snarare beror på att man måste göra det när Alva sover än att julstressen infunnit sig. För första gången i mitt vuxna liv har jag tillåtit att klä granen tidigare än dagen innan julafton. Så det har vi, till Alvas stora glädje, gjort idag. Alva var jätteduktig och hjälpte till in i det sista, vilket var mer än jag gjorde. Själv satt jag i soffan och chefade lite, pekade var det behövdes ljus eller julgranspynt för att det skulle se bra ut. I Alvas höjd blev det förvisso som det blev, smått osnyggt, men hon lade ändå ner tid och energi på att tänka ut var hon skulle hänga pyntet. I övrigt har vi även hunnit med att städa, julhandla och griljera julskinkan.

Vi har följt vår egen tradition att varje år köpa något extra fint julgranspynt, en för varje familjemedlem. Lillebror fick vara med också, fast han bara ligger i magen och bökar.

Nu ska jag sova så jag orkar med det sista fixet innan julafton!

Är vi redan i vecka 35??

Emma:

Jag har inte riktigt koll kan jag erkänna, blev lite förvånad när jag gick in på gravidappen och såg att jag var i v. 34+1. Det går rasande fort. Kommer bebis i magen samtidigt som Alva behöver jag bara vara gravid i tre veckor till. Om det blir igångsättning i v38 är det bara fyra veckor till, och eftersom bebis är stor blir det väl i värsta fall kejsarsnitt så jag kommer knappast vara gravid i mer än sex veckor till. Förstår ni hur fort det här kommer gå med massa jullov och nyår och roligt?

Jag har fyra veckor kvar av den här terminen och det vore ju skönt om jag hann läsa färdigt den här kursen innan bebis kommer. Eftersom jag ska fortsätta med c-kursen i vår som kommer kräva en del vore det ju skönt att inte släpa efter med några poäng. Jag har förvisso klarat allt hittills, så det kommer inte bli några problem att få fortsätta även om jag inte skulle klara sista delkursen. Man får ju ligga efter med 7,5 poäng från b-kursen för att få läsa c-kursen, och den här delkursen jag har kvar ligger bara på 3,5 poäng. Sen har jag väl tänkt att lägga c-uppsatsen åt sidan och koncentrera mig på de andra kurserna under c-kursen, för att skriva uppsatsen i sommar. Detta skulle innebära att det blir halvfart hela våren och det tror jag att jag kan klara...

Nåväl, graviddiabetesen hålls i schack och jag har fortsatta bra värden. Har inte gått över 7 i blodsockervärde en enda gång. Alva längtar efter tomten, William och granen. Hon blev helt kär i Williams julklapp, så vi har fått gömma den. Funderar på att köpa något liknande till henne som hon kan få i julklapp hon också, annars kanske det blir kris och katastrof... Vi har ju några hundra kvar i hennes julklappsbudget eftersom cd-spelaren vi köpte till henne blev billigare än vi räknat med.

Oj, vilket långt inlägg det blev! Kanske ska försöka sova lite till innan nästa julstressdag kör igång...

Emma vs graviditetsdiabetes 1-0

Emma:

Stick- och blodfobikern är hemkommen från dietist och diabetessköterska med nya kunskaper om kost och blodsockervärden. Stick- och blodfobikern har fått en apparat som hon sitter och leker med för fullt, sticker både sig och sin sambo. Leker med nålar och blod utan att svimma. Tycker rentav att det är lite kul.

Proppade i mig en clementin hos diabetessköterskan, som innan vi tog första blodsockervärdet varnade att det nog skulle märkas på resultatet. Hon blev märkbart förvånad över mitt låga värde! Och det har sett bra ut hela dagen, mina värden alltså, jag har lite höga innan-matenvärden, men mycket bra efter-matenvärden. Detta utan att anstränga mig särskilt mycket kostmässigt, jag har självklart inte ätit något som innehåller uppenbart mycket socker, men annars har jag ätit som vanligt. Fortsätter det så här vågar jag hoppas på att slippa insulinsprutor. Jag har ju till och med bättre värden än min käre sambo!

För övrigt blev det jullov idag och jag ska inte stressa upp mig för mycket de dagar som är kvar. Det är inte bra att stressa.

Sockerfritt!

Emma:

I måndags var vi på tillväxtultraljud. Läkaren konstaterade att bebis är stor, men inte alarmerande stor. Han väger ca 2,4, jämfört med 2,3 som är normalt. Förmodligen för att jag hållit en relativt god kost denna graviditet med väldigt lite sött och socker. Läkaren kunde konstatera att han ligger på samma vikt som Alva gjorde i magen samma vecka. Imorgon ska jag till diabetessköterska och dietist för att lära mig mer om hur jag ska hantera diabetesen. Det är tur att det bara handlar om några veckor till, när bebis fötts blir allt som vanligt igen.

Nästa tillväxtultraljud är i vecka 38. Då ser de om bebisen har vuxit för mycket, har han det fattas beslut om omedelbar igångsättning eller kejsarsnitt. Har han inte vuxit för mycket finns det inget som hindrar en vanlig förlossning. Ta det lugnt med julmaten, med andra ord.

Graviditetsdiabetes

Emma:

Har ju alldeles glömt bort att berätta hur det gick på glukosbelastningen! Det gick inte så bra, mina blodsockervärden var riktigt dåliga och det var inget tvekan om att jag fått graviditetsdiabetes. Föga roligt, även om sött under den här graviditeten inte lockat särskilt mycket - tvärtom. Fast det är ju mer i kosten som ska ändras än bara sockret. Jag har fått tid hos en dietist, vilket jag faktiskt ser fram emot, jag har alltid velat träffa en dietist och diskutera min kost. Sen har jag fått tid för tillväxtultraljud, vilket jag kommer få gå på var tredje vecka innan barnet föds. Inte så många gånger antagligen med tanke på att det bara är sju veckor kvar nu. SF-måttet såg riktigt bra ut, tyckte barnmorskan, det var snarare i underkant, sa hon. Vanligast är ju att barnet blir väldigt stort i samband med graviditetsdiabetes.

Det finns ju viss oro från min sida att jag ska behöva genomgå ett kejsarsnitt den här gången också. Jag känner mig inte så sugen på det... Har tre tider på sjukhuset nästa vecka, så jag har att göra såhär inför jul i alla fall.

Lusse lelle

Emma:

Idag var Bengt och jag på vårt första luciafirande i egenskap som föräldrar. Vi var nästan lika hänförda av hur fin Alva blev i sitt lucianattlinne med glitter i håret, som hon själv blev. När vi fått på henne utstyrseln stod hon nämligen tryckt mot spegeln och beundrade sig själv. Hon var den enda tärnan på luciafirandet, en annan flicka var lucia och resten var tomtar eller pepparkaksgummor/gubbar. Alva sjöng inte, hon satt bara där i en pedagogs knä med kompisen Meja bredvid sig och såg bara förundrad ut över den märkliga situationen. Ofta kollade hon på mig och Bengt, jag log och vinkade men fick ingen direkt respons. Hon applåderade vid slutet av varje sång, hon fick det att funka fastän hon hade sitt tärneljus i handen. Även om hon inte sjöng är jag glad att hon var med framme bland de andra barnen hela tiden. Och efteråt, när vi drack glögg och åt pepparkakor lossnade det och busade och lekte som vanligt igen.

Imorgon ska vi ha en mamma-dotterdag. Vad vi ska göra vet jag inte riktigt, men det blir nog ganska lugnt med tanke på hur jag mår...

Dotterns första alster

Emma:

Det var en oerhört vacker målning vi fick hem från förskolan häromdagen. Dottern har helt klart en konstnärlig ådra. Bengt och jag beundrade den, diskuterade färgvalet och vad den kunde tänkas föreställa. Sen frågade Bengt Alva "vad är det?" och pekade på det gröna. "Färg" konstaterade dottern. Självklart. Sen pekade han på namnet längst upp i ena hörnet, "vad står det där". "Alva" svarade det lilla geniet. Hon kan läsa i alla fall!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Glukosbelastning

Emma:

Sitter på MVC och gör glukosbelastning för andra gången i mitt liv. Det är för att kolla så jag inte utvecklat graviditetsdiabetes. Först får man svälta sig själv i tolv timmar. Sen får man komma till MVC, ta blodsockerprov. Sen får man en vidrig sockerlösning som man ska hälla i sig på tio minuter. Därefter ska man lugnt och stilla sitta och glo i TVÅ timmar innan man får ta nästa blodsockerprov. Jag håller på att dö av törst för tillfället. Blir ju inte direkt bättre av att jag är förkyld och har sovit hela natten med öppen mun. Det är som sandpapper i munnen...

Det är snökaos ute. Fick åka kommunalt på morgonen, bussen var så försenad att den blev omkörd av efterkommande buss. Då är det illa.

Nu har jag bara en timma kvar!


- Posted using BlogPress from my iPhone

32 +3

Emma:

Var på MVC idag och mätte magen. Vurpade på vägen dit, satte mig på rumpan, och har haft fantastiskt ont i fogarna sedan dess. Superklantigt. Jag har blivit det på sista tiden, superklantig. Jag spiller, tappar grejer på golvet, snubblar och halkar. När det sedan bestämmer sig att snöa två decimeter på isgatan, då är det omöjligt för mig att låta bli att ramla.

Imorgon ska jag göra glukosbelastning. Ångest.

Nåväl, allt såg bra ut hos barnmorskan, lillebror ligger neråt med huvudet fortfarande, men har inte fixerat sig än.

SF-mått: 32 (Alva 32)
Hjärtljud: 145 (Alva 160)
Järnvärde: 120 (Alva 115)
Blodtryck: 120/65

Ute är mörkt och kallt...

Emma:

Det är ganska kallt inomhus också, tur att vi har en öppen spis så man kan mysa framför en eld kalla kvällar som denna. Vi har förberett oss inför morgondagens adventsfrukost, vilken kan vara världens mysigaste tradition. Vi tänder en brasa, äter extra god frukost, tänder ännu ett ljus i adventsljusstaken och bara myser. Imorgon ska vi bege oss tvärs över gatan och köpa julgran. Eller julegran, som Alva säger.

Idag var vi även i domkyrkan pch tittade på kröning av Kalmars lucia. Alva inledde med att göra sig hörd. Hon ville inte alls sitta med mig utan tyckte hon skulle få springa i mittgången. När jag fångade upp henne ändå skrek hon för kung och fosterland. Prästen fick lite problem att göra sig hörd varför han lade till i sin välkomsthälsning att även barn är välkomna. Folk skrattade och jag var redo att sälja ungen till första bästa förbipasserande. Vi mutade henne med ett paket russin och då torkade hon sina tårar. Resten av luciafirandet var hon nöjd, även om hon var tvungen att kommentera allt så att halva församlingen hörde. När de släckte ner till exempel hör man Alva: "oj vad mörkt det blev" eller "släckte lampan". Eller så uppmanade hon sin mor och far att sjunga med.

Luciakröningen var för övrigt otroligt vacker, stundtals var det svårt för en gravid kvinna att hålla tårarna borta.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Alvas nya kompis

Emma:
Det här är Ginger, Alvas nya kompis. Den finns som app. Den härmar alla ljud, man kan duscha den, blåsa den torr med hårtork och borsta tänderna på den. Eftersom den upprepar allt som Alva säger tror hon att den pratar, på riktigt. Hon pratar med den, förklarar och berättar saker för den, och ibland har hon världens diskussioner med den. Det är så fantastiskt sött samtidigt som det gör lite ont i hjärtat att hon har fallit så för en iPhone-app utan att förstå att den inte existerar...

Lillebror goes bezerk i magen. Det gör så ont, så ont, idag på hundpromenaden fick jag en så välriktad spark att jag vek mig dubbel. Jag försökte filma magen förut när han körde igång, jag lyckades fånga en spark på film, i övrigt låg han blickstilla. Naturligtvis. Jag tycker det är så fascinerande att se hur det rör sig därinne, som värsta alienfilmen!

Vecka 31 +5

Emma:

Det börjar bli svårt att ta kort på magen. Det blir mest en svart massa på kortet och det är svårt att ta kort själv så hela magen får plats på kortet.

Idag har jag en slappdag. Jag har inte gjort något av nytta alls, bara suttit på samma fläck i soffan. Men det får väl vara så. Jag begriper bara inte hur tiden kan flyga iväg när jag sitter och gör ingenting!? Ska nog vara hemma imorgon också för vila och helst få lite skolarbete gjort. Det börjar bli bråttom nu om jag ska hinna innan tisdag...

Gnäll

Emma:

Jag har det egentligen fantastiskt bra, ändå har jag världens gnälldag. Det började på väg till jobbet där jag helst bara ville sitta kvar på bussen och åka hem igen när den stannade i Lindsdal. Men det gjorde jag inte, nej då, jag klev av bussen och traskade till skolan. Det kanske inte var helt rätt beslut för några timmar senare spyr jag av kombinationen lite för sen lunch och trötthet. Sen åkte jag hem. Här har jag suttit sedan ett och ojat mig, gnällt, stönat och tyckt synd om mig själv. Stackars Bengt har fått göra allt idag.

Förutom extrem trötthet är magen jättespänd och känns som den ska spricka. Det gör ont i naveltrakten och det finns inga ställningar jag kan sitta eller ligga i som är någorlunda bekväma. Jag är konstant obekväm. Bara två månader kvar. Hur ska jag klara detta?


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vecka 31 +3

Emma:

Trött och frusen som en gnu ligger jag i sängen halv nio på kvällen och försöker hålla mig vaken. Lillebror har som vanligt världens hicka i magen och spritter åt alla håll och kanter därinne. Min höga stressnivå börjar så sakteliga sjunka, alla tentor är klarade, min VFU-handledare har gett mig betyg och är bekymrad över hur jag ska orka med enda fram till jullovet. Det kommer jag inte göra, kan jag säga. Även om stressmomenten omkring mig börjar försvinna ett efter ett orkar inte kroppen med. Förkylningen släpper inte och jag håller på att somna i soffan halv sju på kvällen.

Inget blir bättre av att det är tolv minus ute och att gravidjackan som jag beställde för över en månad sen ännu inte har kommit. Den ska komma den här veckan, men jag behöver den redan igår.

Alva börjar lossna lite angående snön. När jag skulle hämta henne på förskolan idag stod hon och kastade snö på ett träd. Jag tycker det är mysigt med snön, såhär innan jul får den gärna ligga och lysa upp i vintermörkret!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Första advent

Emma:

Efter en mysig adventsfrukost framför öppna spisen med änglaspelet idylliskt plingande i bakgrunden åkte vinterkläderna fram. Det går nog till världshistorien med snö i Kalmar så här tidigt på året! Med stor iver kastade sig mamman, pappan och hunden ut i snöyran. Inte Alva? Nä. Snön bemöttes med stor skepcis från dotterns sida och det var ett sparsamt leende som kunde skymtas i mungipan när Bengt sprang med henne i pulkan. Svårflirtad.

I övrigt kan jag meddela att man får sammandragningar av att pulsa i snön. Om någon undrade, alltså.

Hoppfull!

Emma:

Det är inte alltid så lätt att sitta och ta det lugnt när allt julpyssel och julpynt lockar. Det slutade i förvärkar idag igen, nu har det förvisso lugnat sig och det enda som händer i magen för tillfället är att bebis hickar. Det gör han varenda kväll när jag gått och lagt mig.

Min förkylning har satt sig på luftrören. Jag är trött och hoppas innerligt att jag ska orka med morgondagen. De kommer nämligen från universitetet och tittar på en av mina lektioner imorgon! Och det är inte vem som helst som kommer, utan det är min gamla svensklärare från Stagneliusskolan som kommer närvara. Spännande!

I övrigt håller jag tummarna för att få hjälp av min VFU-handledare så att jag kan få släppa VFU:n lite. Det börjar bli lite väl tufft för mig med långa dagar och en trotsig unge som väntar på mig där hemma. Kanske kan vi hitta en lösning!?

Älskar dig!

Emma:

Idag fick Bengt vabba, trots att jag också var hemma. Jag hade inte klarat av energiknippet Alva idag eftersom jag självklart åkte på Alvas förkylning. Jag sov hela förmiddagen medan Bengt och Alva röjt loss här hemma. Alva var pigg som ett helt dagis... Imorgon får hon gå till förskolan och jag ska sitta hemma och kurera mig så gott det går. Ser inget slut på min trötthet och börjar befara att det kommer hålla i sig resterande två månader av graviditeten.

Det är skönt att Alva mår bättre i alla fall. Det gör alltid ont i hjärtat när hon är sjuk.

Igår hade jag förvärkar hela kvällen. Gjorde ont. Förmodligen berodde de på att jag tvingats bära runt för mycket på Alva under dagen. Hon blir så när hon blir sjuk, vill bli buren, vaggas och få närhet.

Ikväll kröp hon upp hos mig i sängen och sa "älskar dig". Då gjorde det lite ont i hjärtat igen...

VAB-måndag

Emma:

Vad kan möjligen bli roligare än en unge i trotsåldern? Jo, en sjuk unge i trotsåldern!! Allt är fel. Det är fel förälder hemma och vabbar (just nu sitter hon och ropar efter pappan), det är fel mat och dryck som erbjuds, eller så erbjuds det i fel behållare - typ i glas istället för flaska, det är fel program på tv eller så är det fel avsnitt. Det finns inte heller utrymme för förslag, ju fler förslag hon får, desto mer fel är det. Dessutom ska hon bäras eller så ska saker hämtas, vilket inte är helt lätt i mitt tillstånd. Det är nästan jobbigare att vabba än att jobba...

I övrigt vill inte tröttheten ge med sig riktigt. Jag hade ju bra järnvärde sist hos barnmorskan, så jag vet inte vad det kan bero på riktigt. Lillebror verkar må bra i alla fall där han bökar runt i magen. Jag känner honom på alla håll och kanter i magen, så än har han inte lagt sig tillrätta. Vore ju skönt om han kunde fixera sig rättvänd tidigt, så man slapp oron för ännu ett kejsarsnitt. Väntar på att de ska höra av sig från förlossningsgruppen Amanda, så jag får komma in och prata om min rädsla för spinalbedövningen. Blir det vanlig förlossning behöver jag inte bekymra mig, men det finns det inga garantier för...

29 +6

Emma:

Idag var det en trött mor som tog en tidig kväll med en god bok istället för att sitta uppe och vänta på att klockan skulle slå legitim läggdags. Det är skönt att bryta lite mot det gamla vanliga och vara lite tråkig för en gångs skull. Det ÄR jobbigt med VFU, och jag kan garantera att den blir bra mycket jobbigare när man är gravid. Men jag är glad att både illamående och foglossning än så länge hållt sig i schack, det är bara tröttheten som gör sig påmind.

Liten Alva har blivit förkyld, igen. Än så länge är det bara snorig näsa och lite hosta, men man vet ju aldrig var det slutar. Så länge hon är pigg och glad och feberfri får hon gå till förskolan. Det blir lite senare dagar nu när jag gör VFU, men Alva verkar vara nöjd ändå. Hon har ju sina kompisar där, favoriten Anton, Meja, Olle och Tuva.

Annars går livet sin gilla gång. Snart är julen här, i helgen ska vi baka lussebullar och pepparkakor. Sen måste vi putsa resterande fönster så vi kan sätta upp adventstjärnorna till advent. För till skillnad från vissa andra tar vi ner dem varje år i god tid. Jag begriper inte hur människan som bor några hus bort klarar av att låta adventsstjärnan hänga ett helt år! Hur står man ut med sig själv??




- Posted using BlogPress from my iPhone

Tiden den går...

Emma:

Denna vecka har Alva varit på strålande humör. Hon har dock börjat drömma mycket på nätterna. Tror det beror på att hon har börjat bli mer medveten om vad som händer omkring henne. På kvällarna när hon ska sova ligger hon och går igenom vad som hänt under dagen. Igår låg hon och pratade om att hon inte ville ha skinka, utan en "ostabit" på mackan. Sen pratade hon om att Olle inte fick pussa och att hon varit hemma hos mormor och moscha (morfar). Och så sjunger hon lite sånger som hon sjungit under dagen.

Det är lite roligare när hon är glad än förra veckan då man gått hela dagen och längtat efter att få hämta henne på förskolan, och får hem en sur, grinig och trotsig unge. Då vill man bara gå tillbaks till förskolan och lämna in henne på förvaring ett par timmar till.

Nu har jag bara fem veckor kvar på VFU:n. Jag trivs förvisso jättebra, men jag är jättetrött, halvdöd, varje dag när jag kommer hem. Eftersom jag börjar 7.45 varje morgon måste jag gå hemifrån vid sju. Det känns när man är gravid, kan jag lova!

Magen i v. 28+4

Emma:

Första bilden är från idag, och den andra är från 29 +3 med Alva. Magen var mycket högre när jag väntade Alva, ser ni?






- Posted using BlogPress from my iPhone

Lovar bättring!

Emma:

Jag ska bli bättre på att blogga, jag tycker det är så roligt att gå tillbaka i tiden och läsa om vad man gjort och vad som hänt. Jag vet också att det finns ett helt gäng därute som går in på bloggen dagligen bara för att kolla om vi skrivit något nytt. Därutöver är jag jätteledsen att det bara finns fyra magbilder från när jag väntade Alva, så det ska jag bli bättre på. Jag har bestämt mig för att inte skämmas över att jag även denna graviditet gått upp mycket i vikt. Det är inget jag kan rå för, eftersom jag har tvingats att småäta för att hålla illamåendet i schack. Nu när jag mår bättre blir det inget småätande, så jag har knappt gått upp något alls de senaste två månaderna. Jag ska vara stolt över det, istället. Än så länge är det +22 kg, och förhoppningsvis behöver det inte bli mer än så.

I övrigt känner jag mig pigg och relativt smidig. Det fungerar än så länge bra att stå upp så pass mycket som jag behöver på VFU:n och jag håller tummarna för att kroppen ska orka lika bra i fem veckor till. Sen är det tillbaka till universitetet och nästa VFU-period är inte förrän nästa höst och då blott fem veckor.

Vi börjar få bukt på den värsta trotsen från Alvas sida. Lösningen på problemet var tydliga rutiner och en enad, konsekvent föräldrafront. Allt fungerar mycket bättre nu, vi får till och med borsta håret på henne. Snart har vi lyckats reda ut alla tovor i bakhuvudet. Det är ganska tunt och långt håret i nacken, så det skulle nog inte skada att klippa ner det lite. Uppe på huvudet är det fortfarande ganska kalt. Såg gamla kort på mig själv i hennes ålder, vi har nästan samma frisyr! Stackars unge, som fick ärva mitt tunna, känsliga hår...

28 +3

Emma:

Ännu ett barnmorskebesök avklarat. SF-måttet följde sin kurva, jag hade lyckats få upp järnvärdet och lillebrors hjärta slog så fint. Till en början slog det lite väl snabbt, bebis var stressad av allt klämmande och han gillar inte när jag ligger på rygg. Det var först när jag lade mig lite på sidan som hjärtljuden gick ner.

SF-mått: 28
Järnvärde: 119
Hjärtljud: 140<
Blodtryck: 115/50

I övrigt mår jag bra. Jag har försökt sluta med ondansetronet, de starka medicinerna jag äter. Första veckan gick jag ned från två tabletter till en, för att sedan sluta med det helt och hållet. Igår var första dagen utan medicin, men efter att varit uppe och spytt två gånger under natten gav jag upp och tog en tablett. Jag får försöka igen om ett par veckor. Hur som helst är jag jätteglad att jag lyckats reducera medicinintaget med 50%. Förra graviditeten blev jag ju inlagd när jag slutade med medicinerna vid tredje trimestern. Jag är så glad att jag mår så bra den här graviditeten!


- Posted using BlogPress from my iPhone

När katten är borta...

...sitter råttan på bordet och äter upp fetaosten i salladen.

Vecka 27 +3

Emma:

Nu börjar lillebror få det trångt därinne. Han har inte alls samma kraft i sparkarna (skööööönt) och verkar mest snurra runt och göra volter. Ibland lyckas han väl dock få in ett par välriktade sparkar, och då gör det ont som attan... Jag har påbörjat nedtrappning av medicinerna, är inne på dag 3 av 14, vilket innebär att jag tar en ondansetron mindre varje dag. Ondansetronet är det som riskerar att skada fostret (de vet inte riktigt eftersom det inte finns så mycket forskning på det). Nedtrappningen går än så länge bättre än väntat, peppar, peppar, och förhoppningsvis kan jag slippa medicinerna snart. I övrigt har jag bara lindriga foglossningar och en olindrig gravidtäppa. Det är nässpray som gäller 24/7. Inget att klaga på, med andra ord.

Alva, vår lilla två-åring, kör en vända trots. Inte oväntat kanske, och den är inte helt okontrollerad. Ibland blir hon så ledsen och upprörd att mammahjärtat håller på att gå sönder. Häromkvällen när hon inte ville gå och lägga sig satt hon på armstödet på soffan och puttade trotsigt på två stora ljusstakar som står där. Hon snyftade högljutt efter att blivit tvingad att byta blöja, ta på sig pyjamas och borsta tänderna. Jag försökte prata med henne, lugnt och sansat, bara för att hon skulle förstå att vi brydde oss om henne och lyssnade på henne. "Alva ledsen!" svarade hon argt och uttrycksfullt på mitt lirkande, som om hon vädjade till att mamma och pappa skulle begripa hur jobbigt hon upplevde det. Annars är Alva väldigt glad och positiv. Den mesta av trotsen ligger runt på- och avklädning av både ytter- och innekläder. Ibland vägrar hon komma till matbordet och äta när vi ropar, men hittills har hon alltid kommit och ätit så småningom. Jag tycker det är viktigt att det inte blir för mycket bråk runt maten, att hon inte ska uppleva att matvägran är ett sätt att göra mamma och pappa upprörda. 

Nu kör min VFU igång igen, och jag har tenta på lördag, så ännu en tuff vecka väntar. Sen kommer det lugna ner sig lite, när jag inte har så mycket att stressa över. Det kommer finnas gott om tid till planering av lektioner, och det ska bli riktigt roligt att få köra igång på allvar med undervisning, om så bara för sex veckor...

Födelsedag