Bad...

Bengan:

Alva tycker inte om att bada. Förra gången gick det mycket bättre.
Tänkte bara lägga ut lite bilder på badet.

Livrädd...

Förtvivlad...

Jävla föräldrar...

Behov

Bengt:

Alla har vi olika behov.
Vissa röker, snusar eller dricker.
Sen har vi de där andra behoven som vi inte riktigt kan specificera.
Behovet av närhet, kärlek, eftertänksamhet, m.m., m.m.
Mina behov har förändrats drastiskt det senaste året, och det känns lite konstigt.
Ett behov som jag haft, som kan vara lite svårt att förstå, är att spela tv-spel. Det har varit mitt sätt att slappna av. När jag kommit hem från jobbet efter en taskig dag, så har jag satt mig en halvtimme-timme framför tv-spelet och bara kopplat bort hela världen.
Min underbara dotter gav mig det nya Call of Duty-spelet i farsdagspresent. Jag har dock inte hunnit spela det så mycket. Mitt spelbehov verkar ha bytts ut mot Alvabehov. Jag tycker att jag har alldeles för lite tid med Alva. Jag bara jobbar och jobbar...
Saknaden och längtan är brutal när man inte är nära henne.

Här om dagen så blev suget av att spela så stort att jag ändå drog igång mitt kära xbox.
Inget ljud...
Det fungerar för övrigt som det ska, men utan ljud. Jag har ändrat inställningar och fixat och donat, men utan resultat.
Givetvis blev suget av att spela ännu större när jag inte kan, och inte faen kan man spela utan ljud. Det är ju som att se på film utan bild...

Jag har som ni hör kanske världens största I-lands problem.
Emma har helt andra behov.
Ibland kan det vara svårt att lägga alla sina gamla behov och rutiner åt sidan och faktiskt inse att man nu är småbarnsfar, med allt vad det innebär.

Men en sak är säkert.
Jag skulle aldrig välja bort mitt barn mot något annat.

Att repa sig efter kejsarsnitt

Emma:

Jag tänker inte ljuga. Kejsarsnitt gör förbannat ont. Det gör säkert vanlig förlossning också, jag har än så länge inget att jämföra med. Det gör ont att få barn, hur det än går till.

Jag tvingades upp för att gå på toa och duscha dagen efter kejsarsnittet. Det tog, utan att överdriva, tjugo minuter att ta sig upp ur sängen. En sköterska och en barnmorska stod bredvid och väntade tålmodigt (?) och gav mig tips och råd. Jag gnydde av smärta men lyckades slutligen ta mig upp ur sängen. Personalen var nästan nedlåtande när jag gnällde över smärtorna i magen, "ja, ja, det gör ont", men det sved ju så in i tusan. Jag lyckades i alla fall, med hjälp, ta en dusch. På natten sen var jag tvungen att ta mig upp igen för att gå på toa. Trots smärtstillande gjorde det så ont att jag ett tag funderade på att strunta i det. Det gjorde ännu mer ont än vad det hade gjort på dagen.

Dagen därpå var det dock lite lättare att ta sig upp. En annan barnmorska än hon som hjälpt mig dagen innan kom in för att ta bort förbandet och då gnällde jag över smärtan i magen. När hon undersökte mig förklarade hon att det inte var konstigt att jag hade så ont, det var ett stort blåmärke på ena sidan och förmodligen hade jag fått en ordentlig blödning i muskeln under kejsarsnittet. Skönt att få bekräftat att jag hade rätt att ha ont, samtidigt som man blir lite förbannad på personalen som hjälpt mig dagen innan. Kunde de inte varit mer förstående?

Idag har ärret i stort sett läkt. Jag har lite känselbortfall på magen, och i ena ärränden blöder det ibland. Annars är det bra. Det har gått fyra veckor och två dagar sedan förlossningen. Jag kämpar hårt för att få tillbaka mina magmuskler. Magmusklerna dras ju isär under kejsarsnittet för att man ska kunna komma åt bebis och det tar lite tid innan de fungerar normalt igen. Jag får kämpa under vanliga promenader för att kunna gå, magmusklerna är ännu inte riktigt med. Men jag måste röra på mig, kämpa, för att kunna komma i form igen. Idag ska lilla hjärtat och jag gå och handla, det får bli dagens träningspass.

När det har gått 6-8 veckor är man redo och kan börja träna igen. Det får bli en mjukstart då, jag känner mig inte redo att svettas än på ett tag...

Men hur enorm smärtan än har varit, så är det garanterat värt det. Alva är det finaste som finns!

Uppdaterad önskelista

Nu uppdaterar vi önskelistan!

Till oss:
- Jag och Bengt håller på att spara ihop till en Ektorpfåtölj + fotpall från IKEA, så vi önskar oss presentkort där.
- Vi har också hittat en lyxig kaffebryggare med inbyggd kaffekvarn på MediaMarkt, så presentkort därifrån skulle vi bli jätteglada för!


Till Alva:
- Byxor, också i storlek 56, hon har så långa ben lilla fröken, så hon har storlek 56 redan nu
- Bodies i strlk 50 och 56 - till jul blir det nog snarare 56 än 50 som gäller
- Finkläder - klänningar - finns jättemycket fint på KappAhl
- Pekböcker och böcker som Max kaka och Emma går till tandläkaren
- Mobil till skötbordet, finns jättefina på lekmer.se
- Diinglisar med speldosa, finns också jättefina på lekmer.se
- Babysitter - behöver inte vara något avancerat
- Bärsele, vill ha båda varianterna, bärsjal och vanlig bärsele
- Mitt första album, gärna med mycket plats för foton, finns t.ex. på adlibris

Sömntjat

Emma:

Sitter i soffan och njuter av en härlig kopp kaffe latte, som jag längtat så mycket efter under graviditeten. Det var lika gott som jag föreställt mig. Alva kör sin favorit: somna i min famn och vakna och gnälla så fort jag lägger ner henne. Jag får blogga med en hand. Det ger tid för eftertanke, samt att jag hinner glömma vad jag skulle skriva om.

Hur som helst, numera står tv:n på i bakgrunden mest hela dagarna. Mest för att bryta tystnaden men också för att underhålla. Den här veckan har det varit sömntema på tv4 och människor med sömnproblem har intervjuats tillsammans med sömnforskare och annat löst folk som säger sig veta allt om sömn. Människor intervjuas på stan och häpnadsväckande många stackars mammor beklagar sig över att de inte fått sova en endaste hel natt ostört sedan deras barn föddes. Jag förstår att det är jobbigt, men att kalla det sömnproblem är väl att gå lite väl långt? Problem blir det väl inte förrän man blir väckt av sitt barn och faktiskt inte kan somna om?

Jag har visserligen bara varit mamma i en månad, men jag har definitivt inte fått sova en hel natt sedan Alva föddes. Det är inte hela världen för jag har lätt för att somna om. Det kan vara lite irriterande att en liten fjant ska bestämma när jag får sova eller inte, men jag förlåter henne, hon är ju så fin. Men jag lider verkligen med de föräldrar som inte kan somna om när de blivit väckta, i synnerhet när man har ett jobb man ska gå till dagen efter.

För övrigt är Alva sjukt söt när hon mornar. Hon sträcker på sig och gnyr lite med hes röst. Tänk att man kan älska ett litet liv så mycket!?

Bara Alva

Tiden den bara rinner iväg...

Emma:

Igår fyllde Alva fyra veckor. På fredag fyller hon en månad. Igår var familjen Skoog och hälsade på. Alva fick en stoooor body i storlek 62. Jag fick lite panik när jag insåg att den bodyn skulle passa Alva om cirka två månader. Hon kommer vara stora tjejen om bara två månader... Lilla Melvin hade växt och blivit stora pojken, han studsade, pratade och käkade riktig mat. Vi räknade efter och insåg att det var tre månader (!) sen vi träffades sist. Helt sjukt vad tiden går fort. Förhoppningsvis dröjer det inte tre månader till nästa gång vi ser dem.

Inatt föll Alvas första snö. Tänk vad roligt det ska bli när man får åka ut till pulkabacken och röja loss! Undrar när hon blir stor nog för att uppskatta det...

Min amningshjärna blir jag inte riktigt klok på... Även om den tillsammans med en gravidhjärna vann TP sist är den inte riktigt med. I måndags bjöd vi Calle och Bella på smörgåsar och Bella undrade om brödet var hembakat. Jag hånade henne och sa att jag bakat på ett recept som heter Icas Vetekakor. Tills jag insåg att hon menade det andra brödet, det som jag faktiskt hade bakat. Tur att man är vaken. Dessutom är en amningshjärna alldeles fantastiskt livsfarlig ur brandsynpunkt. Härom dagen drog jag igång plattorna på spisen för att laga mat, men började plocka och städa istället och glömde alldeles bort att jag hade spisen på... Inte helt okej...

Superhelg!!

Alva på fårskinnsfällen hon fått av farmor och farfar

Emma:

Nu har Alva äntligen fått träffa sin farmor, farfar, båda fastrar, båda morbröder och kusinen Elliot - allt på en helg!

Vi fick långväga besök från Karlstad, Bengts föräldrar och båda systrar och Alva fick så mycket presenter att vi nästan drunknar i dem! (Bortskämda unge!) Nu är det massor vi kan stryka från vår önskelista - och det har inte ens varit julafton än. Jag lägger in en uppdaterad önskelista lite senare!

Alva har inte bara blivit bortskämd med presenter - hon har fått uppmärksamhet som inte är av denna värld. Hundratals pussar och kramar, alltid en famn att vila i och alltid någon som frivilligt och omsorgsfullt bytt blöjan. Det har varit en fantastiskt trevlig helg, även om tiden försvann iväg och vi knappt hann med något annat än att avverka de vanliga målen mat. Alva fick dock en premiärtur på stan och jag köpte hennes första strumpbyxor som hon ska ha till sin nya klänning på julafton!

På söndagen fick Alva träffa både morbror Fredrik och morbror Calle, samt kusin Elliot. Elliot den lilla söta ängeln höll sin kusin i famnen jättelänge. Han tyckte att hon var mycket sötare i verkligheten än på kort. När han lämnat ifrån sig Alva satt han kvar ett tag och så sa han lite blygt till mig: "Jag måste säga att jag tycker det var en fin unge du födde fram...". Gullunge! Det var så roligt, när Elliot fick Alva i sin famn blev det som värsta presspådraget, tusen kameror åkte fram och det blixtrade från alla håll. Alla ville ha kort på de två enda kusinerna i familjen Millerfelt!

Idag tar vi igen oss lite och samlar ny energi. Idag ska Alva bada och gå en liten promenad - större ambitioner än så har vi inte...

Sådan mor, sådan dotter...

Bengt:

Idag är min första VAB-dag. Yiiipppiiieee!!! Eller inte...
Emma har åkt på mjölkstockning med medföljande 40gradiga feber. Just idag som vi hade tid hos ortopeden med Alva.
Det blev pappa-Bengt som fick åka själv utan mamma-Emma. Det var lite läskigt faktiskt... Ortopeden var helt fantastiskt bra. Innan jag visste ordet av så hade han klätt av Alva, fått av blöjan och börjat göra rent henne. Jag fattade ingenting. Sen undersökte han henne i ca 2min, och sen var det klart och vi åkte hem.

Emma har legat och yrat hela natten och jag tror inte att hon har fått så väldans bra sömn inatt. Det gynnar ju inte direkt hennes feber.
Nu är det ju även så att imorgon så kommer Alvas fastrar, farmor och farfar. Och det blir ju inte så roligt om Emma är sjuk. Men vi får göra det bästa av situationen.

Alva har börjat kräkas, precis som hennes mamma har gjort i 9månader.
Inga dåliga kaskader heller...
Och det kanske märkligaste utav allt, är att jag tycker det är mysigt och sött.
Man blir knäpp.

Äntligen!

Emma:

Är hemkomna från veckans BVC-kontroll. Alva fick beröm för sin starka nacke och vakenhet. Vi vägde henne bara idag och hon hade gått upp exakt 200 gram på fem dagar. Nu har tjockisen spräckt fyrakilosgränsen och väger 4050!! Nu får Alva och jag sova hur länge vi vill på natten (-så länge det inte går mer än fem timmar innan hon äter igen) och vi behöver inte oroa oss för att vi fattade fel beslut när vi började med nappen igår. Hon vill ju äta hela tiden och sen kräks hon massor, och jag är helt övertygad om att hon åt för sugbehovet snarare än av hunger. Igår kväll satt hon i min famn och sög på nappen, det var så mysigt... Vem kunde ana att det skulle vara så gott med bebisgos??

Idag har jag slarvat bort Alva två gånger

Emma:

Jag är trött idag. Så pass trött att jag slarvar bort min dotter. Fördelen nu när hon är så liten är ju att hon ligger kvar där man la henne senast. Men för min del kommer jag inte riktigt ihåg. När jag sprang på toaletten satte jag henne på fotpallen i sovrummet, men när jag kom tillbaka fick jag ett par sekunders panik "HON ÄR BORTA!! HON HAR TRILLAT!! NÅGON HAR STULIT HENNE!!" innan jag insåg att jag inte alls ställt mjukliften i sängen, utan på fotpallen. Lite senare under dagen, när det var dags att byta på henne så lägger jag henne i spjälsängen för att jag var tvungen att fylla på med varmvatten. När jag kommer tillbaka uppstår samma panik som tidigare när jag inser att hon inte alls ligger på skötbordet, där jag fick för mig att jag lagt henne (varför jag nu fick för mig det då jag inte lämnar min barn ensam på skötbordet) - innan jag inser att hon ligger där hon ska, i spjälsängen.

Är jag en dålig mamma som slarvar bort mitt barn??

Så var det det här med sömn...

Emma:

Bengt får definitivt ingen sömn om nätterna, 5-6 timmar störd sömn per natt. Han är trött när han kommer hem på kvällarna. Jag har väl ingen rätt att klaga, jag behöver ju inte gå till ett arbete dagen efter... Alva sover ganska mycket annars, men i natt var inte en sovnatt för lillfröken. I natt var en äta-och-spy-natt. Från två inatt till sex i morse åt Alva en gång i timmen. Däremellan kräktes hon. Idag har det fortsatt, hon äter jätteofta och spyr däremellan. I övrigt verkar hon ganska nöjd och har haft vakentid i stort sett hela tiden sedan vi gick upp halv tio i morse. Bebisar kan vara lite svåra att förstå sig på ibland...

Imorgon är det BVC som gäller, och har Alva gått upp minst 100 gram tänker vi börja med napp. Hon har visat tendens till att vara väldigt suttig de senaste dagarna, men BVC har avrått oss från att börja med napp innan Alva nått upp till sin födelsevikt. Jag känner mig inte tillräckligt trygg i mitt föräldrarskap för att kunna trotsa de råd vi får. Jag menar, de har ju ändå utbildning i ämnet, jag har bara tre veckors erfarenhet...

Nu skriker Alva igen. Hon vill hänga i mammas knä. Det är en sån dag i dag... Det är så svårt att spy på mamma om man ligger i mjukliften...

En dålig farsdag

Emma:

Det är dålig farsdag. Alvas pappa är på jobbet och kör ett 7-19-pass på sin första fars dag. Han gick upp 05.20 i morse och fick definitivt inte kaffe på sängen, då både Alva och jag sov som små grisar. Farsdagspresenten som Alva och jag beställt har inte kommit än, den kommer väl imorgon istället, så inte får Alvas pappa någon present heller. Stackars Alvas pappa.

Förhoppningsvis kan väl Alva och jag laga god mat till hennes pappa ikväll i alla fall, så att den står på borden vid 19 när han kommer hem. Om inte Alva får för sig att hon ska äta precis då...

På allmän begäran (eller, ja, Bengt och jag kan sitta och titta på klippet flera gånger, om och om igen) lägger jag ut ännu ett filmklipp på Alva. Så här ser hon ut idag!!

Den finaste bukett jag sett!

Emma:

Fick av min mormor och morfar genom blombud en av de vackraste buketter jag någonsin sett! Vita liljor och rosor mixat med rosa nejlikor... Något liknande skulle jag kunna tänka mig som brudbukett. Tack mormor och morfar!

Fredag = städdag?

Alvas favoritsovställning

Emma:

Under hela min uppväxt har fredagar varit städdagar, och även som vuxen har jag fortsatt med traditionen. Det hör liksom fredagen till att på kvällen kunna sätta sig i soffan och njuta av en nystädad lägenhet. Man blir liksom ledig hela helgen och behöver bara upprätthålla ordningen... Alltid, förutom under min graviditet för då orkade jag inte, har jag planerat in städningen så att helgen blir fri.

Men Alva höll inte med. Denna dag skulle inte alls vara en städdag, utan det skulle vara en hänga-i-mammas-famndag. Ingenting dög, några minuter i mjukliften, sen kom skriket som inte tystnade förrän hon låg i mammas famn. Normalt brukar lilla fröken ha lite vakentid mellan 10-12 på förmiddagen och likadant på kvällen, men idag skulle det visst vara vaket hela dagen. Det gick inte att lura henne, när hon slocknat efter maten lade jag ner henne i mjukliften - men efter bara några minuter vaknar hon och skriker.

Mamma vann till sist. Lilla bebisen klarade inte att hålla sig vaken längre, vid fyra slocknade hon och har sovit som en gris ända sedan dess. Så städat blev det! Vet inte hur många gånger jag stängde av dammsugaren för att kolla om hon fortfarande andades...

Nu sitter vi i soffan och njuter av en nystädad lägenhet. Alva ligger och rycker i sömnen... Hon är så söt när hon sover!

Alva är vaken!

Emma:

Jag bara älskar det här gosmonstret!

Önskelista

Emma:

Med tanke på kommande högtidsdagar tänkte jag lägga ut en önskelista för lilla familjen Näslund/Millerfelt, för er som tänkt vara så snälla att köpa oss något!!

Till oss:
- Jag och Bengt håller på att spara ihop till en Ektorpfåtölj + fotpall från IKEA, så vi önskar oss presentkort där.
- Vi har också hittat en lyxig kaffebryggare med inbyggd kaffekvarn på MediaMarkt, så presentkort därifrån skulle vi bli jätteglada för!




Till Alva:
- Pyjamaser i strl 56 - gärna "sparkdräktsvarianten" så slipper hon bli så kall om fötterna
- Byxor, också i storlek 56, hon har så långa ben lilla fröken, så hon har storlek 56 redan nu
- Bodies i strlk 50 och 56 - till jul blir det nog snarare 56 än 50 som gäller
- Finkläder - klänningar och leggings - finns jättemycket fint på KappAhl
- Pekböcker och böcker som Max kaka och Emma går till tandläkaren
- Mobil till skötbordet, finns jättefina på lekmer.se
- Diinglisar med speldosa, finns också jättefina på lekmer.se
- Babysitter - behöver inte vara något avancerat
- Bärsele
- Barnservis, finns jättefina med Elsa Beskow-motiv på Cervera
- Mitt första album, gärna med mycket plats för foton, finns t.ex. på adlibris

Jag är inte ett stort fan av Hello Kitty, så hellokittyprylar undanbedes... Och genustänk! Ljusrosa är inte ett måste bara för att Alva är en flicka!!

BVC-kontroll

Emma:

Nu är vi hemkomna från ännu en kontroll på BVC. Alva växer och går långsamt upp i vikt. Nu är hon 52 cm lång och väger 3850 g - 55 gram ifrån sin födelsevikt! Nej, mamma är inte helt nöjd, jag hade önskat att hon var uppe i sin födelsevikt idag, men jag antar att man inte kan få allt. Jag vet att jag borde vara nöjd, hon både växer och går upp i vikt, men jag kan fortfarande inte slappna av riktigt. Jag måste fortfarande väcka henne på natten för att hon ska äta när hon bör och det är stört omöjligt att hålla henne vaken för amning mer än tio minuter. Sen blir det blöjbyte så hon vaknar till lite, sen kan jag amma henne i tio minuter till. Alva vill uppenbarligen sova mer än 3-4 timmar, jag vill och Bengt vill sova, men ingen av oss får...

Vi fick veta att utslagen i ansiktet inte var någon livsfarlig sjukdom, utan hormonutslag. Hon trodde att håret på öronen skulle försvinna så småningom (ja, vår fina lilla tjej har hår på öronen, långt brunt hår från toppen på örat ner till örsnibben). Vi fick också veta att varken jag eller Bengt har alkohoholproblem (no shit?)...

För övrigt tror jag att Alva kommer få kolik så småningom. Jag tycker hon visar tendenser till det.

Oro...

Bengt:

Jag kan inte mer än hålla med mamma Emma.
Oron är brutal!
I stort sett hela Emmas lista kan jag skriva under på, förutom punkterna med aptiten och kaffet.
Jag äter fortfarande som en halv häst, även om jag ibland kan glömma av att äta helt...
Jag har ju som Emma redan berättat börjat jobba igen, och det innebär ju ungefär 10st koppar kaffe på en bra dag. Trots att kaffet på jobbet smakar krossad asfalt.

Ta inte illa upp nu kära arbetskolleger, men för tillfället hatar jag mitt jobb.
Inte för att jag inte trivs på jobbet, för det gör jag verkligen, utan för att jag måste lämna hemmet.
Igår var det första dagen på jobbet EA (Efter Alva) och det gjorde verkligen ont i hela hjärtat att åka hemifrån. Det blir inte värre än så här tänkte jag.
GLÖM DET!!!
Idag gjorde det ännu ondare. Alva verkar lite krasslig, och oron ökade ännu mer. Och inte får man vara hemma och oroa sig, utan jag måste iväg till en stenugn och jobba i 11timmar...
Man blir ju nästan en samhällsfara när huvudet är hemma och kroppen på jobbet.
Men nu ska jag vara ledig i två dagar, och det ska bli helt underbart skönt att få vara hemma med min underbara familj.

Alva fyller 2 veckor

Emma:

Vet inte var tiden tar vägen riktigt, men den rinner iväg. Pappa Bengt har gått tillbaka till jobbet, så nu får Alva och jag klara oss själva här hemma. Det går ganska bra, men i natt har Alva varit snorig och idag tycker jag hon känns varm. Vi har ingen febertermometer här hemma, så det ska Bengt köpa på vägen hem från jobbet. Tills dess kan jag bara sitta och spekulera i huruvida hon är döende eller inte. Mitt hjärta håller på att gå sönder av oro, även om hon inte varit snorig under dagen...

Hon har dessutom fått ansiktet fullt av små knottror, som enligt google är något slags hormonutslag. Fast i min värld kan det vara vad som helst. Hon kan ha en livsfarlig hudsjukdom också. Tur att vi ska till BVC på torsdag, så jag kan få fråga om allt. Som sagt, jag håller på att gå sönder av oro.

Undrar för övrigt varför jag har så mycket sovbilder på henne. Kan det vara för att hon sover i stort sett hela tiden? Sover hon för mycket, kanske?

Min oroslista (varsågoda att skratta åt mig, ni vana småbarnsföräldrar):
- Att hon inte äter eller får i sig tillräckligt mycket. Ibland får jag fortfarande väcka henne på nätterna för att hon ska få i sig lite mat. Äter hon för sällan? För lite i taget? Får hon i sig tillräckligt med mjölk? Har hon rätt sugteknik??
- Utslagen i ansiktet. Är hon allergisk mot något?
- Ibland skriker hon utan känd orsak. Har hon ont? Håller hon på att få kolik?
- Sover hon för mycket? Kan det bero på att hon får i sig för lite mat? Eller är hon sjuk?
- Hon kändes lite varm förut, kan hon ha feber?
- Jag har förlorat min aptit och har svårt att äta ordentligt - innebär detta att Alva inte får i sig den näring hon behöver?
- Jag dricker två koppar kaffe om dagen, är detta för mycket? Det är ju så sjukt gott med kaffe, och jag har inte druckit det på nio månader, vill inte tvingas avstå från det ytterligare. Fast för Alvas skull gör jag vad som helst, förstås...

Om femton år ser nog oroslistan annorlunda ut... men oron finns nog kvar.

Vi är bortskämda!!

Kolla moster! Pyjamasen jag fick av dig!!

Emma:

Jag och Alva har fått så mycket presenter att vi håller på att bli alldeles bortskämda. Det är roligt att fylla år, lite roligare att få barn! Jag trodde aldrig det skulle vara så roligt att få presenter till sitt barn. Lilla söta Alva, det märks att hon har många omkring sig som kommer älska henne...

Lägger in lite bilder på det hon fått i helgen av mormor och morfar och moster Johanna:

Vågen är min bästa vän!!

Emma:

Det är mycket sällan jag upplevt något positivt kring vågar under mina levnadsår. Men de senaste dagarna har vikten varit på min sida! På en vecka har jag gått ner 13 kilo!! och Alva har gått upp till 3690 gram!! Vi var ju på BVC igår och fick veta att alla prover och dylikt visade att Alva mådde bra. Hon har vuxit till 51 cm och som sagt gått upp 130 gram sedan vi vägde henne i söndags.

Bengts förlossningsberättelse

Bengt:

Visst var det så som Emma skrev, men här kommer min version av hur vår älskade Alva landade i våra armar.

Vid 14.15 kommer Emelie springandes på jobbet.

”Bengt! Du ska hem. Emma har ringt.”

Jag sprang ut till ”porten” för att ringa hem. Anci öppnar dörren åt mig och säger åt mig att åka hem istället för att ringa. Jag springer ner i omklädningsrummet, slänger av mig grejerna och på med ytterkläderna. Jag har aldrig cyklat så fort hem. Väl hemma så är Emma lugnet själv. Inga värkar, men i mig värker oron.

Vid 15.30 är vi inne på ett undersökningsrum och väntar på läkaren. Värkarna börjar komma mer frekvent och jag är rädd för att Emma ska föda vid varje värk.Två gånger är jag ute hos barnmorskan och vill att hon ska komma in. En gång ringer jag på och får ett ”Vad vill du den här gången då?”. Hon var riktigt otrevlig, eller så var det jag som var orolig…

Typ två timmar senare så kommer läkaren och nu går det undan.

In i ett rum för att förberedas inför kejsarsnittet. Den otrevliga barnmorskan tillsammans med en undersköterska kommer och hjälper oss. Barnmorskan försöker sätta sådan där konstig sak i handen på Emma (sådär så att hon slipper bli stucken mer) men misslyckas brutalt. Två gånger!!! Jag blir bara mer och mer irriterad på henne.

Strax innan kl. 18 åker vi sängtaxi till operation. Där möts vi av de som ska ta hand om oss. En av damerna är en förälder till en elev jag var klassföreståndare åt förra terminen. Det tog en 10min innan jag faktiskt förstod vem det var. Jag tror även det var en dam till där, vars barn jag också haft. Men jag vet inte. Jag var inte koncentrerad på henne. Allt mitt fokus var på Emma.

En narkosläkare, som jag inte heller tyckte om, försöker sätta bedövning i ryggen på Emma som är livrädd. Men vem skulle inte varit det. Jag sitter bredvid och försöker lugna henne, men det är svårt när jag själv är livrädd. Narkosläkaren lyckas inte med bedövning på Emma, klåparen har svårt och Emma blir bara mer och mer rädd. Jag blir mer och mer irriterad och förbannad på låtsasdoktorn, men försöker svälja alltihopa så att Emma inte känner av min oro.

Läkaren som ska genomföra snittet måste springa iväg för att förlösa en annan kvinna, och vi blir sittandes på operationsbordet. Emma rädd och jag livrädd.

Jag kommer på att jag glömt kameran, och får springa tillbaka för att hämta den. Innan jag lämnar operation så måste jag byta om igen. Jag springer det snabbaste jag bara kan till vårt rum. River ut alla kläder för att hitta kameran, svär en låååååång ramsa som jag verkligen hoppas att ingen hörde, och löper tillbaka. Byter om igen och springer in på operationen. Emma har nu fått lite mer lustgas och jag upptäcker till min förtvivlan att batterierna i kameran är slut. Alice mamma (hon som jag var klassföreståndare åt) som stannat kvar, trots att hon slutat, går och hämtar ett par batterier åt mig. Det är även hon som tagit de första bilderna åt oss. Tack!

Vi får nu sitta och vänta länge, länge, länge, tills läkaren äntligen kommer tillbaka. Emma är lite lagom drogad på lustgas och sitter och sjunger någonting i munstycket. Narkosläkaren, som jag tror de bytte, lyckas nu sätta bedövningen och de bygger upp ett tält åt oss. Vi ligger under tältet och pratar om vår kommande bebis.

Rätt som det är så hörs barnskrik. Känslan som går genom min kropp är obeskrivbar. Ni som upplevt det, vet vad jag menar. Ni som inte upplevt det hoppas jag får göra det i framtiden. Det är utan tvekan det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.

Barnmorskorna (numera är de alla barnmorskor i vimlet av människor och barnskrik) säger åt mig att titta upp. Jag gör detta, och tittar in i hålet på Emmas mage. ”Nej inte där. DÄR!” säger en barnmorska till mig.

Och där är hon! Blå som en smurf, liten som en brödlimpa, skrikandes som ett högtalarsystem med alldeles för mycket diskant. Det vackraste barn jag någonsin sett.

Jag får nu gå ut i rummet bredvid tillsammans med två barnmorskor för att tvätta bort det mesta fettet, samt klippa av navelsträngen. Sen blir det en snabb sväng in till Emma, för att sedan gå iväg för att bada, väga, mäta, ge spruta, kamma, sätta på blöja och ta på kläder. Detta tog alldeles för lång tid, och jag ville ingenting hellre än att ta med lilla Alva till Emma. Jag var otroligt hög på diverse endorfiner, men samtidigt helt sanslöst orolig för Emma. Hur mådde hon? Gick operationen bra? Låg hon och hade ont? Levde hon?

Vi fick till sist gå ner till Emma, och jag fick lägga Alva på hennes bröst. Även denna känsla är obeskrivlig.

Emmas förlossningsberättelse

Emma:

Det blir mer bilder och mindre text när man bloggar med en hand... Vi tar typ 14 kort om dagen på henne, så det blir en del bilder. Jag inbillar mig ju att man måste ta kort på henne minst en gång varje dag, i varje klädesplagg, i varje situation ur 10 olika vinklar och ljus, när hon sover, när hon är vaken, när hon badar, när hon ligger på skötbordet, osv... Många kort blir det!

Här kommer i alla fall en lång förlossningsberättelse om hur Alva kom till världen för den som orkar och vill läsa:

Den 26:e oktober Graviditetsvecka 37 +4:

14.15 – Vattnet går precis när jag reser mig från toaletten. Lyckas ringa efter Bengt på jobbet, han är hemma tio minuter senare. Jag är ganska lugn men lite chockad. Har inga värkar så jag vet ju att det kan dröja innan bebis kommer. Bengt packar det sista till BB-väskan och går med hundarna som jag var på väg med att göra precis innan vattnet gick.

15.30 – Vi kommer in till förlossningen och hänvisas till ett undersökningsrum där vi blir uppkopplade till CTG. Jag har fortfarande inga värkar men vattnet sipprar fortfarande rikligt och det gör ont i ländryggen. Vi är uppkopplade i cirka 40 minuter. Hjärtslagen ligger runt 150 slag per minut och jag känner lite fosterrörelser fortfarande. Strax efter att de kopplat ur oss ur CTG:t sätter värkarna igång och blir mer och mer regelbundna.

16.50 – Barnmorskan kommer äntligen in och ger mig Bricanyl för att få värkarna att avstanna lite.

17.30 – Läkaren kommer in och gör ultraljud, det konstateras att barnet fortfarande ligger i säte med huvudet under mitt högra bröst. Livmodertappen är helt utplånad och jag är öppen 2 cm. Jag berättar att jag bestämt mig för kejsarnitt.

17.45 – Jag och Bengt får komma till ett nytt rum där vi förbereds för kejsarsnitt. Jag har fortfarande täta värkar och får ännu mer bricanyl av barnmorskan. De sätter kateter på mig.

17.50 – Vi skickas till operation. Bengt får nya kläder och en narkosläkare kommer och förklarar för mig hur ryggbedövningen går till. Narkosläkaren kommer närvara under hela operationen eftersom jag fått hjärtstopp under narkos när jag var barn. Vi får komma in i operationssalen. Narkosläkaren försöker ge mig ryggbedövning, men försöket misslyckas eftersom jag har svårt att slappna av och börjar få panik i rädsla för bedövningen. Mitt i alltihop måste läkaren lämna operationen för att bege sig till en annan förlossning med komplikationer. Vi får vänta i en hel timme innan hon kommer tillbaka, vilket är tur, för Bengt har glömt kameran i rummet med våra kläder. Han springer i väg och hämtar den, när han kommer tillbaka konstateras det att batterierna är slut, men som tur är finns det en snäll sköterska där som är mamma till en av Bengts gamla elever som fixar nya batterier till oss. Det är skiftbyte och nästan all personal byts ut, barnmorskan och undersköterskan som hängde med från förlossningen är dock kvar, och mamman till en av Bengts gamla elever stannar kvar fast hon slutat och tar kort på kejsarsnittet! Mina värkar kommer nästan konstant, jag får ännu mer Bricanyl och lustgas. Nu försöker narkosläkaren ge mig ryggbedövning återigen, den här gången går det bättre eftersom jag kan slappna av – jag sitter och sjunger hög på lustgas!

19.05 – De skär upp mig.

19.08 – Vi hör (ser ju ingenting eftersom det hänger ett skynke framför oss) bebisskrik och de första tårarna kommer. De säger åt Bengt att resa sig upp så han får se. Barnet torkas av och de visar upp det för oss – det är en flicka!! Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då jag får se mitt barn för första gången! Ganska snart läggs hon upp på mitt bröst under tiden som de tar ut moderkakan. Hon är alldeles varm och go, och ligger på mitt bröst och tittar med sina stora blå ögon. Sedan försvinner Bengt och min nyfödda dotter för ett bad och navelsträngsklippning och jag får inte återse dem förrän mycket senare på uppvaket…