Bengt och jag tar varannan sovmorgon. Igår fick jag sova, idag fick Bengt sova. Imorgon får ingen sova. För att lalla upp klockan sex varje morgon är smått tärande på kroppen, så man behöver sova lite extra ibland. Igår när jag vaknade vid åtta var jag helt borta. Det tog tjugo minuter innan hjärnan fungerade normalt, förmodligen hade jag sovit stenhårt de där två timmarna när ingen bebis låg och sparkade mig i ansiktet...
Under morgonen hann Alva säga sitt namn en gång till, och i morse sa pekade hon på pappan och sa pappa. Det känns som om hon säger mamma och pappa lika ofta, och hon lärde sig de två olika orden med två veckors mellanrum. Det är jämlikhet, tycker jag!
Hon är nog världens trögaste unge... Fått sin pappas gener? Hon älskar att sitta med mina armband i munnen, bara för att man garvar åt henne. Det är som om hon sitter och fular sig med flit! Sötunge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar