Plötsligt blir man överförtjust när en kråka kommer i närheten ute på hundpromenaden. "Titta, en kråka! Kraaaa, kraaa!", säger man och kraxar inlevelsefullt. Det blir spontana applåder om kråkan får för sig att ge en liten flyguppvisning. Man stannar under ett träd, och tittar upp, fascinerad över det färgglada lövverket som prasslar i vinden. Häpnar över att det sträcker sig långt upp i himlen. Blir man utskälld av en hund stannar man helt plötsligt, istället för att skynda vidare, och tittar på hunden. Härmar den lite. Kör en traktor eller grävmaskin förbi är lyckan total. "Titta, en traktor! Brum, brum" säger man exalterat och pekar.
För plötsligt upptäcker man allt igen. Man ser allt genom sitt barns ögon. Man ser hur vackert blå himlen är och hur fascinerande världen är. Jag uppskattar skönheten i världen, ser världen ur ett nytt perspektiv, ur nya ögon. Ingenting är längre självklart..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar