Helt plötsligt har jag två armar fria och kan skriva blogginlägg fastän Alva är vaken och i skrivande stund lite gnällig. För det finns ett pappa som kan ta hand om henne och som vill ta hand om henne. Jag beundrar ensamstående, i synnerhet de som heltid behöver ta hand om en bebis på egen hand. Det är nog riktigt tufft. Jag tyckte det var tufft i alla fall, i synnerhet med två hundar som ska gå ut i tid och otid.
Alva börjar bli sig själv igen. Hon är den där pigga glada ungen som inte har långt till skratt och leenden. Det är en fantastisk unge vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar