,
Emma:
Det här med barnskratt… Det har en märklig inverkan på psyket och välmåendet. Nu när jag fått barn förstår jag plötsligt filmen Monsters Inc där det visar sig att barnskratt ger mer energi än någonting annat.
För plötsligt sitter jag där i soffan och slår mig själv i huvudet med en PET-flaska, bara för att mitt barn garvar när jag gör det. Jag slår mig själv frenetiskt så blodvite uppstår (nåja, nästan) och Alva skrattar. Jag står och hoppar upp och ner, upp och ner, i en evighet och säger ”Buuuuuu”, bara för att Alva skrattar åt det. Jag pussar och pruttar Alva på halsen och magen till en oändlighet, bara för att mitt barn tycker det kittlas och skrattar. Jag springer runt med mitt barn i bärselen tills ryggen kröks, bara för att min barn tycker det är skojigt.
Jag är en slav under mitt barn.
Inte nog med det, hela min vardag går ut på att mitt barn ska må bra. Jag blir förtvivlad när hon inte äter fast hon är hungrig, när hon inte sover fast hon är trött. Jag blir så frustrerad att jag nästan gråter bara för att det inte fungerar som det borde. Jag byter blöjor på henne, trots att hon hatar att ligga på skötbordet numera, jag byter kläder på henne för att hon ska vara ren och fin, trots att det är det värsta hon vet. Och jag mår dåligt av det. För hela min värld kretsar runt mitt barns välmående. Och hela mitt liv går ut på att ta hand om henne. Jag sätter mitt barn i första rummet, har inget eget liv, och det gör inget. För så länge mitt barn mår bra, då mår jag bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar