Brutalt separerades modern från sin dotter på förskolan idag. Jag blev tillsagd att klä på ungen ytterkläderna och helt frivilligt tultade hon därefter ut på förskolgården utan en enda tanke på att modern inte hade några intentioner att följa med. Jag vet inte om det blev gråt någonsin under hela utetiden. I en och en halv timma satt jag och iakttog mitt barn genom fönstret, såg hur hon gungade och gungade, åkte vagn och åkte rutschkana. Själv drack jag kaffe och pratade med en av de andra föräldrarna som var där. Försökte fokusera på att klistra fast bilder i en pärm till Alva, med kort på nära och kära.
Det var inte så farligt som jag försökte få det låta som. Allt gick bra och var smidigt. En smått sammanbiten Alva kom in, hon var kanske besviken på mig som inte hängde med ut. Troligtvis kommer det gå alldeles fantastiskt bra att lämna henne på förskolan, och så får man betala för det sen när man kommer hem. Så har det varit hittills i alla fall. I dag var inget undantag, Alva har varit helt sjukt grinig, stundtals otröstlig men omväxlande på alldeles utmärkt humör. Ändå tror jag hon har jätteroligt på förskolan, hon kommer dit med ett leende och sysselsätter sig gladeligen med alla spännande saker som finns där. Pedagogerna tar så väl hand om henne, lockar på henne, försöker engagera henne i olika lekar och tröstar henne. Det känns tryggt. Jag tror hon är i goda händer.
Snart är inskolningen över, och då lovar jag att jag ska prata om något annat. Tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar