Emma:
Alva satte i halsen idag. Vad vet jag inte, för det hade gått flera timmar sedan hon åt. Kanske hade det fastnat lite smörgås i gommen som lossnade först då och som Alva sen fick i fel strupe. Jag hade hört någonstans att man skulle lägga barnet i knät och dunka det i ryggen, vilket jag trots paniken kom ihåg. Flera minuter (förmodligen tiondels sekunder) senare börjar Alva skrika, vilket jag hört ska vara ett gott tecken. Så hostar hon lite till och ut kommer en massa slem. Hade hon satt slem i halsen? Alva gråter lite till och jag springer in till fadern som försöker ta igen nattens förlorade sömn (hajk under bar himmel i åskoväder).
- Det är nåt med Alva! Säger jag och Alva gråter.
Bengt sover vidare som om det inte hade hänt något (män är mästare på att sova hårt när de inte ska).
- DET ÄR NÅT MED ALVA! Skriker jag så högt att tillochmed tant Agda hade vaknat. Vilket även Bengt gör. Äntligen. Han förstår dock inte allvaret i det hela, förmodligen eftersom Alva sitter och ler.
Jag dog en smula i det ögonblicket jag insåg att Alva inte fick någon luft. Det verkar dock bara vara jag som går traumatiserad ur händelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar