De senaste dagarna har Alva varit en liten solstråle. Man har nästan glömt bort att hon kan vara så här glad efter två månader av förkylningar, tänder, inskolningar och därav en ytterst känslig och ledsen unge. Först tänkte vi att det berodde på att det var helg; att hon inte behövde lämnas på förskolan; men idag var det likadant. Jag lämnade förvisso en panikledsen Alva på förskolan, men det var andra bullar när jag kom. Jojo, lillfröken hade minsann tagit steget från pedagogernas knä, ner på golvet. Och det var inget mellanting, hon hade verkligen sprungit runt och lekt själv hela dagen! När jag kom för att hämta henne styrde hon för fullt med kritor och hennes snuttekanin och kom springandes med ett leende på läpparna när hon hörde min röst. Och allt hade gått bra, hon hade kunnat sitta själv och äta - och hade ätit jättemycket, och hon hade gått och lagt sig och somnat helt själv.
Och ungen jag fick med mig hem var en solstråle. Inget gnäll och gny på hela dagen.
När det var läggdags sa jag åt henne att gå och säga godnatt till pappa sprang hon fram till honom och gav honom en stoooor puss på munnen, sen sprang hon till sängen och ställde sig och väntade på att bli upplyft. Vilken kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar