En vanlig onsdag för 1,5 år sedan jobbade jag på ett annat jobb än det jag har nu. Emma gick hemma och var fantastiskt gravid. Hon kräktes väl en si så där 10 gånger per dag just i den här vevan. Vi hade bara någon månad tidigare flyttat till vår nuvarande lägenhet, och vi längtade till Alvas födelse.
Som vanligt cyklade jag hem på min lunch, och där stod lunchen framdukad. Makaroner och stekta hot-dogs, med mycket extra kryddor på, delade i små bitar. Världens bästa lunch enligt mig...
Emma berättade då att hon mådde ovanligt bra just idag, och det var då jag bestämde mig.
Jag hade sedan några månader tidigare mailkontakt med en dam som hade just den där blomman som jag ville köpa till Emma. Henne ringde jag upp och frågade om jag fick komma förbi och köpa den. Hon sa att det var OK, och direkt efter jobbet åkte jag dit. Visst det blev nästan 5 mil tur-och-retur, men det var det värt.
Väl hemma undrade Emma vart jag hade hållit hus någonstans. Jag svarade genom att gå ner på knä, och fria till henne.
Idag, 18 månader senare, kan jag fortfarande känna nervositeten jag hade.
Det blev inte ett frieri på ett romantiskt ställe utomlands, med en solnedgång i värmen.
Det blev i vårt vardagsrum, en onsdag med en pelargon i handen.
Men det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar