Emma:
Det var med en tyngd i hjärtat jag lämnade förskolan i förmiddags. När jag skulle lämna henne klamrade hon sig fast vid mig som en liten apunge och när jag gick tittade hon chockat, förvånat på mig och grät från tårna. Är man ens som mor skapad för att separera sådär från sitt barn varje morgon? Sitter här och försöker plita ner något vettigt ord på hemtentan, men det är inte helt lätt när min tanke sitter borta på förskolan hos min lilla älskling. Om två timmar får jag gå och hämta henne, och ska jag vara helt ärlig kommer jag nog vara tio minuter före utsatt tid. Sen ska vi kramas, resten av dagen, hon och jag. Jag får tänka att hon har det bättre och roligare på förskolan än hon skulle ha hemma hos mig, med en stressad mor som inte har tid att leka eller bry sig. Nu kan jag ju släppa allt och bara vara med henne när hon kommer hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar