Emma:
Bilden av den moderna mamman är en stark, självständig kvinna som fortsätter sitt liv som vanligt trots att hon fått barn. Hon tränar varje dag, börjar jobba tidigt, kör på ersättning istället för att amma, träffar vänner och går på after-work... medan den moderna pappan sitter hemma och tar hand om barnen och hemmet.
Jag har upplevt att det börjar bli något skamset kring amning, något fult. Ersättning kan ju faktiskt pappan vara med och mata, och man kan mata barnet överallt (för det är inte helt okej att sitta och amma på offentliga platser), man kan dricka det där goda vinet till maten utan att det påverkar barnets mjölk... Att amma är något stenålderstänk som den moderna mamman inte kommer gå med på. Är det så? Ska man börja skämmas för att man vill amma sitt barn?
Samma attityd verkar gälla att ha barnet sovande hos sig i sängen. Den starka, självständiga mamman ska vara strong nog att låta barnet sova i sin egna säng, gärna i ett annat rum. Det kan jag hålla med om, men jag tycker inte det är nödvändigt när vi snackar spädbarn. Varför ska jag behöva kliva upp ur sängen bara för att bebis är hungrig? Är det inte mer praktiskt att ha barnet hos sig då? Och jag erkänner, jag är inte emotionellt redo för att låta mitt barn ligga två decimeter bort bakom spjälorna. Jag behöver henne hos mig. Nära mig. Jag vill kunna känna när hon andas, höra hennes andetag, se om hon ligger vaken i mörkret, kunna ligga och hålla om henne när hon vill ha närhet eller massera hennes mage när hon har ont i den... Härom morgonen när jag slog upp mina ögon möttes jag av Alvas stora blå, och när hon log mot mig tänkte jag bara "fuck the world, hon ska sova hos mig för evigt". Skämt åsido, självklart ska hon lära sig att sova i sin egen säng, men vad är det för mening med det när hon inte ens själv klarar av att reflektera över var hon ligger någonstans? Då kan jag väl lika gärna vänta tills hon inte vaknar 4-6 gånger varje natt?
Och mest borde jag väl skämmas för att jag inte vill vara borta från mitt barn? Det verkar som om man ska lämna bort barnet så tidigt som möjligt till en barnvakt så att man får egentid och kan njuta med sin partner eller helt enkelt gå och shoppa på stan. Jag tycker det räcker alldeles utmärkt med att jag går hundpromenader medan Bengt är hemma med bebis. Mer än så tänker jag inte vara borta från Alva förrän jag känner mig redo. Jag har inget behov av egentid. Än.
Jag menar inte att det är fult att vara en modern mamma. Och ibland kräver omständigheterna mjölkersättning, sömn i egen säng eller barnvakt. Men på något sätt verkar det ha blivit så fult att vilja något annat, att vara mamma så som mamman varit genom tiderna. Det verkar vara så fult att lalla runt hemma och städa och fixa. Jag tänker dra med mitt barn på stan och där hon inte är välkommen, dit kommer inte heller jag.
Våga vara omodern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar