Jag är inte road

En trött, julpyntad bebis

Emma:

Jag är inte känd för att ha särskilt bra tålamod, även om det faktiskt blivit bättre med åren. När jag var tonåring blev jag svart i ögonen så fort någon bara tänkte på att pröva mitt tålamod. Men jag kan fortfarande bli sådär alldeles fantastiskt rosenrasande förbannad. Fastän denna dag fram till tresnåret var alldeles oerhört bra; jag fick sova till tio i morse (förmiddags), Alva och jag hade en lång sångstund där ungen tacksamt skrattade (log) åt att få pussar av mig, jag fick duscha utan att barnet protesterade en enda gång så jag hann t.o.m. tvätta håret, min oäkte hälft kom hem på sin lunch och höll oss sällskap... Okej, so far so good.

Men så kom första hundpromenaden. Hundarna hade av någon anledning tagit för givet att de inte skulle få följa med när jag packade ihop ungen i barnvagnen, och blev alldeles kopiöst glada när de upptäckte att så inte var fallet. Detta resulterade i skuttande hundar kring barnvagnen vilket av någon anledning gärna slutar i att någon (oftast hunden som befinner sig framför vagnen) blir påkörd. När jag kört på Peija två gånger insåg hon att hon skulle akta sig för vagnen. Detta ville hon göra fem meter bort, och med ett 129 centimeter långt koppel slutade det med att jag fick sätta foten i den meterhöga snövallen bredvid cykelbanan. Det kom in snö i skorna båda underifrån och ovanifrån. Eftersom det är plusgrader är denna snö alldeles fantastiskt blöt. Mina fötter var alltså dyngsura efter redan fem minuters promenad.

Hundpromenaden blev inte bättre av att vi bor i området som Gud glömde. Det är åtminstone området kommunen glömde när de diskuterade snöröjning. Ännu värre blev det när jag kastat in hundarna i lägenheten och med barnvagn begav mig till Ica Maxi. Trots att vi lagt alldeles för mycket pengar på en barnvagn som motsvarar Volvos XC90 kan man svära sig harmynt över framkomligheten i Kalmar (kommunens snöbudjet spräcktes redan i våras). Smarta snöröjare har lagt upp en vall på 2,27 meter mitt framför en plogad cykelbana som man inte ens skulle kunna ta sig över även om man inte drog på en äkta offroadbarnvagn. Och som om detta inte var irriterande nog har det flyttat in tolv deciliter snöslask i mina skor - som förövrigt är trasiga trots att de bara är två månader gamla. Jag har beställ dem via internet, och eftersom det är de enda skorna jag kan ha på mig efter graviditeten, finns det ingen möjlighet att skicka tillbaka dem.

Väl inne på Ica håller jag på att halka och slå ihjäl mig på stengolvet eftersom det är täckt med ett två centimeter tjockt snöslasklager. Gummimattor är inte att tänka på eller? Som om detta inte var nog kryllar det av stressade korkade människor inne på Ica. Folk lyckas verkligen stå i vägen överallt och att lämna plats eller företräde för en barnvagn verkar inte tänkbart för dessa idioter. Så när jag väl lassat underredet på barnvagnen full av julmust så att vagnen knappt är styrbar hänger mitt tålamod på en skör tråd. Då, just då, beslutar sig en stackars telefonförsäljare från 3 ringa med anledning att mitt mobilabonnemang går ut snart. Det slutar med att jag blir kopplad till kundtjänst för att säga upp mitt abonnemang.

Där möts jag av Christoffer som uppenbarligen ägnat sin dag till andra sura och otrevliga människor och själv säkert har tänkt att gå hem snart i snöslasket till sin tomma, mörka, trånga, omöblerade etta i Skärholmen bredvid familjen Bogdan som tycker om att dansa till oerhört hög iransk musik mellan två och fyra varje natt. Man kan säga att han är på ungefär samma underbara lysande humör som jag. När jag med söckersöt röst meddelar att jag vill säga upp mitt abonnemang och gärna gör om det till ett kontantkort istället, börjar kära lilla muntra Christoffer tjata om ett abonnemang där man BAAAARA betalar 34,50 i månaden och ringer gratis till blabla bla och blablabla. Nä, sa jag, jag vill inte ha någon månadskostnad, jag vill bara ha ett kontantkort för att det kan vara smidigt om ens vanliga abonnemang av någon anledning inte fungerar. Christoffer är dessvärre inte benägen att släppa tanken på att han ska få sälja ett sånt där fantastiskt billigt skitabonnemang till mig och börjar ifrågasätta mitt beslut om kontantkort. Här brister alltså mitt tålamod, som hängt på en oerhört skör sytråd, och jag låter obehindrat all min ilska flyta ut över denne förmodligen trångbodde Christoffer. Det slutar med att jag varken har abonnemang, kontantkort eller ens mitt nummer efter det att abonnemanget går ut om 3 månader...

Undrar vem som drog det kortaste strået, han eller jag?