Faderen

Emma:

Pappan ska ta ut pappadagar, han ska vara delaktig vid graviditet, han ska vara med under förlossningen, han ska ta sitt ansvar; idag inte bara som familjeförsörjare utan också vara delaktig i vaknätter, vab och dagishämtning. Självklart!

Men så möter man verkligheten. Det började på MVC. Vår tilldelade barnmorska, old school Kajsa som vägrar använda datorn mer än nödvändigt, ser knappt Bengt. Vid två tillfällen under inskrivningssamtalet ägnar hon honom en blick och det är när han öppnar munnen. Annars existerar han inte. Vi byter bort Kajsa efter några möten, av fler anledningar än att hon inte gillar män, och får en ny, jättehärlig barnmorska.



Nästa möte med verkligheten är alla graviditetskalendrar på internet. Här uppmanas fadern att tänka på modern, visa hänsyn till hennes hormoner, underhålla hennes cravings och barnsäkra lägenheten. Jag tror inte att pappor som är så pass intresserade av att läsa graviditetskalendrar på internet inte begriper det här själva.

Nästa verklighet var myndigheten. Eftersom Bengt inte haft vett att gifta sig med mig innan Alva kom till tvingas vi gå till familjerätten och skriva på papper om vem fadern är. Det är år 2010! Räcker det inte med att man skriver något slags intyg hemma och skickar in? Näääääjdå, här ska det vara två vittnet som bevittnar när vi skriver under papperna.


Och så kom vi till förlossningen. Vår kära förlossningsbarnmorska lackade ur på Bengt när vi flaggade på för att mina värkar börjar bli täta och börjar göra riktigt ont. Noll förståelse för att han kanske är orolig eller tycker det är jobbigt att titta på när jag har ont. Inte blev det bättre på BB. Bengt får ju stanna kvar över nätterna eftersom kejsarsnitt räknas som en specialförlossning, jag behöver hans hjälp eftersom jag inte kan resa mig ur sängen och än mindre lyfta mitt barn. Vi turas om att ta hand om Alva under nätterna så att båda får sova. Alva är orolig och har svårt att komma till ro om hon inte får ligga i någons famn. Jag är orolig för att amningen inte fungerar som den ska och ber en barnmorska komma in för att kolla om Alva har ett bra tag osv. Nattbarnmorskan som ska hjälpa mig kommer in tre gånger under natten, samtliga gånger lyckas Bengt ligga och sova, varpå barnmorskan lite drygt säger: "Han där är ju här för att hjälpa till, inte ligga och sova" och gör en gest mot den stackars oskyldige fadern. Förvånad försvarar jag honom, och säger att han visst hjälper till!

Men vad är det för fel på folk? Varför tas det för givet att papporna inte är delaktiga i sina barn? De pappor jag har mött älskar sina barn och är minst lika delaktiga i sina barns uppväxt som mödrarna. De byter bajsblöjor, gråter av lycka när deras barn ler mot dem för första gången, gråter av sorg när de måste lämna sina barn för att jobba och ringer 1177 i oro för att barnet kan vara döende i stora snorsjukan...

Det är nog dags att anställda inom sjukvården vaknar upp och ser sanningen i vitögat; jämställdheten är en annan idag och det är nog dags att de utgår ifrån att pappan är minst lika delaktig som mamman.

Alva älskar sin pappa så mycket att det var han och inte mamma som fick det första riktiga leendet.