Hormonig...

Bengt:

Jag har läst om pappor som blir skengravida, men aldrig trodde jag att jag skulle bli en av dem.
Jag är grinig och "grinig"...
Jag är evigt tacksam att jag har en så förstående fästmö. Tyvärr kommer jag på mig själv, när jag ibland okynnes-skäller på hundarna och katterna. Där är mitt tålamod noll.
Jag har fixat klart i barnrummet nu, men jag fick inte flytta in spjälsängen i sovrummet än. Det får vänta tills bebben kommit.

Sitter och småkikar lite på idol på 4:an och fick just en mycket manande blick av min älskade här bredvid. Blicken jag fick sa: "Sluta sjunga din jävla idiot, låten är ju kass. Fattar du inte det???"
Då bara måste jag ju fortsätta. Fast jag vet hur det slutar...
Det brukar sluta med att min kära fästmö slår mig lite lätt, jag skriker AJ (mest för saken skull, för det gör ju knappast ont liksom...) och sen blir jag överfallen av en konfundersam rottweiler som ska sätta sig på mig. Gärna på mitt huvud om det går, och rottisens matte småflinar och är nöjd. Kanske för att mitt sjungande nu dövts av en 40kilos rottis, eller just för att hon lyckats med den fina uppfostran av densamma.
Jäkla hund... ;-)