Emma:
Jag gillar inte grannar. Jag skulle helst inte vilja ha några, fast jag vill ju naturligtvis inte bo alldeles ensligt heller. Jag har väldigt lätt för att störa mig på andra människor, och just grannar är väldigt lätta att störa sig på. Vår granne ovanför till exempel, de har dammsugarmani. Varje dag dammsugs det, ibland flera gånger. Mattor och sängkläder vädras och skakas från balkongen, fastän det klart och tydligt står skrivet att man inte får göra så. Deras barnvagn står i trappuppgången. Det får inte barnvagnar göra ur brandrisksynpunkt. Dessutom står den i vägen. De har även en hund som inte får gå några promenader. Den får gå lös på gräsmattan utanför och göra sitt. Djurplågeri, tycker jag. Deras barn är i trotsåldern och skriker och gråter konstant. Fast jag stör mig nog mest på dammsugningen. Den påminner mig om att jag också borde dammsuga.
Grannen som bor i gavellägenheten i huset mittemot har allvarliga problem med lysröret på toaletten. Den blinkar disko. Det stör alldeles fantastiskt mycket, och självklart står det tänt mest hela tiden där inne. Jag begriper inte hur de står ut.
En annan granne i trappuppgången lät sin dotter kissa precis vid den allmänna grillplatsen på gården. När hon kissat färdigt går de upp till sig. Jag höll på att gå i taket.
Svensk som jag är säger jag naturligtvis ingenting, utan jag bloggar om det i stället. Och hoppas att de inte läser min blogg, för jag vill ju inte irritera någon.
Själv är jag världens bästa granne med två hundar som skäller så fort vi inte är hemma, tre katter som gärna smiter in i trappuppgången fast de inte får, och snart har vi även ett spädbarn som tänker skrika i tid och otid. Förmodligen kommer vi nog få ett kolikbarn, i alla fall om man ska tro Murphys lag; allt som kan gå fel kommer att gå fel vid absolut sämsta tänkbara tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar