Emma:
Det är lite svårt att veta vem i familjen som är SkallePer egentligen, den enda som verkar ha håret intakt är Bengt. Alvas frilla är nog snarare något att asgarva åt än gråta över... till en början var det en helt vanlig munkfrilla efter att håret nötts bort på bakhuvudet men numera börjar hon tappa håret ovanpå huvudet också. Jättesnyggt. Förmodligen kommer vi få en liten lintott då både Bengt och jag var blonda när vi var barn, Alva har dessutom ganska ljusa ögonbryn och ögonfransar vilket tyder på att även hon kommer vara blond. Nåja, det är inte mycket till hår där inte.
Men SkallePer skulle även kunna vara jag. Jag har inte börjat bli skallig än, men jag tappar alldeles gränslöst mycket hår. Det ligger långa hårstrån överallt. Och Alva är inte den som är den, utan grabbar gärna tag i mitt hår och när jag väl lyckas ta mig loss sitter lillfröken där med en tova hår i handen och ler skadeglatt åt mig. Jag har en teori om att hon är lite avis på att jag har så mycket hår och att hon känner att hon inte vill vara ensam om att vara skallig.
Smakisarna går fortfarande bra. Alva hjälper till för fullt när hon ska äta, hon sular tag i skeden och stoppar den i munnen. Fast släpper jag så släpper hon också och då får man gröt överallt. Men gröt är gott. Imorgon ska vi prova morotspuré, fast vi fortsätter nog med gröten på kvällarna, det kan vara roligt för Bengt att få vara med och mata henne lite också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar