Kampen mot hyperemesis

Emma:

För ett år sen började jag spy, ganska exakt. Det började ganska blygsamt, jag kände mig allmänt konstig i kroppen i en vecka innan jag spydde för första gången. På sätt och vis var det välkommet eftersom jag under graviditeten där jag fick missfall aldrig mådde dåligt. Jag ville må dåligt eftersom det var en bekräftelse för att allt var bra med fostret.

Lite morgonillamående kunde man väl stå ut med.

Eller hur. Jag spydde. Och spydde. Och spydde. Jag fick tips om att man skulle ha mariekex på nattduksbordet som man skulle käka innan man steg upp ur sängen. Jag spydde mariekex. Jag vaknade av att jag höll på att spy. Jag fick tips om postafen, receptfritt åksjukepiller, men jag kräktes ändå. Och blev trött.

Till sist fick jag några lergigan comp av MVC. Jag mådde fortfarande illa, men slutade nästan att kräkas helt. I en hel vecka. Sen började helvetet igen.

Vecka 12 skulle allt vara bra igen, det sa alla. Men inte för mig. Vecka 13 lades jag in på sjukhus, eftersom jag kräktes en gång i halvtimman. Fick inte i mig någonting, inte vatten, inga förbaskade mariekex heller. Jag låg inlagd i 3 dygn för att vätska upp med dropp och tömma magen. Efter två dagar fick jag äta för första gången. Det var helt fantastiskt, dillkött med potatis, mmmm.... Jag hade inte kunnat äta ordentligt på flera veckor. Numera levde jag på primperan suppar, vilket faktiskt gjorde mitt liv drägligt.

Men jag kräktes fortfarande. Nästa anhalt var vecka 20, då skulle det gå över, det sa alla. Jag var skeptisk, hade börjat förlika mig med att jag faktiskt kunde må dåligt resten av graviditeten. Men med primperanet fungerade det någorlunda. Jag började jobba i början på juni. Jag hade inte kräkts på en vecka. Men efter två veckor på jobbet var det igång igen, jag började kräkas trots primperanet, och det blev mer och mer för varje dag. Jag sjukskrevs. Och fortsatte att kräkas. Jag började på eget initiativ och med viss konsultation med läkare och farmaceuter kombinera lergigan comp med primperan. Ungefär varannan timme är jag tvungen att stoppa i mig något att äta, jag måste göra det innan jag hinner bli hungrig, annars kräks jag. Det är ett helvete, kan jag säga, att tvingas äta när man inte är hungrig.

Under tredje trimesten får jag inte äta varken primperan eller lergigan, säger läkarna på MVC, så när augusti kommer slutar jag med medicinerna. Det slutar med att jag kräks så mycket att jag blir inlagd på sjukhus igen. Eftersom jag passerat v. 22 i graviditeten blir jag nu inlagd på förlossningen till skillnad från tidigare då jag legat på gyn. Här får jag skäll för att jag slutat med medicinerna. Det borde jag inte ha gjort.

Jag fortsätter med lergigan och primperan. I början av september blir jag inlagd igen. Denna gång för att jag har sjukt hög puls och hjärtklappning. Läkarna kan inte hitta något fel på mig, men de spinner vidare på min egen teori om att det var någon ångestattack. Jag får tid hos kuratorn på gyn. Att kräkas 24-7 i 7 månader har satt sina spår, både hos mig och hos Bengt. Efter första mötet med kuratorn kräks jag inte på en hel vecka. Jag kan bara spekulera i vad det beror på, men min egen teori är att jag i sviterna av missfallet i kombination med extremt illamående utvecklade en psykosomatisk hyperemesis. Jag säger inte att det är något jag skulle kunna "tänka mig ur" - för det kunde jag inte, men med psykologhjälp släppte den värsta stressen och jag började må bättre.

Mitt i alltihop visar det sig att mina SF-mått är alldeles för höga och vid tillväxtultraljudet konstateras det att barnet sitter i säte alldeles för nära inpå beräknat förlossningsdatum. Och att barnet förmodligen kommer vara ganska stort när det föds. Min hjärna belastas alltså även mitt i allt elände med att klura ut huruvida jag vill göra kejsarsnitt eller inte.

Under de sista 2 veckorna innan Alva föddes kräktes jag inte alls. Jag hann få 2 veckor bra graviditet. Med grym halsbränna och fantastisk foglossning. Men jag spydde inte och jag orkade göra saker på ett helt annat sätt än tidigare. Och morgonen efter att Alva föddes behövde jag inte längre lergigan eller primperan. Hyperemesisen var borta.

Jag är fortfarande oerhört lycklig och lyrisk över att jag inte mår illa. Jag behöver inte äta förrän jag är hungrig. Jag kan äta vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Och jag har världens vackraste dotter hos mig.