Emma:
Idag, efter över en veckas grötätande, var det dags för morotspuré. Alva vet vad som gäller och sparkar ivrigt med ben och armar, exalterad över vad som komma skall. Hon sträcker sig efter skeden och gapar duktigt.
När morotspurén nuddar tungan stannar hon upp och tittar förvånat på mig. Vad är detta? Vad har du gjort, mamma? Det här är inte god gröt.
Alva grinar illa och matar ut morotspurén ur munnen med hjälp av tungan. Hon ser anklagande på mig.
"Det är gott!" uppmanar jag min dotter och försöker stoppa in ännu en sked puré i munnen på henne.
Alva gapar inte längre. Hon är inte längre ivrig och viftar inte heller med armar och ben. Skeptiskt matar hon ut ännu en sked morotspuré ur munnen med hjälp av tungan. Efter några skedar blir hon förbannad. Nu får du lägga av morsan, jag äter inte sånt här skit, jag äter bara gröt och bröstmjölk, talar hon om för mig. Och det skär i mammahjärtat för att jag gjort min dotter besviken.
Och imorgon ska jag göra det igen. Ge henne morotspuré. Det här med föräldraskap var tuffare än jag trodde....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar