Emmas förlossningsberättelse

Emma:

Det blir mer bilder och mindre text när man bloggar med en hand... Vi tar typ 14 kort om dagen på henne, så det blir en del bilder. Jag inbillar mig ju att man måste ta kort på henne minst en gång varje dag, i varje klädesplagg, i varje situation ur 10 olika vinklar och ljus, när hon sover, när hon är vaken, när hon badar, när hon ligger på skötbordet, osv... Många kort blir det!

Här kommer i alla fall en lång förlossningsberättelse om hur Alva kom till världen för den som orkar och vill läsa:

Den 26:e oktober Graviditetsvecka 37 +4:

14.15 – Vattnet går precis när jag reser mig från toaletten. Lyckas ringa efter Bengt på jobbet, han är hemma tio minuter senare. Jag är ganska lugn men lite chockad. Har inga värkar så jag vet ju att det kan dröja innan bebis kommer. Bengt packar det sista till BB-väskan och går med hundarna som jag var på väg med att göra precis innan vattnet gick.

15.30 – Vi kommer in till förlossningen och hänvisas till ett undersökningsrum där vi blir uppkopplade till CTG. Jag har fortfarande inga värkar men vattnet sipprar fortfarande rikligt och det gör ont i ländryggen. Vi är uppkopplade i cirka 40 minuter. Hjärtslagen ligger runt 150 slag per minut och jag känner lite fosterrörelser fortfarande. Strax efter att de kopplat ur oss ur CTG:t sätter värkarna igång och blir mer och mer regelbundna.

16.50 – Barnmorskan kommer äntligen in och ger mig Bricanyl för att få värkarna att avstanna lite.

17.30 – Läkaren kommer in och gör ultraljud, det konstateras att barnet fortfarande ligger i säte med huvudet under mitt högra bröst. Livmodertappen är helt utplånad och jag är öppen 2 cm. Jag berättar att jag bestämt mig för kejsarnitt.

17.45 – Jag och Bengt får komma till ett nytt rum där vi förbereds för kejsarsnitt. Jag har fortfarande täta värkar och får ännu mer bricanyl av barnmorskan. De sätter kateter på mig.

17.50 – Vi skickas till operation. Bengt får nya kläder och en narkosläkare kommer och förklarar för mig hur ryggbedövningen går till. Narkosläkaren kommer närvara under hela operationen eftersom jag fått hjärtstopp under narkos när jag var barn. Vi får komma in i operationssalen. Narkosläkaren försöker ge mig ryggbedövning, men försöket misslyckas eftersom jag har svårt att slappna av och börjar få panik i rädsla för bedövningen. Mitt i alltihop måste läkaren lämna operationen för att bege sig till en annan förlossning med komplikationer. Vi får vänta i en hel timme innan hon kommer tillbaka, vilket är tur, för Bengt har glömt kameran i rummet med våra kläder. Han springer i väg och hämtar den, när han kommer tillbaka konstateras det att batterierna är slut, men som tur är finns det en snäll sköterska där som är mamma till en av Bengts gamla elever som fixar nya batterier till oss. Det är skiftbyte och nästan all personal byts ut, barnmorskan och undersköterskan som hängde med från förlossningen är dock kvar, och mamman till en av Bengts gamla elever stannar kvar fast hon slutat och tar kort på kejsarsnittet! Mina värkar kommer nästan konstant, jag får ännu mer Bricanyl och lustgas. Nu försöker narkosläkaren ge mig ryggbedövning återigen, den här gången går det bättre eftersom jag kan slappna av – jag sitter och sjunger hög på lustgas!

19.05 – De skär upp mig.

19.08 – Vi hör (ser ju ingenting eftersom det hänger ett skynke framför oss) bebisskrik och de första tårarna kommer. De säger åt Bengt att resa sig upp så han får se. Barnet torkas av och de visar upp det för oss – det är en flicka!! Jag kommer aldrig att glömma ögonblicket då jag får se mitt barn för första gången! Ganska snart läggs hon upp på mitt bröst under tiden som de tar ut moderkakan. Hon är alldeles varm och go, och ligger på mitt bröst och tittar med sina stora blå ögon. Sedan försvinner Bengt och min nyfödda dotter för ett bad och navelsträngsklippning och jag får inte återse dem förrän mycket senare på uppvaket…