Bengts förlossningsberättelse

Bengt:

Visst var det så som Emma skrev, men här kommer min version av hur vår älskade Alva landade i våra armar.

Vid 14.15 kommer Emelie springandes på jobbet.

”Bengt! Du ska hem. Emma har ringt.”

Jag sprang ut till ”porten” för att ringa hem. Anci öppnar dörren åt mig och säger åt mig att åka hem istället för att ringa. Jag springer ner i omklädningsrummet, slänger av mig grejerna och på med ytterkläderna. Jag har aldrig cyklat så fort hem. Väl hemma så är Emma lugnet själv. Inga värkar, men i mig värker oron.

Vid 15.30 är vi inne på ett undersökningsrum och väntar på läkaren. Värkarna börjar komma mer frekvent och jag är rädd för att Emma ska föda vid varje värk.Två gånger är jag ute hos barnmorskan och vill att hon ska komma in. En gång ringer jag på och får ett ”Vad vill du den här gången då?”. Hon var riktigt otrevlig, eller så var det jag som var orolig…

Typ två timmar senare så kommer läkaren och nu går det undan.

In i ett rum för att förberedas inför kejsarsnittet. Den otrevliga barnmorskan tillsammans med en undersköterska kommer och hjälper oss. Barnmorskan försöker sätta sådan där konstig sak i handen på Emma (sådär så att hon slipper bli stucken mer) men misslyckas brutalt. Två gånger!!! Jag blir bara mer och mer irriterad på henne.

Strax innan kl. 18 åker vi sängtaxi till operation. Där möts vi av de som ska ta hand om oss. En av damerna är en förälder till en elev jag var klassföreståndare åt förra terminen. Det tog en 10min innan jag faktiskt förstod vem det var. Jag tror även det var en dam till där, vars barn jag också haft. Men jag vet inte. Jag var inte koncentrerad på henne. Allt mitt fokus var på Emma.

En narkosläkare, som jag inte heller tyckte om, försöker sätta bedövning i ryggen på Emma som är livrädd. Men vem skulle inte varit det. Jag sitter bredvid och försöker lugna henne, men det är svårt när jag själv är livrädd. Narkosläkaren lyckas inte med bedövning på Emma, klåparen har svårt och Emma blir bara mer och mer rädd. Jag blir mer och mer irriterad och förbannad på låtsasdoktorn, men försöker svälja alltihopa så att Emma inte känner av min oro.

Läkaren som ska genomföra snittet måste springa iväg för att förlösa en annan kvinna, och vi blir sittandes på operationsbordet. Emma rädd och jag livrädd.

Jag kommer på att jag glömt kameran, och får springa tillbaka för att hämta den. Innan jag lämnar operation så måste jag byta om igen. Jag springer det snabbaste jag bara kan till vårt rum. River ut alla kläder för att hitta kameran, svär en låååååång ramsa som jag verkligen hoppas att ingen hörde, och löper tillbaka. Byter om igen och springer in på operationen. Emma har nu fått lite mer lustgas och jag upptäcker till min förtvivlan att batterierna i kameran är slut. Alice mamma (hon som jag var klassföreståndare åt) som stannat kvar, trots att hon slutat, går och hämtar ett par batterier åt mig. Det är även hon som tagit de första bilderna åt oss. Tack!

Vi får nu sitta och vänta länge, länge, länge, tills läkaren äntligen kommer tillbaka. Emma är lite lagom drogad på lustgas och sitter och sjunger någonting i munstycket. Narkosläkaren, som jag tror de bytte, lyckas nu sätta bedövningen och de bygger upp ett tält åt oss. Vi ligger under tältet och pratar om vår kommande bebis.

Rätt som det är så hörs barnskrik. Känslan som går genom min kropp är obeskrivbar. Ni som upplevt det, vet vad jag menar. Ni som inte upplevt det hoppas jag får göra det i framtiden. Det är utan tvekan det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.

Barnmorskorna (numera är de alla barnmorskor i vimlet av människor och barnskrik) säger åt mig att titta upp. Jag gör detta, och tittar in i hålet på Emmas mage. ”Nej inte där. DÄR!” säger en barnmorska till mig.

Och där är hon! Blå som en smurf, liten som en brödlimpa, skrikandes som ett högtalarsystem med alldeles för mycket diskant. Det vackraste barn jag någonsin sett.

Jag får nu gå ut i rummet bredvid tillsammans med två barnmorskor för att tvätta bort det mesta fettet, samt klippa av navelsträngen. Sen blir det en snabb sväng in till Emma, för att sedan gå iväg för att bada, väga, mäta, ge spruta, kamma, sätta på blöja och ta på kläder. Detta tog alldeles för lång tid, och jag ville ingenting hellre än att ta med lilla Alva till Emma. Jag var otroligt hög på diverse endorfiner, men samtidigt helt sanslöst orolig för Emma. Hur mådde hon? Gick operationen bra? Låg hon och hade ont? Levde hon?

Vi fick till sist gå ner till Emma, och jag fick lägga Alva på hennes bröst. Även denna känsla är obeskrivlig.