Emma:
Jag tänker inte ljuga. Kejsarsnitt gör förbannat ont. Det gör säkert vanlig förlossning också, jag har än så länge inget att jämföra med. Det gör ont att få barn, hur det än går till.
Jag tvingades upp för att gå på toa och duscha dagen efter kejsarsnittet. Det tog, utan att överdriva, tjugo minuter att ta sig upp ur sängen. En sköterska och en barnmorska stod bredvid och väntade tålmodigt (?) och gav mig tips och råd. Jag gnydde av smärta men lyckades slutligen ta mig upp ur sängen. Personalen var nästan nedlåtande när jag gnällde över smärtorna i magen, "ja, ja, det gör ont", men det sved ju så in i tusan. Jag lyckades i alla fall, med hjälp, ta en dusch. På natten sen var jag tvungen att ta mig upp igen för att gå på toa. Trots smärtstillande gjorde det så ont att jag ett tag funderade på att strunta i det. Det gjorde ännu mer ont än vad det hade gjort på dagen.
Dagen därpå var det dock lite lättare att ta sig upp. En annan barnmorska än hon som hjälpt mig dagen innan kom in för att ta bort förbandet och då gnällde jag över smärtan i magen. När hon undersökte mig förklarade hon att det inte var konstigt att jag hade så ont, det var ett stort blåmärke på ena sidan och förmodligen hade jag fått en ordentlig blödning i muskeln under kejsarsnittet. Skönt att få bekräftat att jag hade rätt att ha ont, samtidigt som man blir lite förbannad på personalen som hjälpt mig dagen innan. Kunde de inte varit mer förstående?
Idag har ärret i stort sett läkt. Jag har lite känselbortfall på magen, och i ena ärränden blöder det ibland. Annars är det bra. Det har gått fyra veckor och två dagar sedan förlossningen. Jag kämpar hårt för att få tillbaka mina magmuskler. Magmusklerna dras ju isär under kejsarsnittet för att man ska kunna komma åt bebis och det tar lite tid innan de fungerar normalt igen. Jag får kämpa under vanliga promenader för att kunna gå, magmusklerna är ännu inte riktigt med. Men jag måste röra på mig, kämpa, för att kunna komma i form igen. Idag ska lilla hjärtat och jag gå och handla, det får bli dagens träningspass.
När det har gått 6-8 veckor är man redo och kan börja träna igen. Det får bli en mjukstart då, jag känner mig inte redo att svettas än på ett tag...
Men hur enorm smärtan än har varit, så är det garanterat värt det. Alva är det finaste som finns!
Det är konstigt det där med hur personalen beter sig på en del ställen.. Personalen på bb där vi var var förjävliga. Inget stöd med någonting fick vi, inte ens amningen. Allt går väl på rutin för dem och de orkar inte höra en massa gnäll (?). Konstigt är det i alla fall.
SvaraRaderaJag kände kärlek på en gång men det höll bara i sig i en timme kanske, första ruset liksom. Sen avtog det och kom inte tillbaka på det sättet utan kärleken jag känner nu är någonting som har vuxit fram. Första tiden var jag mest förvirrad och stressad och ibland panikslagen :P
Hur var det för dig?
Tassmetoden är ju som du säger väldigt human så man kan ju mjukstarta :) Det fungerade väldigt bra på Signe vid fyra månader. Och man tar ju alltid upp bebisen så fort man hör att den är så ledsen att den inte kommer somna på det sättet.
Jag förstår inte det där med en del barnmorskors (stavning?) attityd. Jag fick också känslan när vi var på BB att de bara ville att mamman skulle bita ihop istället för att stötta och vara förstående. Men sen fanns det ju även de som var bra också. Men jag tror de som är sådär bittra har varit där för länge. Trist nog.
SvaraRadera