Emma:
Alva lär sig ju en massa nya grejer hela tiden. Hon kan lyfta på rumpan i ryggläge, lyfta på huvudet i ryggläge, skratta högt, somna i sin egna säng... Men mitt i alla framsteg går hon bakåt. Plötsligt kan hon inte längre sova i sin egna säng. I flera nätter i rad nu har jag haft henne sovandes hos mig istället - när jag vaknar till där mitt i natten, förvirrad som aldrig förr, hör Alva skrika så tar jag för givet att hon är hungrig. Så jag hivar över henne till mig och BOM, samma nanosekund som Alva berör vår madrass slocknar hon och vaknar inte förrän man försöker lägga tillbaka henne i hennes egna säng.
Men nu, så här dagtid, går det alldeles utmärkt att somna själv i sin egna säng. Märkligt.
Det är fantastiskt vad klurigt det skulle vara att vara förälder. Det hade jag inte väntat mig. Hela Alva är en gåta, och lagom när jag tror att något fungerar så gör det inte det längre. Lagom när jag tror att vi fått in en rutin så vänder hon om och ska inte alls sova när hon brukar. Det enda jag vet är att när Alva äntligen har somnat när det nu blir så här mitt på dagen har jag minst 40 minuter på mig att göra något. Den här sovstunden blev det ett blogginlägg.
Snart ska vi ut i solen. Jag hatar fint väder. Jag kan nämligen inte sitta inne och ta det lugnt när det är fint väder ute. Dels så strålar solen in genom alla oputsade fönster och lyser upp varje dammkorn och hundhårstrå som existerar så det känns som om man lever i världens smutsigaste svinstia, dels så känner jag att jag måste ta mig ut och njuta av solen innan den försvinner. Mulna dagar kan man istället sitta inne och låtsas att man precis har storstädat och man kan lika gärna ta dagens promenad i mörkret på eftermiddagen.
Nu vaknar Alva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar