Dagen efter...

Bengt:

Jag är så otroligt lyckligt lottad.
Igår jobbade jag en vanlig arbetsdag på 11 timmar. Ganska trött och matt så kommer jag hem.
I dörren möts jag av två monster som vanligt. Den ena vill bara ha mina vantar i munnen och vända baken till och vifta på svansen i husses ansikte när husse snörar av sig skorna. Den andre gnyr och småhoppar lite mot mig, innan hon sätter full fart in till soffan för att tokklia sig under hakan. Kvar i hallen är jag och en katt som nu löpt i över en månad (skitkatt...).
Det luktar mat. Mamman har lagat mat, tänker jag...
Då kommer mamman bärandes på världens gladaste och sötaste bebis. Jag pussar på dem båda och får ett stort leende och ett gigantiskt leende från dem båda.
Bara att få se mina älskade damer gör mig aldeles pigg, och tröttheten från jobbet är som bortpussad.

Jag går direkt in i sovrummet och byter om.
När jag kommer ut i köket så står maten och puttrar i ugnen. Det blir "vår" speciella maträtt. Underbart!
Ute i vardagsrummet så spelas det Enya på spotify, bordet är dukat för trerätters med finporslinet och bebis har tjuvstartat lite med sin mat i soffan. Elden sprakar helt fantastiskt i öppna spisen.
På bordet står en liten söt påse med gottigott till mig som jag öppnar avnjutandes fördrinken som mamman gjort.

Under ugnen har mamman gömt förrätten som avnjuts med en kall öl.
Bebis sitter bredvid och jollrar...
Huvudrätten dukas in, och jag får bara sitta och bli serverad.
Jag blir så bortskämd...

Bebis är glad och nöjd under hela måldiden, och vi parkerar oss i soffan.
TVn låter vi vara avstängd under kvällen.
Vi spelar några omgångar Monopol där jag givetvis vinner hela tiden under stora protester från mamman. Det är inte alltid rättvist i spelvärlden...

Småbarn och småbarnsföräldrar blir snabbt trötta och vi går snart och lägger oss, men först ska monsterna ut och pronenera. Det blir en ganska mysig promenad, då snön just jagt sig som en dunkudde på marken.

Vi somnar snabbt och jag sover som en gris hela natten. Mätt och belåten och mycket lycklig över det liv som jag lever.
Jag tror dock inte att min bättre hälft fått så vidare värst mycket sömn i natt.
När jag gått morgonpromenaden och släppt in hundarna i sovrummet, så ligger mamman yrvaken och yrar någonting i nattmössan.
Bebis ligger bredvid med sina stora blå uppspärrade och sparkar och jollrar, till mammans stora förtret.

Det gör ont i pappahjärtat att gå till jobbet i 11 timmar när man måste lämna dessa godingar hemma.