Ett telefonsamtal

Emma:

Det skulle kunna låta så här:

- Barnmottnagningen
- Ja hej, ursäkta att jag ringer och stör så här i ett viktiga jobb med barn som är sjuka på riktigt..
- Jaha, okej då, vad är det som du som överdrivet orolig fjantig småbarnsförälder insinuerar nu?
- Jo, det är ju så här, att varken jag eller barnets pappa har någon som helst sjukvårdsutbildning, så vi kan tyvärr inte ge något expertutlåtande om vårt barn, men det tjuter och rosslar när hon andas. Både BVC, sjukvårdsrådgivningen och vårdcentralen tycker att en läkare ska titta på henne.
- Jaha, jag antar att du överdriver, men för att jag ska slippa bli LexMaria-anmäld så får du väl komma hit då. Vilken tid passar det då? Inte för jag bryr mig egentligen, antingen tar ni den tid ni blir erbjudna, eller så skiter vi i det.
- Javisst, det går bra. Var ska jag någonstans?
- Det vet du nog, jag ser att du har varit här förut.
- Ja, jo, jag ber om ursäkt, det var på natten vi kom förut, och nu är det på dagen, så jag visste inte riktigt om det var samma eller om ni hade akutmottagning på olika ställen jourtid.
- Hej då.

Så med detta inlägg ber jag alla inom sjukvården om ursäkt, men jag har verkligen ingen sjukvårdsutbildning så jag har ingen aning om hur jag ska bedöma mitt barns sjukdomar som "livshotande", och jag kan inte heller något om medicinering, så jag har ingen aning om det finns något som kan lindra mitt barns besvär. Förlåt för detta. Men jag är orolig, och jag vill ha hjälp. Är det så fel?