Det är en hen!!

Pojke? Flicka?

Emma:

Ska vi gå så långt i genusdebatten att man vid förlossningen på BB i framtiden inte kommer att säga huruvida det är en flicka eller en pojke? "Det är en hen!!" säger barnmorskan när hon visar upp barnet för de nyblivna föräldrarna.

När jag läste pedagogik vid högskolan var genusdebatterna heta och det gick inte att diskutera ämnet utan affektion. Men det var inget snack; samtliga pedagoger som styrde min undervisning var rörande överens om att genusskillnader var ett socialt arv. De var också rörande överens om att det var fult att tro något annat. Och alla studenter som protesterade kunde gå och dra något gammalt över sig och iskallt räkna med att just deras uppsatser skulle granskas extra noggrant.

I uppsatserna i högskolan skulle barnet alltid refereras som "hon" och inte "han". Diskussionerna om att använda "hen" fanns även då, men var inte allmänt vedertaget.

I tidningen Vi föräldrar fanns i senaste numret en artikel om en förskola i Brännekulla där pedagogerna aldrig säger "åh vilken söt klänning" till en flicka, eller "oj vilka tuffa skor" till en pojke, utan de säger "åh vad kul att just du kommer idag". I läroplanen, Lpfö 98, står det att det ingår i förskolans uppdrag att "motverka traditionella könsmönster och könsroller". I artikeln får läsaren även tips om hur man kan hjälpa barnen att skapa egna, icke-stereotypiska, roller:

1. Tänk på hur du pratar. Försök prata på samma sätt med flickor som med pojkar. En vanlig fälla är att man pratar pedagoiskt och förklarande med flickor medan man ger korta order till pojkar. Då riskerar barnen att få en bild av att pojkar naturligt är bråkigare och behöver kortare tyglar, medan flickor måste ta större ansvar själva.
2. Språkträna! Flickor och pojkar får olika språkträning. Det kan märkas till exempel vid matbordet, där en pojke (ofta) inte ens behöver uttala namnet på det han vill ha för att en flicka (ofta) ska förstå vad han vill och hjälpa honom. Att uttrycka känslor och be om hjälp kan därför vara färdigheter som många pojkar behöver träna speciellt på.
3. Byt färg. Färger kan delas in i manliga och kvinnliga. Gör tvärtom! Visa att rosa och lila inte bara är flickfärger och blått och svart inte bara är pojkfärger genom att ge barnen tvärtom. Då visar du samtidigt att det som är flickaktigt och pojkaktigt inte bestäms av regler, utan att det går att göra på andra sätt.
4. Byt namn i böckerna. Barnböcker har ofta typiska mans- och kvinnoroller. Måste pappan i boken be mamma om hjälp när han lagar mat? Måste mamman be pappan om hjälp när hon ska lyfta något tungt? Byt ut namnen! Då visar du att det finns olika sätt att var på, som man och kvinna. Vi föräldrar nr 3 2011, s.71
   

Forskningen visar att kvinnor tenderar att vara mer ansvarstagande än män, lugnare och har lättare för att visa känslor. Män är mer utåtagerande, ofta är det män som begår våldsbrott, och är i allmänhet mer aggressiva i både karriär och känsloliv.

Så, konstaterat är att det är skillnad mellan kvinnor och män. Uppenbarligen är det väldigt viktigt att vi slätar ut könsrollerna och ser till individen. Flickor behöver tuffa till sig och pojkar vekna? Är det bara jag som tycker det verkar som att det har beslutats att flickor är det bra könet och vi ska försöka göra pojkar till flickor? Jag lägger ingen värdering i min uppfattning, det är bara en iakttagelse jag gjort.

Jag är uppvuxen med en storebror och en lillebror (lillasyster är sladdis). Jag har hela min uppväxt fått leka med både dockor, bilar och lego. Jag har klätt mig i söta klänningar och fått leka krig. Jag har fått laga min punktering på cykeln själv och i vuxen ålder spelat bilspel och krigsspel online. I min tonår hade jag nästan bara killkompisar. Hemma hos mig har båda mina föräldrar lagat maten, båda mina föräldrar har städat och hjälpt till med hushållet. Båda mina föräldrar läst pedagogik vid högskolan. Min käre sambo har vuxit upp med två systrar. Han har sett varenda kärleksfilm som gick på 90-talet, umgicks mest med tjejer och hade en docka när han var liten. Han har varken sett Pulp Fiction eller Gudfadern (Gud förbjude!)... Även Bengts föräldrar är pedagoger båda två. Vi kan nog konstatera att Alva inte kommer ha den blekaste om vad som är typiskt manligt och kvinnligt när hon växer upp?

Men någonstans i den här genusdebatten tycker jag man ska stanna upp lite. Jepp, det är konstaterat att det finns vissa fysiska skillnader mellan flickor och pojkar/kvinnor och män. Män har mörkare röster och mer muskler. Varför ska jag springa och bära de tunga matkassarna när Bengt har mer muskler än jag? Och varför ska Bengt plocka in maten i skåpen när han bara ställer in allt helt fel? Jag har också lagt märke till att när vi spelar Call of Duty (krigsspel till X-box) har vi helt olika spelsätt; Bengt är helt vanvettig och springer in mitt i eldstrider och snurrar runt som en galen ko och skjuter till höger och vänster; jag smyger runt som en listig tiger och skjuter fienden i bakhuvudet - helst tar jag ett snipergevär och ligger undangömd i en buske med en massa claymores runt mig.

Ja, jag tycker vi ska stanna upp och fråga oss; varför skiljer vi på pojkar och flickor? Hur har genusdebatten kunnat urarta så, enligt mitt tycke, att vi ska utplåna alla könsskillnader? Varför bortser dagens genusforskning från de faktum som visats med bland annat PET-scanning eller de studier som gjorts på spädbarn. Redan 1999 gjordes en omfattande studie på nyfödda spädbarn där det konstaterades att flickor och pojkar reagerade olika i olika situationer. Vid höga ljud exempelvis tenderade pojkar att reagera med ilska och skrik, medan flickorna spärrade upp ögonen och lyssnade på omgivningen. Dessa skillnader finns alltså redan innan vi hinner påverka med vårt sociala arv. PET-scanning visar även att pojkar och flickor redan i spädbarnstiden aktiverar olika områden i hjärnan i samspelet med omgivningen. En pojke använder färre men mer koncentrerade områden i hjärnan, medan flickan aktiverar fler men mindre områden i hjärnan. Man kan alltså redan i spädbarnsåldern skilja flickors och pojkars hjärnaktivitet åt. Denna skillnad i hjärnan resulterar i inte bara hur vi reagerar på vår omgivning, utan också hur vi svarar på den.

Jag klär Alva i rosa. Och i blått. Och i jeans från pojkavdelningen. Och i klänning. Men jag kan också erkänna att jag blev grymt besviken på IKEA när vi kom hem med en blå babyfilt och det visar sig att det är två bilar på. På den rosa babyfilten är det blommor och fjärilar. På en babyfilt!

Nej, jag tror inte vi ska utplåna könsskillnaderna. Fast jag tycker inte det ska finnas ett bättre och ett sämre genus. Både män och kvinnor behövs. Ibland är män bättre på vissa saker, ibland är kvinnor bättre. Kan vi inte bara acceptera det? Det jag tycker är fel i dagens samhälle är att bara för att män naturligt är bättre på att ta plats får de högre lön. Kvinnor och mäns arbete ska vara lika mycket värt.

Och så kan vi väl klä barnen i de färger de passar bäst i?