För ett år sen var jag höggravid. Det var måndag och jag hade fullt upp med att förlika mig med att det var arton dagar kvar till det planerade kejsarsnittet. Jag var tjock och hade halsbränna, kunde inte dricka te, kaffe eller apelsinjuice, bara vatten och mjölk. Mitt smaksinne var fortfarande uppochner, jag tyckte inte alls om det jag brukade tycka om, och godis smakade inte alls. När Alva hade fötts åkte Bengt och köpte en stooooor påse med godis som han hällde upp i en stor skål. Gott! En av barnmorskorna blängde med avsmak på skålen och kunde inte låta bli att kommentera den. Störda människor som tror att de har rätt att lägga sig i. Så här i efterhand, när jag ser tillbaka till förlossningen och tiden på BB, inser jag hur otrevliga och osympatiska en del var. Sen fanns det ju självklart motsatsen, men det kan man väl förvänta sig inom vården?
Alvas ordförråd är fortfarande otydligt, men hon säger ganska mycket:
"att" - katt
"isse" - kisse
"ejjy" - Cherry
"Ja" - Peija
"Dä" - där
"titta" (viskande)
mamma
pappa
"Da" eller "da-da" tack eller tack, tack Bengt tycker dock det låter mer som "dä"
"ava" - Alva
Imorgon har vi ett födelsedagsbarn här hemma!
Vilken underbart härlig mage :) Så fint!
SvaraRaderaOch ja, sjukvården är bristfällig. Det finns mycket personal som är underbara och bra, men det är rötäggen man minns. Det går inte att skylla på stess, för ska man arbeta inom vården ska man behandla patienter på ett sådant sätt att de känner trygghet och förtroende. Det gör man inte när man slängs med som en disktrasa.
Kram på dej!