Till dig
När vi står där, och du inte kan somna i din säng, du gråter och sparkar med dina små knubbiga ben, nästan okontaktbar. Då lyfter jag upp dig i min famn och du tystnar. Jag lägger ditt huvud på min axel och du lyfter dina armar mot mig och gosar in dig mot min hals. När jag känner din varma andedräkt, dina lugna hjärtslag. När vi står där i mörkret, och du ska sova, bär jag dig som i en omfamning, håller dig hårt, hårt. Det är du och jag, bara du och jag, där vi står i mörkret och du inte kan somna. När jag försöker ge dig så mycket trygghet jag kan, står vi som i en liten bubbla, ensamma mot världen, en del av världen. Tiden står stilla, klockorna stannar, men vi fortsätter att andas, våra hjärtan fortsätter att slå. När jag älskar dig så mycket som man någonsin kan älska, när du inte kan sova och känner dig ensam och rädd. Då kommer jag alltid att finnas där, var du än är.
Jag började gråta! Haha jag är så blödig men det var så fint skrivet :) Precis så känner jag också i de stunderna. Det är så tråkigt att en del föräldrar ser dessa stunder som skitdryga och hemska. Visst är det jobbigt när sömnen krånglar länge och inget verkar hjälpa men om man istället tar till vara på ögonblicken kan det bli så himla mycket bättre. Det är en sådan kort tid som de är så här små och inte riktigt vet hur de ska komma till ro själva.
SvaraRaderaJag med började gråta! vad fint skrivet och vad bra du beskriver denna inerliga moderskärleken vi känner till våra barn!
SvaraRaderaJättefin bild med! :D
SvaraRaderaVad söta ni är :) ... jag ska erkänna att jag faktiskt grät själv när jag skrev inlägget. Kanske är man blödig, kanske blir man det när man får barn, men den kärleken man känner till sitt barn kan bara en föräldrer förstå, ingen annan.
SvaraRadera/Emma