Att vara mamma...

Jag försöker gå ner i vikt, skär ner på kolhydrater, godis och läsk, ingen potatis och bara en massa kött och grönsaker. Det ger ett långsamt men förhoppningsvis också långvarigt resultat. Vågpilen är nu på rätt sida av 80 och snart även på rätt sida av 70. Midjemåttet krymper, kläderna växer, min ork och lust ökar. Jag känner att jag behöver röra på mig och vi går långpromenader, 5,6,7 ibland 8 km, jag, Alva och hundarna. Och vi mår bra, jag slår fyra flugor i en smäll med promenaderna. Tillsammans möter vi våren och naturen är alldeles fantastisk, och jag njuter av mitt liv.

Ändå faller jag.

Min dotter växer och frodas, som ett A-barn stryker hon längsmed normalkurvorna både vikt- och längdmässigt. Jag ammar och min mjölk sviker inte, den göder mitt barn och ger henne det hon behöver. Ändå gapar hon duktigt vilken mat jag än ger henne, och hon smakar och sväljer det hon får i munnen. Och det är roligt. Det är roligt att göra mat till henne och ge henne den och hon sitter som en stor flicka i sin fina stol när hon äter. Jag ser fram emot när jag får laga riktig mat åt henne! Vi har roligt, min dotter och jag.

Ändå faller jag hårt.

På natten får jag sova. Jag får sova fem timmar i sträck och sen två timmar till. Men det spelar ingen roll hur lite jag får sova eller hur ofta jag får vakna eller hur sent jag får somna eller hur tidigt jag får gå upp. Jag vaknar med en leende dotter i min säng och jag känner mig hur utvilad som helst. Trött men lycklig. Och när jag går och lägger mig på kvällen känner jag mig lycklig och längtar efter morgondagen, tiden bara springer iväg.

Ändå gör det ont när jag faller.

Jag har en helt fantastisk sambo som jag vill dela resten av mitt liv med. Han jobbar och sliter på dagarna och på kvällarna kommer han hem och hjälper mig med vårt älskade barn och vårt fina hem. En dag ska vi gifta oss och jag vet att jag kommer vara lika lycklig då som jag är nu och som jag blev den dagen Alva föddes. Vi har en fantastisk framtid tillsammans och jag kan inte få nog av hans närhet, och jag känner mig lika älskad tillbaka.

Och det är det som hjälper mig upp. Det som får mig att resa mig när jag fallit, när jag trillat ner från mitt rosafluffiga moln där jag sitter som en drogpåverkad och bara försöker fånga och hålla kvar allt det underbara i mitt liv. Till sist trillar jag ändå alltid ner, flera gånger, men varje gång klättrar jag upp på mitt moln igen och vägrar tänka ledsna tankar, vägrar se något annat än det som är bra och ljust i mitt liv.

Ändå behöver jag trilla ner från mitt moln, behöver slå mig lite och vakna upp, för får man aldrig ont kan man aldrig riktig förstå när man har det riktigt, riktigt bra. Och det sista jag vill, det är att gå runt och ha det bra utan att förstå det och sen vakna upp och inse att jag hade missat allt. För jag har aldrig tidigare i mitt liv känt mig så viktig, känt mig så lycklig och så älskad som jag känner mig nu med alla fantastiska människor jag har omkring mig.

Jag kommer kunna ta mig upp igen, även denna gång.