Ibland undrar man hur mycket man omedvetet präglar en ettåring egentligen. För idag tog jag på Alva ett par sandaler för att hon skulle få öva sig i att gå i skor lite. Helt lätt är det ju inte, så det kan ju krävas lite övning och härdning. För de där stackars små mjuka babyfötterna har aldrig tidigare blivit utsatta för ett par hårda, sträva läderskor tidigare. De där lena oförstörda fötterna har aldrig tidigare behövt trampa på en hård gummisula.
Först satt Alva en stund och beundrade sina rosa Kavat. Pillade lite på dem, "e denn" sa hon och visade dem för mig, provade att sparka lite.
Sen pilade hon iväg. Det behövdes ingen träning här inte, som mamman trott. Alva kunde till och med springa snabbare i skor än barfota.
Sen var det kört. Skorna skulle av, beundras lite, och sen på igen. Springa ett varv, av med skorna, beundra dem, och sen på med skorna igen. Det här hade ju varit alldeles bedårande sött - om hon hade klarat av att göra det på egen hand. Nu fick istället jag sitta och hjälpa henne ta av och på skor.
När sedan mormor kom på snabbvisit försökte jag visa skorna för henne. Men då slet Alva tag i skorna, försökte skydda dem med sin kropp samtidigt som hon blängde argt på sin mormor.
Fast alla vet att det knappast är mormodern som är den stora skotjuven i familjen. Det är nog säkrare om hon håller dem borta från sin moster imorgon istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar