Jag dog lite och hjärtat gick sönder idag. Alva trillade på elakaste ölandsstenarna och skrapade upp lite under ögat. Värsta blåtiran, värsta skriket. Stackars liten. Dumma, dumma stenar från Öland. Mycket från Öland är dumt, men just nu ligger dessa stenar i topp. Annars ligger även ölänningar, sommarölänningar, Ölandstok (fulaste busken någonsin) samt den öländska dialekten väldigt högt upp som lista över dumma saker från Öland.
Men det var på IKEA som hjärtat gick sönder lite. Alva hittade en lekkamrat på lekhörnan i restaurangen. Det var en interaktion jag aldrig sett mellan Alva och ett annat barn tidigare. Det var med en pojke som hette William, sex månader äldre än Alva. Alva sprang för glatta livet och jagade honom och skrek högt av upphetsning. De sprang runt, runt, genom halva restaurangen och störde nog varenda Ölänning som satt där och försökte käka billiga köttbullar. Det gjorde liksom ingenting att mamman kom i andra hand, för Alva lekte på riktigt med ett annat barn som hon aldrig någonsin träffat tidigare.
Och jag kände mig sådär löjligt stolt, trots att jag inte åstadkommit något som inte miljarders andra lyckats med tidigare; få barn.
Fast en Alva har ingen lyckats göra tidigare, och hon är faktiskt lite mer underverk än alla andra barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar