Emma:
Vecka 4 +4
Illamåendet har börjat göra sig påmint. Mår visserligen lite illa mest hela tiden, men det är så pass lite att jag kan tänka på annat. Men inatt vaknade jag klockan ett med ett sjuuuuukt illamående. Jag såg till att gubben min vaknade också, så att jag slapp lida i ensamhet...
I övrigt funderade jag på det, att ända sedan min graviditet uppdagats har jag varit smått irriterad till och från hela tiden. Vad som är ännu märkligare är att det oftast är min älskade som gör mig mest irriterad. Det är som om han lever för att irritera mig. Härom morgonen, till exempel, när jag låg i sängen och mådde illa skulle han studsa runt och vrida sig i sängen att jag blev sjösjuk och ännu mer illamående. Och hela tiden ska han hålla på att retas, bara för att det är så roligt att jag inte längre förstår ironi och blir snorförbannad för minsta lilla. I övrigt lyckas även allt som går fel vara hans fel. Jag förstår inte hur det går till, men om jag så snubblar här hemma när han är på jobbet så är det hans fel. Undrar om andra världskriget var hans fel också??
Idag ser vi fram emot att skumpa 60 mil till svägerskor och svärföräldrar. Jag som numera blir åksjuk av att åka hiss. Och hungrig varannan timme. Har packat ned ett packet knäckebröd i väskan, guldknäcket, som jag kan knapra på när illamåendet faller på. Härligt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar