Emma:
Alva fick vara hemma från förskolan idag också vilket innebar att jag skullle vara ensam med trotsungen och treveckorsbebisen. Jag var lite orolig till en början med tanke på hur Bengt haft det dagen innan, men framåt eftermiddagen började jag slappna av, det gick ju hur bra som helst. Alva och Olle låg i sängen och gosade medan jag vek tvätt, bådatvå var helnöjda. Alva bäddade in sig och Olle i täcket och släckte och tände lampan beroende på om det var natt eller dag. Det är nog första gången som jag upplevde att Alva faktiskt hade lite utbyte av sin lillebror. Jag behövde bara stå och övervaka leken, lade mig inte i och kom inte med några förmaningar.
Alva lyckades till och med somna en vettig tid. Det var när hon vaknade som det brakade loss. Hon var lite tröttgnällig och efter en stund fick hon för sig att jag inte skulle få sitta i soffan. Jag ammade Olle och hade inte alls lust att flytta på mig. I nästa sekund var storbråket igång. Alva skrek hysteriskt, grät, sparkade, slog och sa åt mig att gå därifrån. Jag försökte tackla det på alla sätt som går, jag talade lugnt, förklarade, blev arg... Till sist bröt jag ihop och grät jag också. Alva gick och tog på sig ytterskorna och försökte ta sig ut genom ytterdörren, som vi numera har låst. Hon sparkade på dörren och skrek och ropade efter pappa. En och en halv timma pågick bråket. Mycket underhållande, verkligen. Det känns som den här trotsen trillade ner i huvudet på oss, och vi är inte riktigt på det klara med hur vi ska tackla det. Handbok, någon?
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar