Emma:
Ja, vad gör man med världens största mammagris? Och varför blir det så här? Har vi gjort något fel? Brister det någonstans? Hur löser man det? Går det ens att lösa? Alva kan gråta förtvivlat i en halvtimma och kanske mer än så, bara för att det inte var mamma som kom in och tröstade när hon vaknade till på kvällen. Sen räcker det med att jag bara visar mig så slutar hon att gråta och somnar om på fem röda. Jag begriper inte varför det är så. Det har ju fungerat så bra hela sommaren när jag inte kunnat eller orkat finnas där för henne. Men så fort jag börjat må bättre kräver hon mer och mer av mig.
Nåväl. En dag kommer det kanske vara tvärtom, vem vet? Då kanske jag sitter och beklagar mig över det istället, att mamman aldrig duger och att det bara är pappa, pappa som gäller hela tiden. Det finns säkert någon slags kosmisk balans i det hela...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar