Sova säng

Emma:

Alvas sömn har aldrig fungerat riktigt bra. Vi har aldrig kunnat lägga henne i sängen och låtit henne somna själv. Som bebis ville hon sova i famnen, sen ville hon sova bredvid. När hon vaknat upp, ensam, har hon gråtit, ibland i panik, och vi har rusat till henne. I skolboken står det att det är för att barnet inte vaknar som hon har somnat. På nätterna har hon sovit hos oss, det står skrivet på vissa ställen att det skapar trygghet och närhet.

Men så, en morgon, vaknar jag upp och inser att det inte funkar längre. Olle nattammar, och kan jag inte få honom somna om i hans egna säng skulle detta innebära att vår säng skulle bli full av barn, och det är inte hållbart i längden. Att få Olle somna i egen säng skulle innebära skrik och gråt på nätterna, vilket skulle väcka Alva.

Så, in med Alva i eget rum, när hon vaknat och gråtit har vi gått in till henne tills hon somnat om. Ibland somnade vi där själva, ibland lyckades vi ta oss tillbaka till vår säng. Så småningom, successivt, har vi flyttat ut oss ur hennes rum. För tillfället sitter vi utanför hennes dörr, tills hon somnat. Och plötsligt vaknar hon inte tre, fyra gånger per natt och gråter. Plötsligt vaknar hon någon gång per natt, och antingen ropar hon, utan panik i rösten, på någon av oss, eller så kommer hon intravandes till oss med kanin under ena armen och sin kudde under andra (herregud vad sött det är!). Med tryggheten i att somna själv kom också tryggheten i att vakna själv. Magiskt!

Och Olle då? Han sover i stort sett hela nätterna i sin spjälis.

Själv försöker jag att inte tycka sängen är alltför stor och tom på barn. Jag emotsätter mig impulsen att lägga över Olle hos mig eller krypa ner bredvid Alva. Istället satsar jag på att vakna någorlunda utvilad...