Emma:
Alva börjar få en uppfattning om sig själv som första-person och kan numer benämna sig själv som "jag" och andra som "du". Jag är ju väldigt intresserad av barns språkutveckling och följer Alvas prat med stor nyfikenhet. Det är helt fantastiskt att det går så fort och att orden bara bubblar ur henne. Hon börjar bli en god samtalspartner, fröken.
Något annat som imponerar mig är hennes sympatiska och sociala förmåga. Hon tar aldrig bara för sig av något utan frågar alltid innan om hon får ta. I morse när jag satt och gnuggade ögonen frågade hon mig om jag var trött. Jag svarade att jag inte var det, och frågade om hon var trött. "Alva glad!" svarade hon. Hon svarade likadant i tisdags när hon hade jättemycket feber, då frågade jag henne hur hon mådde. Kanske inte ett korrekt motsatspar trött-glad eller dåligt-glad, men hon försöker i alla fall beskriva det hon känner. Hur fantastiskt är inte det!? Tänk att på två år gå från att vara i stort sett ett kolli till att samspela med omgivningen... Är inte naturen förunderlig!?
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar